Left Magazine från Sri Lanka intervjuar Andreas Sörensen

TEORI & HISTORIA På Sri Lanka ger det kommunistiska partiet Folkets Befrielsefront (JVP) ut den månatliga tidskriften Left Magazine. Partiet är systerparti till Sveriges Kommunistiska Parti och genomförde nyligen en intervju med SKPs ordförande Andreas Sörensen, som Riktpunkt publicerar nedan.

  • Till att börja med skulle vi vilja göra våra läsare uppmärksamma på Sveriges Kommunistiska Parti, dess historia och dess nuvarande aktiviteter. Det skulle också vara användbart om du kunde ge en snabb överblick kring dess grundläggande politiska och organisatoriska mål.

Den kommunistiska rörelsen i Sverige har en lång historia och en stolt tradition. Föregångaren till kommunistpartiet grundades 1917 och 1921, efter Kominterns tredje kongress, antog partiet namnet Sveriges Kommunistiska Parti.

Under 20- och 30-talen spelade partiet en framträdande roll i fackföreningsrörelsen. Det var mycket på grund av kommunisternas aktivitet som Sverige vid den tiden upplevde flest strejker i världen, räknat per capita.

I och med Andra världskrigets utbrott intog den svenska borgerligheten en pro-tysk ställning och socialdemokraterna antog en tillmötesgående politik. Det fanns en stark rörelse inom borgerligheten för ett öppet stöd till Finland i landets krig mot Sovjetunionen och bara kommunistpartiet ville fred och tog Sovjetunionens sida, vilket ledde till ökad repression. Tusentals kommunister sattes i koncentrationsläger och angrepp riktades mot partiets tidningar. Kulmen blev en attack mot partiets tidning Norrskensflamman, iscensatt att lokala borgerliga politiker, journalister, officerare och poliser. Fem personer dödades och till terrorattacken i Stockholm för några år sen var terrorattacken mot Norrskensflamman den enskilt dödligaste terrorattacken i svensk historia.

Efter kriget antog partiet en svensk väg till socialism, vilket innebar att partiet accepterade den fredliga vägen till socialism. Tanken var att separera den borgerliga staten från borgerligheten genom att vinna kontroll över den och därefter använda den för att öppna vägen för den fredliga övergången till socialismen.

Centralt i denna strategi var kampen för ett proletärt enhetsparti tillsammans med socialdemokraterna och fackföreningsbyråkratin. För att uppnå detta hade partiet sedan Kominterns sjunde världskongress 1935 anpassat sina positioner angående reformismen och revolutionen och därmed banad vägen för övergivandet av centrala revolutionära principer.

Denna utveckling banade i sin tur vägen för den eurokommunistiska strömningen inom partiet. På 60-talet hade denna slutgiltigt vunnit kontroll över partiet och följdriktigt bytte man också namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Trettio år senare skulle detta parti återigen byta namn till Vänsterpartiet. Idag spelar partiet en viktig roll som vänsteralibi för socialdemokratin och kapitalismen.

1977 bröt sig dock den revolutionära delen av partiet loss från det eurokommunistiska partiet och återupprättade det kommunistiska partiet under arbetsnamnet Arbetarpartiet Kommunisterna. 1995 var det möjligt att återta namnet Sveriges Kommunitsiska Parti och därmed betona kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen i Sverige, från 1917 till idag.

De senaste åren har partiet ägnat sig åt en självkritisk utvärdering av den kommunistiska rörelsens historia, vilket gjort det möjligt för oss att dra vissa centrala slutsatser beträffande det kommunistiska partiets liv och arbete. Det har resulterat i en analys av kommunistpartiets aktivitet under Andra världskriget, då man kunde sen en radikal förändring i partiets organisatoriska principer; från parollen om klass mot klass till den enhets- och folkfrontens fulla utveckling. Denna analys finns tillgänglig här.

Utifrån detta har vi dragit slutsatsen att för att kunna återupprätta en revolutionär strömning inom arbetarrörelsen måste kommunistpartiets inriktning och analys stärkas. Det är nödvändigt för partiet att visar varför logiken om det ”minst onda” i slutändan genererar stöd för kapitalismen och att före frågan om enhet bortanför partiet kan diskuteras, måste vi först uppnå ideologisk klarhet.

De senaste åren har vi också drivit flera kampanjer riktade mot fackföreningsmedlemmar, ungdomar, studenter och arbetare i allmänhet. Vi har bland annat genomfört kampanjer mot försämringen av arbetsrätten och inskränkningen av strejkrätten. Vi har även deltagit i allmänna val, såväl kommunala och nationella, som till Europaparlamentet och utifrån detta har vi kontinuerligt kunnat dra relevanta slutsatser och öka våra röster, låt vara att dessa fortfarande befinner sig på en låg nivå.

  • Hur ser den nuvarande socio-ekonomiska situationen ut i Sverige? Hur ser situationen ut för ekonomin, utbildningen, hälsan, lönerna, arbetslösheten, klimatskyddet, jämlikheten mellan könen och migrationen i samhället?

