UTRIKES Riktpunkt fick ett brev från Hugo Guzman, journalist på tidningen El Siglo i Chile, där han analyserar vänsterkandidatens Borics seger i presidentvalet. Vi återger här brevet med hans slutsatser och tankar i sin helhet, och kommer i framtiden att återkomma till Chile med SKP:s analyser av valresultatet och dess innebörd.
Santiago, 20 december 2021. Den före detta juridikstudenten Gabriel Boric är den presidentkandidat som har fått flest röster i ett presidentval i Chile efter diktaturens fall 1988 (55,86 %, 4 600 000 röster). Han bir 36 år gammal i februari och kommer att bli republikens yngsta president när han tillträder 11 mars nästa år.
Valdeltagandet var rekordhögt, och 55 % av väljarna – cirka 8 miljoner människor – deltog. De senaste veckorna talades det om att det skulle bli nära ögat, att resultatet skulle bli mycket lika, och man trodde till och med att kandidaten för extremhögern, José Antonio Kast, kunde vinna.
Regionalt arbete bakom segern
Segern är en enorm bedrift av progressiva och vänsterkrafter, samlade i alliansen Apruebo Dignidad, som utgörs av Frente Amplio (Breda fronten), plus kommunistpartiet och andra folkliga organisationer. Bland annat Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Socialistpartiet anslöt sig till stödet för Boric, och stödet från oberoende, breda delar av den sociala, kulturella, akademiska och vetenskapliga och feministiska rörelsen, från arbetarvärlden, organisationerna för hemlösa och för mänskliga rättigheter var avgörande.
Det var det regionala arbetet som avgjorde frågan: tusentals medlemmar och aktivister mobiliserades för att bedriva kampanj på gator och torg i kvarter, städer och kommuner i landets 16 regioner. Från Borics kommandocentral rapporterades det, några dagar före valet, att man hade knackat på dörren till mer än 800 000 hus.
Det hade också betydelse att det gjordes justeringar i regeringsprogrammet, att andra prioriteringar lyftes upp, såsom kampen mot narkotikahandel och brottslighet, att höja minimilönerna och pensionerna, försvara kvinnors rättigheter, förbättra vården, förstärkningar av hälso- och utbildningssatsningar och att gå framåt och angripa bostadsunderskottet.
Extremhögern och fascismen stoppades
Stor roll spelade också parollerna Stoppa fascismen och Låt hoppet vinna över rädslan, med tanke på att José Antonio Kast övergav den traditionella högern för ett par år sedan för att stödja regeringar som Jair Bolsonaros i Brasilien och att han rättfärdigade Augusto Pinochets roll under militär diktaturen.
Kast hade i sitt program bl.a. förslag om att stänga Institutet för mänskliga rättigheter och Kvinnoministeriet, skapa en instans för att bekämpa den regionala och lokala vänstern, ge befogenheter att placera fångar på andra platser än fängelser och beslagta deras kommunikationsmedel, samt ändra lagen om rättigheterna till sexuell mångfald och abortlagen. Han ville också höja fängelsestraffen för demonstranter och stödja polisens och försvarsmaktens agerande, stärka privatiseringssystemet inom utbildning och hälsa samt ta bort Chile från FN:s kommission för mänskliga rättigheter.
Så tillsammans med triumfen för Gabriel Boric upplevde Chile en glädje över att ”ha stoppat fascismen” och uppnått ett nederlag för den extrema högern, vars väg blockerades genom ett enormt medborgardeltagande. Rädslan för att hamna i en regressiv och auktoritär period påverkade hur chilenarna röstade.
I Chile ägde ett nederlag för den internationella extremhögern rum, där extremhöger-företrädare från Venezuela och Spanien hade kommit till Chile för att lägga sig i valprocessen med stöd från Vox och grupper från Frankrike och Brasilien.
Den politiska framtiden
Säkert är det att det ser inte så bra ut för Kast och hans parti (det hade varit annorlunda om han hade gjort en mindre förlust) och den traditionella högern kommer att försöka återta styrka och ledarskap, särskilt i motståndet mot regeringen under Apruebo Dignidad. Denna höger har mer än 45 % i senaten och en något lägre andel i underhuset. För övrigt har den ledare med nationell orientering och kan till och med komma att presentera en kandidat i presidentvalet om fyra år. Det pågår just nu en kamp mellan extremhögern och den traditionella högern.
Vi ska inte heller bortse från de politiska handlingar storföretag, finansgrupper, konservativa och hegemonistiska medier och faktagrupper, den ”militära familjen” och högerextrema paramilitära grupper kommer att utföra.
Gabriel Boric och hans allians kommer under tiden att ha en regering som främjar omvandlingar inom områdena pensioner, hälsa, decentralisering, miljö, skatter, och institutionella reformer. Regeringen kommer att gå på linjen att avveckla nyliberalismen, med förändringar i riktlinjerna för vinst- och privatiseringsmodeller. Boric sa själv att nyliberalismen skulle finna sin grav i landet där den föddes.
Detta kommer att åtföljas av införandet av en ny konstitution i slutet av 2022, som kommer att generera en förändring av den institutionella, ekonomiska, politiska och sociala strukturen i Chile och som uppenbarligen kommer att påverka Borics administration och landets processer.
Det kommer att vara en regering påverkas av effekterna av Covid-19-pandemin, en svår ekonomisk situation, migrationskrisen, det fortsatt negativa allmänna säkerhetsläget och påtryckningar från olika delar av finanssektorn.
Boric talade om den gemensamma kraft som kommer att finnas från mars nästa år när han blir insatt, om ett ”balanserat” parlament, och han förutspår att dialogen med och kompetensen hos den framtida presidenten och hans ministerkabinett kommer att vara avgörande för att uppnå nya och nödvändiga lagar. I detta borde vi kunna räkna med röster från socialdemokrater, kristdemokrater, liberaler och andra politiska strömningar i lagstiftningen, men det blir en känslig uppgift.
President Sebastián Piñera sa 2019, några veckor före den sociala omvälvningen 2019, att Chile ”är en ö”, som kan skryta med förment social, ekonomisk och politisk stabilitet i regionen. Det var en fiktion. Men det är sant att Chile såg ut som en lugn kopp mjölk, tills mjölken kokade och började stänka ut ur behållaren, vilket betyder att de institutionella och systemiska ramarna överskreds.
Nu är det en mer säker väg, med en regering som vill förändring och en konstitutionell samsyn för utveckling. Men som det alltid sker med omvandlingsprocesser: så länge den har folkligt stöd, kommer mäktiga konservativa och auktoritära krafter att försöka torpedera den.
Den sociala rörelsen behövs
Av denna anledning säger Apruebo Dignidad och andra delar av samhället att det under Gabriel Borics regering kommer det att vara viktigt att ha den sociala rörelsen och det civila samhället med sig. Det krävs mobilisering och stöd från breda folkliga rörelser, intellektuella, konstnärer, arbetare, feminister, ungdomar, urbefolkningar – ja, från alla invånare – för att signalera stöd för sociala och institutionella förändringar och fortsätta att hävda sina rättigheter.
Flera analytiker framhöll att det annars med Borics inträde i La Moneda-palatset definitivt sker en generationsväxling i det chilenska politiska livet, med allt vad detta innebär. Bland annat lämnar man bakom sig de som var huvudpersoner i kampen mot diktaturen och övergångstiden. Att de yngre generationerna tar en ledande roll blir en avgörande tid för landet.
Kort sagt, som ett slagord från Frente Amplio lyder: ”Vi fortsätter!” Dörrarna är öppna.
Text: Hugo Guzman, översättning o tolkning Winnie Svendsen
