Vinterkriget 30 november 1939: lögner och sanningar

TEORI OCH HISTORIA Svenska kommunister känner väl till repressionens år, och i det här speciella fallet censuren som utövades mot de kommunistiska tidningarna 1939 och förföljelsen av kamraterna när SKP manade till fred under vinterkriget. Axelmakterna attackerade senare Sovjetunionen genom Finland och lät sina trupper passera genom svenskt territorium genom de så kallade permittenttågen och andra truppförflyttningar, allt medan förföljelsen av kommunister fortsatte fram till 1943.

I Wikipedia kan man läsa detta om vinterkriget:

Vinterkriget (finska: talvisota; ryskaЗимняя война, tr. Zimnjaja vojna; i Sverige vanligen kallat finska vinterkriget) utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen, sedan Sovjetunionen den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på fred och göra landavträdelser (10 procent av sin yta), bland annat Karelska näset.

Men är det så? Var det Sovjetunionen som ville ha krig?

Händelseförloppet*

Redan 1917 efter Oktoberrevolutionen fick Finland, som var ockuperat av Tsarryssland, sin självständighet av bolsjevikerna.  En icke-aggressionspakt undertecknades mellan länderna 1932. Det finska vinterkrigets orsaker bör sökas hos Finlands reaktionära ledarskap med A. Cajanders regering i spetsen (socialdemokraterna deltog också), som i huvudsak hade förvandlat landets territorium till ett brohuvud för strid mot Sovjetunionen.

Redan i april 1938 föreslog Sovjetunionen en pakt för ömsesidigt bistånd, som förkastades.  Därefter gjordes en liknande ansträngning i oktober 1939 som man återigen sade nej till. Med bistånd av Tyskland, England och Frankrike proklamerade Finlands regering istället allmän mobilisering den 13 oktober 1939.

Det bör noteras att Finland under dessa förhandlingar hela tiden var i kommunikation med USA. President Roosevelt skickade ett telegram, som hycklande önskade att förhandlingarna ”inte skulle resultera i ett avtal som skulle ignorera Finlands oberoende och suveräna rättigheter”. Hitlers representant i Helsingfors bad å sin sida den finska regeringen att inte sluta ett avtal med Sovjetunionen. Vad som följer är ett nytt sovjetiskt förslag som föreslår arrende av Hangöhalvön och utbyte av territorier mellan de två länderna.

Här bör man observera att Finland enligt detta förslag skulle få dubbelt så mycket territorium i Sovjetiska Karelen jämfört med vad Sovjet skulle arrendera. Förslagets syftade till att bättre kunna försvara Sovjetunionen och inte till avskaffandet av Finlands suveräna rättigheter.

Efter att man misslyckats med samtalen försatte Finland sina styrkor (cirka 600 000 man) i beredskap under ledning av marskalk Mannerheim, medan många provokationer ägde rum i gränsområdet – till exempel i Mainila där 4 sovjetiska soldater dödades.

Den 28 november tvingades Sovjetunionen att dra sig ur den icke-aggressionspakt som man hade undertecknat redan 1932. Finland avvisade Sovjetunionens förslag om att på bred grund underteckna en pakt för vänskap och ömsesidigt bistånd och svarade den 30 november med en krigsförklaring.

Imperialisternas aktioner

Kriget går igenom flera faser och slutar i princip den 2 mars 1940 när sovjetiska styrkor anländer till utkanten av Viborg. Den 12 mars undertecknades vapenstilleståndet i Moskva och Sovjetunionens villkor accepterades. Slutligen åtog sig de två parterna en ömsesidig skyldighet att avstå från varje angrepp på den andra parten och inte delta i någon allians som skulle vända sig mot den andra parten. Sovjetunionen respekterade till fullo dessa villkor, till skillnad från Finland som den 26 juni 1941 förklarade krig mot Sovjetunionen på axelmakternas sida.

Dåtidens imperialistiska länder satt naturligtvis inte med händerna i kors. Under förevändning av den påstådda ”oprovocerade attacken mot ett litet land” lades Bolivia, Egypten och Dominikanska republiken till i Nationernas Förbundsråd med en samtidig förändring av generalförsamlingens sammansättning! Genom ett beslut den 14 december 1939 fördömdes Sovjetunionen för att man med sin hållning bröt mot Förbundsrådets grundläggande pakt, och därför kunde landet inte tillhöra denna internationella organisation. 

En frivilligstyrka på cirka 9 500 svenska frivilliga deltog i vinterkriget under parollen Finlands sak är vår. Sveriges regering bidrog med 12 jaktplan och fyra bombplan som deltog i strid med finska nationalitetsbeteckningar från den 10 januari 1940. Det var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan. Totalt överlämnades till Finland bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser och 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater från de svenska militära förråden (utöver frivilligkårens materiel).

I USA inrättades på Roosevelts initiativ ”Finlands biståndskommitté”, ledd av Hoover. Regeringen gav till och med ett lån på 10 miljoner dollar till Finland  och lån gavs också av amerikanska banker. Frivilliga grupper organiserades för att skickas till Finland. Enligt siffror från statsminister Chamberlain till underhuset (den 19 mars 1940) levererade England bland annat 144 plan, 185 000 kanonkulor, 50 000 handgranater, 15 700 flygplanbomber till Finland. Frankrike skickade 175 flygplan, 472 kanoner, 795 000 kanonkulor, 5 100 maskingevär och 200 000 handgranater enligt premiärminister Daladier.

Faktum är att man förberedde sig för att skicka en gemensam expeditionsstyrka. När han talade i riksdagen den 19 mars 1940 efter Finlands kapitulation sade Chamberlain: ”… Förberedelserna gick framåt med största omsorg och styrkan skulle vara redo att starta i början av mars… två månader före det datum som Mannerheim satte upp för dess ankomst…”

I slutändan fortsatte dock inte denna planering eftersom Norge och Sverige inte tillät passage av expeditionsstyrkan över sina territorier, efter en varning från Sovjetunionen i januari 1940.

Samarbete med Hitler

Det bör också noteras att engelska och franska imperialister i praktiken samarbetade med Hitlers Tyskland för att skicka krigsmateriel till Finland.

Det avslöjas av Chiano (Italiens utrikesminister, Mussolinis svärson), som i sin dagbok skriver: ”… I början av 1940-talet tog jag emot Finlands ambassadör som tackade mig för den hjälp vi gav till hans land och som bad mig om vapen, såväl som tekniker. Jag sade att detta endast kan göras om Tyskland inte förbjuder överföringen. Diplomaten i fråga svarade mig då att saken var arrangerad och gick så långt som att han avslöjade att Tyskland redan hade gett Finland vapen, framför allt material som beslagtogs från polska armen.”

Det är inte mycket att lägga till. Vinterkriget var ett imperialistiskt krig där alla västs kapitalister, både så kallade demokrater och fascister, hade som mål att skada Sovjetunionen. Den svenska borgarklassens ansvar var stort och kommunisternas kamp för fredliga lösningar på den tiden är hedervärt.

*Alla källor och fakta är tagna från en artikel som publicerades i det Grekiska Kommunistpartiets tidning Rizospastis 2013 med titeln ”Det finsk-sovjetiska kriget. Ett okänt och förtalat krig.”

Urval, översättning och bearbetning av Panos Alepliotis

 

 

En tanke på “Vinterkriget 30 november 1939: lögner och sanningar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.