Trenden i Sverige är densamma som över hela världen. Det vill säga, angrepp på arbetarnas rättigheter, på strejkrätten och på arbetarnas livsvillkor. Vi har sett massiva privatiseringar i utbildningssektorn, vilket resulterat i att ungefär femton procent av alla elever i grundskolan går på privata skolor som bekostas av kommunerna. Levnadsomkostnaderna har ökat i allmänhet, i synnerhet vad gäller elektricitet, som har stigit i pris dramatiskt de senaste månaderna.

Under de senaste åren har trenden i Sverige varit tydlig. Arbetarnas rättigheter är under hård attack. Rätten att strejka har blivit inskränkt, vilket i korthet betyder att arbetarna bara får strejka för att få teckna ett kollektivavtal. Detta har lämnat arbetarna utan något bra sätt att försvara sig själva mot lönesänkningar eller uppsägningar. Samtidigt har fackföreningsbyråkratin och -ledarskapet gått med på drastiska förändringar i anställningsskyddet för arbetarna. Ledordet har varit flexibilitet. Arbetarna ska bli mer flexibla (läs: enklare att sparka) så att de svenska monopolen ännu bättre kan anpassa sig till en hårdare internationell marknad.

Det vi också kan se är att precis före pandemin så var Sverige på väg in i en kapitalistisk kris. Arbetslösheten ökade och en rad andra tecken fans också, vilka signalerade början på en kris. När pandemin startade förlorade borgerligheten ingen tid i att skylla på den speciella situation som vi befann och befinner oss i för att på så sätt dölja att krisen inte skapades av pandemin, även om den skyndades på av den.

På ett sätt har pandemin I Sverige avslöjat det kapitalistiska systemet för vad det är. Alla åtgärder som vidtagits har gynnat monopolen. Inga fabriker eller andra arbetsplatser har stängts, vilket tvingat arbetarna att även fortsättningsvis pendla till sina arbeten. Gymnasieskolor har varit stängda och folk har blivit ombedda att arbeta hemifrån, vilket dock inte är möjligt för den stora massan arbetare som inte kan detta och som måste fortsätta gå till jobbet och riskera att bli smittade. Syftet har varit tydligt – monopolen har velat hålla produktionen igång, vilket betyder att de också har använt pandemin för att stärka sin position på den internationella marknaden.

När vi har resultatet av hur pandemin hanterats är det också klart att arbetarområdena har drabbats hårdast, i synnerhet immigranter. Dåliga och trånga boendesituationer, ingen möjlighet att arbeta hemifrån eller att hålla avstånd på väg till eller under arbetet och dålig information från myndigheterna har lett till att dödstalen har stigit dramatiskt i dessa områden.

Beträffande migrationen så har Sverige sedan ett par år tillbaka antagit en reaktionär och väldigt restriktiv politik vad gäller invandring. I prinicip har man stängt gränserna samtidigt som man ökat repressionen hemmavid, vilket gjort livet svårare för de som söker asyl i Sverige. När de syriska flyktingarna kom till Sverige 2015 var det enklare för dem att komma in i landet – det fanns då ett behov hos monopolen att bygga en armé av låginkomsttagare. När detta behov var fyllt stängdes gränserna. Hanteringen av invandringen är både cynisk och inhuman och vi har återupprepade gånger kritiserat de regerande socialdemokraternas reaktionära politik. Vi har konsekvent påpekat att den proletära internationalismen är den enda vägen framåt i invandringsfrågan; att integrera de nyligen ankomna arbetarna i den svenska arbetarrörelsen, så att vi tillsammans kan kämpa för socialismen.

Jämlikheten är fortfarande väldigt avlägsen i Sverige, även om vi säkerligen har kommit längre än i andra länder. Kvinnornas löner är lägre och både lönerna och de branscher som traditionellt förknippats med kvinnor, såsom barnomsorg, har lägre status. Kvinnorna utför mer obetalt arbete i hemmet, de är hemma med barnen under en längre period och i allmänhet utför de mer reproduktivt arbete inom familjen. Resultatet av detta är bland annat en lägre pension, vilket gör dem beroende av mannen eller familjen för stöd om de inte vill riskera fattigdom när de går i pension.

  • Vi vet att de imperialistiska makterna, de så kallade starka länderna, i nuläget har bildat en organisation som de kallar G7. I många år har dock de kapitalistiska kommentatorerna visat upp de skandinaviska ländernas socio-ekonomiska system som det främsta exemplet på kapitalismens framgång. Denna situation har ytterligare förstärkts nu. Hur etablerades välfärdspolitiken i Sverige? Vilka var de socio-politiska klassfaktorerna som påverkade dessa? Är de alla ett resultat av den borgerliga utvecklingen? Eller är de resultat uppnådda av den svenska arbetarklassen? Var de resultatet av en kamp mellan de socialistiska och borgerliga lägren? Fanns det också några fördelar (såsom geografisk placering) som var unikt för Sverige och de skandinaviska länderna? Vi vore tacksamma om du kunde ge oss en analys av detta.

Jag tror det här är några av de viktigaste frågorna som vi står inför idag och en korrekt analys av dem är central i byggandet av en stark revolutionär rörelse som är kapabel att bryta med kapitalismen.

Till att början med vill jag förklara de tre huvudfaktorerna som har varit i spel i skapandet av den skandinaviska modellen (och jag tror att dessa tre faktorer är relevanta i diskussionen om kapitalistisk politik i allmänhet – de är inte bara relevanta för Sverige eller Danmark).

För det första är existensen av en stark och militant arbetarrörelse central för vinnandet av eftergifter från borgerligheten. Genom att organisera och kämpa kan segrar vinnas. När byggandet av det svenska välfärdssystemet började, främst efter Andra världskriget, var kommunistpartiet på toppen av sin makt och Sverige hade just upplevt en av de största strejkerna i landets historia, Metallstrejken 1945, som leddes av kommunisterna.

För det andra så har vi existensen av ett socialistiskt block på andra sidan Östersjön. Under dessa förhållanden var det väldigt viktigt för borgerligheten att inte få det att verka som om socialismen var mer attraktiv än kapitalismen. Det betydde att levnadsvillkoren i Sverige var tvungna att motsvara de som fanns i Sovjetunionen. Hade levnadsvillkoren varit sämre i Sverige än i de socialistiska länderna hade arbetarna vänt sig till det socialistiska systemet för ett svar. I allmänhet tvingade det socialistiska systemets blotta existens den svenska borgerligheten att hålla tillbaka sin politik.

För det tredje så måst vi förstå att skapandet av välfärden också motsvarade borgerlighetens direkta behov. När produktivkrafterna utvecklades behövde också arbetarna de färdigheter som krävdes för att sköta dem. Borgerligheten hade därmed också ett intresse i ett effektivt skolsystem. I industrialiseringsprocessen behövde arbetarna koncentreras i industristäderna och därför byggdes miljonprogrammen som gav arbetarna bostäder där kapitalet behövde dem. Borgerligheten tjänade därmed också på byggandet av offentliga bostäder.

Dessa tre aspekter överlappar vid olika tillfällen varandra i byggandet av välfärdssystemet och det är ofta inte möjligt att separera den ena från den andra, men det är nödvändigt att hålla i minnet att välfärd också betyder en effektivisering av kapitalismen. Till en viss nivå var också välfärden därmed positiv för kapitalismen. Utan en arbetarklass som kan reproducera sin arbetskraft kommer ingen kapitalistisk utveckling alls att äga rum.

Så, var välfärdssystemet en produkt av den svenska arbetarklassens kamp? Ja. Var det också resultatet av det socialistiska blockets dämpande effekt? Ja. Motsvarade det också de direkta behoven hos borgerligheten? Ja. I denna triangel tog sig välfärden konkreta uttryck och här bestämdes dess slutgiltiga utformning.

Jag har hittills diskuterat borgerlighetens ”direkta behov” och jag skulle vilja utveckla detta. Uppenbarligen står borgerlighetens direkta behov i kontrast till dess ”indirekta behov”. Dessa ”indirekta behov” representerar ett behov hos borgerligheten att hålla proletariatets kamp, tankar och drömmar inom ramen för kapitalismen. För att kunna placera arbetarna inom ramen för sitt system behöver kapitalet vara uppmärksamt på arbetarnas krav. Från denna position ger borgerligheten vissa eftergifter som motsvarar deras ”indirekta behov” av att hålla arbetarklassen under kontroll.

Min poäng är egentligen ganska enkel: all politik som genomförs under kapitalismen tjänar kapitalet, oavsett om det är direkt eller indirekt.

Det vore därför fel att fråga huruvida en lag eller en reform motsvarar proletariatets eller borgerlighetens behov under kapitalismen. Istället borde frågan alltid vara på vilket sätt en lag eller reform som genomförs under kapitalismen motsvarar borgerlighetens behov.

I slutändan är naturligtvis välfärdssystemet också beroende av andra faktorer också. Det kan exempelvis röra den givna borgerlighetens styrka i förhållande till borgerligheten i andra länder eller de förhållanden som är förhärskande i kapitalismen som globalt system och huruvida kriser eller kraftig konkurrens är dominerande.

På en marknad som karaktäriseras av allt hårdare konkurrens blir exempelvis marginalerna för varje given borgerlighet att ge eftergifter reducerad, vilket påverkar arbetarnas möjlighet att vinna dem.

Det är inte enkelt för mig att sammanfatta vad som var unikt för Sverige, eftersom varje aspekt skulle behöva mer av en analys än vad jag kan presentera i den här texten. Jag ska dock försöka ge några exempel.

Sveriges geografiska position med stora naturrikedomar i form av mineral och skogar, men även en strategisk position i norra Europa har varit viktiga för den svenska kapitalismens utveckling.

Den svenska borgerlighetens beslut att inte ingripa i något världskrig betydde att den svenska industrin var intakt, vilket spelat stor roll för den svenska kapitalismens utveckling. I synnerhet efter Andra världskriget gav det Sverige en enorm fördel.

Den mer eller mindre fullkomliga reformistiska dominansen inom den svenska arbetarrörelsen och svårigheterna som den kommunistiska rörelsen haft att bryta reformismens hegemoni, förutom i korta stunder, såsom under 30-talet, har gett den svenska borgerligheten en arbetarklass som är enklare att hantera än i andra länder. Detta har även berövat arbetarklassen ett antal kamperfarenheter.

  • Du förklarade att den sovjetiska politikens betydelse för den svenska arbetarklassens kamp för att vinna sina relativa rättigheter var viktig. Vi skulle uppskatta om du kunde förklara dessa rättigheter och några framgångarna som fortfarande finns kvar idag.

Det är inte så mycket Sovjetunionens direkta intervention och de socialistiska länderna specifikt som har påverkat utvecklingen av det svenska välfärdssystemet och vinnandet av eftergifter från borgerligheten. Det är snarare den indirekta interventionen som är viktig. Genom att bara existera utövade det socialistiska blocket en återhållande inverkan på den kapitalistiska världens härskare.

Som jag förklarade ovan, så är detta en faktor som bestämt utvecklingen för det svenska välfärdssystemet. Den svenska borgerligheten eller borgerligheten i vilket annat land som helst under denna period var tvungna att ha i åtanke att om de pressar tillräckligt hårt så skulle arbetarna i de respektive länderna börja snegla åt det socialistiska systemet, som byggdes i deras direkta närhet.

Det är emellertid värt att påpeka att den svenska borgerligheten antog, eller snarare kopierade, vissa åtgärder från de socialistiska länderna. Inom utbildningssektorn, där jag själv är yrkesaktiv, använde de socialdemokratiska politikerna som ansvarade för att bygga upp det enhetliga skolsystemet på 50- och 60-talen det system som redan fanns på plats i DDR och införde det i Sverige.

Skolsystemet i DDR som sådant var effektivt. Det motsvarade behoven hos produktivkrafter i utveckling, såväl i det socialistiska som det kapitalistiska systemet, även om det bara kunde föras till en högre nivå under socialismen, där det kombinerades med en polyteknisk utbildningsmodell. Sedan 1962, då systemet slutligen infördes i Sverige, har det eroderats och delvis monterats ned, vilket jag kommer till i en senare fråga.

  • Vi vet att det statskapitalistiska ekonomiska system som existerade i Sverige och i världen fram till 1970-talet har förändrats med hjälp av direkt imperialistisk intervention och skiftat till en nyliberal ekonomisk politik. Hur har detta nyliberala program påverkat levnadsstandarden i det svenska samhället under de fyrtio åren från 1980 till 2021? Kan man se att levnadsstandarden försämras? Har den svenska arbetarklassens rättigheter stärkts sedan 1980? Om inte, skulle du kunna göra en jämförelse mellan befolkningens levnadsvillkor mellan 1980 och idag?

När vi analyserar nyliberalismen är det väldigt viktigt att ha i åtanke att det är en alternativ administration av kapitalismen och den skiljer sig inte kvalitativt från den tidigare keynesianska modellen, vilken innebar en kapitalism som var starkare reglerad av staten. Istället är skillnaden kvantitativ och vi förespråkar därför inte den ena framför den andra; vi eftersträvar inte nyliberalismens slut till förmån för en mer reglerad kapitalism utan vi eftersträvar slutet för kapitalismen som sådan, till förmån för socialismen. Detta är vårt grundläggande perspektiv och vi anser det vara väldigt viktigt, i synnerhet efter att ha sett parti efter parti gå vilse i de inom-kapitalistiska motsättningarna där de tagit ställning för en kapitalistisk administration gentemot en annan och därmed också förlorat det socialistiska perspektivet.

Det är också väldigt viktigt att notera att nyliberalismens införande är ungefär samtidigt med kontrarevolutionerna i det socialistiska systemet. När kapitalismen i Kina redan var återupprättad och när det socialistiska systemet i Sovjetunionen bara hade några år kvar var det möjligt med en mer koordinerad attack på arbetarnas rättigheter i många länder. Det betydde att den indirekta pressen som det socialistiska systemet utövade på den svenska borgerligheten reducerade och mer offensiva åtgärder kunde vidtas mot arbetarna.

Vad gäller arbetarklassens förhållanden så kan vi se att de försämras. Reallönerna har ökat sedan 1980 men priserna har ökat ännu snabbare, i genomsnitt har de tredubblats.

Bostadskostnaderna har fyrdubblats, matpriserna tredubblats och kostnaden för sjukvården har åttadubblats. Detta står i kontrast mot den reallöneökning på runt 50 procent som ägt rum sedan 1980. Lönerna hamnar alltså efter levnadskostaderna.

Det är intressant att samtidigt också notera tillväxten av BNP i Sverige. Den har mer än fördubblats sedan 1980, vilket betyder att arbetarna får en allt mindre del av allt det som de producerar. Denna utveckling har varit väldigt positiv för de svenska monopolen som har ökat sin dominans – idag äger de rikaste 10 procenten i Sverige 80 procent av alla tillgångar och 15 familjer äger mer än 70 procent av alla företag som är listade på Stockholmsbörsen.

När vi tittar på vad arbetarna får tillbaka från välfärdssystemet ser vi också att även det blir mindre och mindre. År 2020 betalade det svenska socialförsäkringssystemet ut omkring 200 miljarder kronor. I relation till landets växande BNP har dessa utbetalningar halverats sedan 1980, från att ha utgjort 8 procent av Sveriges BNP till att idag utgöra ungefär 4 procent. Hade utbetalningarna fortfarande varit 8 procent av Sveriges BNP så hade de uppgått till 400 miljarder kronor.

I slutändan är det här en enorm omfördelning av rikedom till fördel för borgerligheten och det lämnar mindre och mindre kvar för arbetarna.

Arbetarnas rättigheter har även de försämrats. Rätten att strejka har blivit kraftigt inskränkt och tillåter idag i praktiken bara strejker i syfte att uppnå ett kollektivavtal, vilket gör strejker för avskedade kollegor eller nedskärningar olagligt. Samma sak kan sägas om anställningstryggheten. Det har blivit enklare att avskeda arbetare och borgerligheten har därmed lyckats tysta många missnöjde arbetare som numera är rädda för att förlora sina jobb.

  • Sri Lanka är ett med ett stort intresse i utbildning. I nuläget befinner den sig dock i en stor kris. Det är därför som man i det lankesiska samhället sprider stora lögner om utbildningen i Sverige med jämna mellanrum. Det svenska utbildningssystemet hålls fram som ett av de finaste i världen med högst utbildningskvalitet och som ger möjligheter även för de i de lägre klasserna. Vi skulle därför vilja veta hur utbildningen i Sverige ser ut – hur jämför den sig med tidigare och hur utvecklas den? Hur har utbildningen påverkat arbetarklassens barn och vanliga människors barn? Har utgifterna för utbildningen ökat och hur ser den privata utbildningen ut i Sverige?

När det nuvarande utbildningssystemet slutligen infördes år 1962, så var det en kopia av det socialistiska utbildningssystemet i DDR, som jag nämnde tidigare. Det motsvarade behovet av att utveckla produktivkrafterna genom att införa ett enhetligt system för barnen av alla klasser. Sedan 1962 så har vi haft detta system, vilket också inneburit ett visst mått av utbildning för arbetarna och de folkliga skikten. Systemet har varit positivt för den arbetande befolkningen i Sverige men det är viktigt att notera att det har varit ännu mer positivt för borgerligheten och det bleknar i jämförelse med vad som hade varit möjligt under socialismen.

Man måste också komma ihåg att utbildningssystemet under kapitalismen förblir ett kapitalistiskt utbildningssystem, hur det än är organiserat. Det betyder att kursplanerna och innehållet i utbildning motsvarar behovet hos kapitalet, varav en de lär att ge alla klassers ban en ”korrekt” världsbild och en annan att ge dem de nödvändiga färdigheterna för att hantera produktionsmedlen. Det är också därför som det är nödvändigt att kämpa för ett mer positivt innehåll i utbildningen och inte bara kämpa för att forma utbildningssystemet på ett visst sätt under kapitalismen, såsom ofta görs idag bland svensk vänster. Det är nödvändigt att se utbildningssystemet som en del av den kapitalistiska överbyggnaden i varje givet kapitalistiskt land och det är lika nödvändigt att kämpa för dess ersättande med ett socialistiskt system.

Det är dock naturligtvis så att utbildningen i Sverige har försämrats och fortsätter att försämras. Under det tidiga 90-talet infördes en skolmarknad, vilket innebar att privatskolorna nu kunde konkurrera med de kommunala skolorna (en övervägande majoritet av skolorna i Sverige är kommunala, vilket skapar väldigt ojämlika förhållanden för eleverna, beroende på hur väl kommunerna sköter sina skolor). Grunden för denna konkurrens är skolpengen. Varje enskild elev är värd en viss summa pengar som respektive kommun bestämmer sig för och skolan som eleven sedan väljer (med vissa begränsningar kan en elev välja vilken skola hen vill gå på) får dessa pengar, oavsett om det är en privat eller kommunal skola. Från dessa pengar är det sedan möjligt för privatskolorna att plocka ut en profit. I grund och botten betyder det att ägarna tar pengar som annars skulle gått till elevernas utbildning.

Finansieringen av skolan i Sverige är helt och hållet offentlig. Det är inte möjligt att ta betalt av eleverna för att gå på en skola, men de privata skolorna får sin finansiering från kommunerna, vilka i sin tur beskattar sina invånare. Sverige investerar mer i utbildning än genomsnittet bland OECD-länderna men ändå förblir skolorna i landet underfinansierade i förhållande till elevernas behov.

Vad som också är väldigt intressant är genomförandet av de svenska skolornas digitalisering, vilket har resulterat i att skolorna betalar för att leasa datorer eller surfplattor för eleverna. Det innebär att det i svenska skolor finns över en miljon digitala enheter, eftersom de flesta skolorna erbjuder dessa från en väldigt låg ålder (vi har i minnet att Sveriges befolkning ligger på strax över 10 miljoner). Det är inte svårt att se hur de stora monopolen, såsom Google eller Apple, här har hittat en stor och tillgänglig marknad. Å andra sidan har digitaliseringen av de svenska skolorna inte blivit utvärderad på ett seriöst sätt och det finns många tvivel kring de pedagogiska vinsterna av digitaliseringen.

Poängen är enkel: Svenska skolor används av monopolen för att säkra ett visst flöde av utbildade arbetare men även ett visst flöde av pengar – det går att extrahera enorma vinster ur skolan. Man behöver inte titta länge för att se att de svenska skolorna är perfekt anpassade för monopolen och inte för eleverna eller samhället.

  • Folk tror att Sverige är ett av de mest fredliga och fredsälskande folken i världen. Vi skulle vilja veta hur freden fungerar i Sverige. Deltog Sverige i krig, såsom i Irak eller Afghanistan? Är Sverige medlem i någon internationell militär koalition?

1814 invaderade Sverige Norge och tvingade in landet i en union med Sverige och i officiell borgerlig historieskrivning har Sverige inte varit i krig sedan dess. Det är därför som man firade 200 år av fred för några år sedan.

Man behöver dock inte titta så mycket närmare för att se att detta är en sanning med en stor modifikation, eftersom Sverige har deltagit i flera militära konflikter sedan dess och även utvecklat relationer med de stora imperialistiska blocken i Europa och Nordamerika.

Vi börjar med att titta på 1900-talet. Redan 1905 fick vi en tydlig indikation på den svenska borgerlighetens militaristiska natur. När Norge, mer än 90 år efter att landet tvingats in i en union med Sverige, bröt sig fria och förklarade sig självständiga förberedde sig den svenska borgerligheten på att ingripa militärt. Det hela stoppades av arbetarrörelsen som hotade med allvarliga följder om inte planerna på en invasion stoppades. Resultatet var att Norge kunde säkra sin självständighet. Episoden diskuterades senare av Lenin i boken Nationernas rätt till självbestämmande där han höll fram den svenska arbetarrörelsen som ett exempel.

När vi rör oss framåt mot Första världskriget ser vi en svensk borgerlighet som är ivrig att sluta upp på kriget på den tyska sidan, även om de inte riktigt lyckades. Vid denna tid hade den reformistiska delen av arbetarrörelsen utvecklat starka band med Storbritannien, vilket tvingade borgerligheten att kompromissa och inta en neutral position. När inbördeskriget i Finland emellertid bröt ut 1918 arbetade borgerligheten väldigt snabbt med att rekrytera frivilliga och att skicka material till den vita sida, vilket också hjälpte dem till seger. Vid samma tid invaderade också den svenska militären Åland. Officiellt för att skydda befolkningen, men det är inte svårt att se andra motiv bakom den militära interventionen.

Samma historia upprepar sig mer eller mindre under Andra världskriget och under Vinterkriget i Finland, där borgerligheten skickade material och soldater för att slåss mot Sovjetunionen i Finland. I Sverige gjordes eftergift på eftergift till tyskarna, vilka tilläts transportera soldater genom Sverige för att kunna ockupera Norge.

Under Kalla kriget fördjupade Sverige sina band med den säkerhetstjänsterna i både Storbritannien och USA och man hade också en Stay Behind-rörelse redo, i händelse av ett revolutionärt uppsving. Även om landet officiellt var neutralt betraktade borgerligheten väldigt tydligt landet som en allierad till NATO och USA.

Under denna tid började även de svenska militära interventionerna i andra länder. Sverige skickade soldater till Kongo under Kongo-krisen. Det var under denna kris som den svenska diplomaten och FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog.

På senare tid har Sverige skickat trupper till ett antal krigszoner, såsom Afghanistan, Irak, Somalia, Kosovo och Mali. De svenska truppernas närvaro i dessa områden har flera syften. Det är en viktig möjlighet för dem att träna för senare interventioner, samtidigt som det också stödjer de starkare imperialisterna och visar en god svensk vilja gentemot dem, såsom Frankrike i Mali och USA i Afghanistan och Irak.

Det är också väldigt viktigt att nämna att svenska stridsflygplan deltog i invasionen av Libyen. Insatsen stöddes av i praktiken alla partier i den svenska riksdagen, inklusive det reformistiska och opportunistiska Vänsterpartiet. Det fanns även starka påtryckningar från militären att skicka stridsflyg till Afghanistan, i första hand för att visa upp dem och använda insatsen som marknadsföring.

Sverige deltar och har alltså deltagit i ett antal konflikter och ingriper beredvilligt på de starkare imperialistmakternas sida och tillvaratar därmed också sina egna intressen.

De senaste årtiondena har Sverige också fördjupat sina relationer med NATO. Man deltar i både det så kallade Partnerskap för fred och man har skrivit under ett Värdlandsavtal med NATO. Den svenska militären deltar också regelbundet i militärövningar organiserade av NATO och man bjuder också in NATO till att delta i sina egna.

Utöver närmare band till NATO är Sverige också aktivt i utvecklingen av en europeisk armé och deltar i det militära samarbetet inom EU. Sverige är en del av det Permanenta Strukturerade Samarbetet (PESCO), vilket fördjupar det militära samarbetet mellan de deltagande länderna, såväl som tvingar dessa att öka sin militära budget. Sverige är också en del av Nordic Battlegroup, vilket är en av de militära formationerna inom EU. Till denna bidrar Sverige med nästan 2 000 soldater.

I motsättning till verkligheten är propagandan om svensk fred och neutralitet väldigt stark och illusionerna är väldigt viktiga för borgerligheten att upprätthålla.

  • Sverige betraktas i allmänhet som ett väldigt liberalt, fritt och rättvist samhälle. Som ett land som besitter de rikedomar alla behöver, där alla kan leva bra och lyckligt och där man uppnått vad som går att uppnå inom det kapitalistiska systemet. Vi skulle vilja veta hur den faktiska verkligen ser ut i Sverige. Accepterar du beskrivningen? Hur såg klyftorna ut mellan de som har och inte har i Sverige, i synnerhet under pandemin? Hur stor är fattigdomen och hur ser den sociala ojämlikheten ut?

För att vara något provokativ vill jag börja med att säga att den svenska modellen gjort vad som är möjligt att göra vad gäller sociala framsteg för folket. Med det vill jag inte säga att alla lever lyckligt, utan att man har uppnått vad som är möjligt att uppnå inom det kapitalistiska systemet. Som jag har beskrivit ovan så finns det otaliga problem som den arbetande befolkningen lider under och som förblir olösta.

Om vi tar hänsyn till sociala situation, i vilken den svenska kapitalismen kunde upprätthålla ett grundläggande välfärdssystem som har blivit angripet otaliga gånger, så kan vi se att faktorerna som tillät det att utvecklas inte längre finns. Vi saknar en välorganiserad och militant arbetarrörelse, vi saknar ett socialistiskt block och välfärdssystemet motsvarar inte behoven hos borgerligheten.

Dessutom måste vi titta på det kapitalistiska världssystemet och fråga: i vilken utsträckning finns det utrymme för eftergifter med tanke på den ökande konkurrensen mellan de olika ländernas och blockens kapitalister?

I takt med att konkurrensen hårdnar ökar strävan efter profit för varje monopol och mindre utrymme kan ges till eftergifter åt arbetarna. Dessa faktorer skapar tillsammans en situation där kampen för reformer blir allt svårare inom kapitalismen och det är därför som jag skriver att vi har uppnått vad som går att uppnå under kapitalismen – det enda sättet att förbättra förhållandena för folket är socialismen; den objektiva situation som vi befinner oss i sätter socialismen högst upp på agendan.

Vad gäller den konkreta verkligheten i Sverige så kan vi se att uppdelningen mellan den arbetande befolkningen och kapitalisterna har breddats avsevärt. Den här processen var tydlig innan pandemin men har förstärkts sedan dess. Utöver de aspekter av arbetarnas liv som jag redan har gått igenom, så är det värt att nämna ett par andra fakta.

Inte bara har reallönerna i Sverige minskat de senaste åren men det är också väldigt viktigt att notera att av de sammanlagda vinsterna i Sverige går mindre och mindre till lönerna, medan en allt större del förvandlas till profit. Det betyder att proportionen mellan löner och profit förändras till förmån för profiten. Detta har varit trenden sedan 1980.

Det är också väldigt viktigt att ta upp bostadskrisen som drabbat Sverige under det senaste decenniet. En artificiellt skapad bostadsbrist har lett till ett priserna stigit kraftfullt, vilket tvingat vanliga människor in i bankernas händer – för att kunna ha råd med en lägenhet eller ett hus behövs stora lån. De här lånen utgör i sin tur en majoritet av profiten för storbankerna, vilka i sin tur har investerat enorma summor i de största byggnadsfirmorna. Från bankernas perspektiv är det nödvändigt att upprätthålla bostadsbristen, så att den arbetande befolkningen tvingas låna ännu mer.

Samtidigt ökar också hyrorna och nya lagar kommer tillåta dem att öka ännu mer. För tillfället är den genomsnittliga hyran för en lägenhet med två sovrum mer än hälften av vad en städare eller restaurangarbetare får i handen efter skatt och nästan hälften av vad en genomsnittlig arbetare tjänar per månad efter skatt. När hyrorna nu kommer att öka ännu mer är det inte svårt att se att detta blir förödande för arbetarna.

  • Idag håller borgerligheten fram den skandinaviska modellen som en framgång. Den framhålls också av socialdemokratiska och revisionistiska politiska krafter, såväl som av partier som representerar mellanskikt. Modellen har också gjort ett stort intryck på de progressiva i fattiga länder. Så vi skulle vilja veta hur du ser på den skandinaviska modellen som en modell för kapitalismen och hur du ser på dess framtid? Vi är också intresserade av att veta varför den skandinaviska modellen inte applicerats i andra utvecklade länder såsom Grekland, Spanien eller Italien? Tror du att asiatiska, afrikanska eller latinamerikanska länder kan nå framgångar med hjälp av den skandinaviska modellen?

För att börja med en sammanfattning så är den svenska kapitalismen knuten till hela det kapitalistiska systemets utveckling. Sverige är ingen ö, utan underkastat de trender och den utveckling som kännetecknar hela det kapitalistiska systemet. Det betyder att i takt med att konkurrensen hårdnar så kommer det att bli nödvändigt för de svenska monopolen att öka sina vinstmarginaler genom att angripa de sociala förmåner som fortfarande existerar och genom att använda existerande medel till sin fördel, som man gjort i utbildningssektorn.

Det är därför som det är väldigt viktigt att betona att det inte finns något rum för ytterligare utveckling av folkens välfärd under kapitalismen; för varje dag som går ökar skillnaden mellan vad vi har nu och vad vi skulle kunna ha under socialismen. Det finns ingen annan väg framåt än socialismen.

Vad gäller kapitalismens framtid, så är det väldigt svårt för mig att säga något definitivt. Situationen är flytande och förhållandena förändras väldigt snabbt. Jag ska dock utveckla några tankar kring det hela.

Reducerad till (och därmed också väldigt förenklad…) sina objektiva funktioner har välfärden att göra med arbetskraftens reproduktion. I grund och botten är det nödvändigt att upprätthålla arbetarnas möjlighet att arbeta, både i det korta och långa loppet. Arbetarna behöver mat, sjukvård och en viss mängd utbildning för att kunna arbeta. Sett till generationernas växlingar behöver arbetarna också kunna reproducera sig själva och skapa en ny generation arbetare. Dessa är de objektiva faktorerna som bestämmer vilket minimum av välfärd som kapitalismen måste ge arbetarna.

Å andra sidan finns även den subjektiva faktorn av reproduktionen. Med detta så har vi gått från vad som är objektivt nödvändigt till vad arbetarna själva bedömer vara nödvändigt. Det kan vara allt från att kunna ha råd att gå på bio varje helg eller att kunna resa varje sommar. Dessa subjektiva faktorer bestäms av kulturen, historien och förhållandena i varje land och det innebär också att de skiljer sig åt.

Min poäng är denna: den allmänna trenden kommer att gå mot att ta bort det som inte är absolut nödvändigt för den grundläggande reproduktionen av arbetskraften; trenden kommer att vara att reducera arbetskraftens reproduktion till sitt absoluta minimum. Huruvida vi kommer hit förr eller senare eller vilket land som kommer drabbas hårdast är inte för mig att säga, men jag tror att detta är den allmänna trenden.

Det betyder att de eftergifter som ges till exempelvis den militanta befolkningen i Chile, för att ta ett nutida exempel, kommer hållas nere till sitt absoluta minimum. Det kommer vara precis tillräckligt för att lugna den arbetande befolkningen och de eftergifter som ges kommer att angripas direkt. Det är därför som jag inte tror att det går att lyckas för något land – vare sig asiatiskt, afrikanskt eller latinamerikanskt – att gå den svenska utvecklingsvägen. Här, som överallt annars, är socialismen på agendan. Det betyder inte att det inte går att vinna eftergifter eller att det inte är eftersträvansvärt men det är nödvändigt att koppla kampen för eftergifter och reformer till kampen för socialismen och att visa riskerna och begränsningarna som följer av att låta kampen röra sig i en inom-kapitalistisk kontext.

Varför andra länder inte har kunnat följa det svenska exemplet är en väldigt stor fråga som det inte är möjligt för mig att besvara i en kort intervju, i synnerhet som det skulle kräva en djupgående kunskap om varje enskilt land. Jag ska dock försöka ge några allmänna svar.

När det kommer till länder såsom Spanien, Tyskland och Italien så tog borgerligheten till fascismen för att krossa arbetarrörelsen, eftersom socialdemokratin aldrig lyckades kontrollera den. Revolutionen närmade sig och våld vad nödvändigt. Ett sådant hot existerade aldrig i Sverige, vilket betydde att det var möjligt att hantera arbetarrörelsen på ett annat sätt.

Andra viktiga aspekter är kapitalismens utveckling, som i vissa länder påbörjades senare. Vissa av dessa länder hamnade sedan efter i utvecklingen. Andra drabbades av krig, vilket förstörde förutsättningarna för kapitalistisk utveckling och att utrymmet för eftergifter därför var mycket mindre. Det betydde också att det fanns mindre kapital till hands för att investera i den reproduktiva sektorn och även i utvecklingen av produktivkrafterna.

  • Avslutningsvis skulle vi vilja veta vilket budskap du, som ordförande för ett parti som arbetar för den socialistiska revolutionen i ett av världens mest avancerade kapitalistiska länder, skulle vilja ge till de arbetande massorna och folken i Asien, Afrika och Latinamerika i en tid när världen är i händerna på en enorm ekonomisk, social, politisk och miljökris? Är det att följa den skandinaviska modellen? Om inte, är det att arbeta för socialismen? Vi skulle gärna höra dina tankar kring detta.

Det är väldigt svårt för mig att ge specifika råd till de militanta folken i Asien, Afrika och Latinamerika. Jag tror emellertid att de som läst hela artikeln kommer att ha förståelse för mitt perspektiv. Med risk för att låta arrogant vill jag lyfta några aspekter som jag tycker är viktiga.

Att arbeta för en skandinavisk modell skulle i bästa fall vara naivt och i värsta fall illusoriskt. Det skulle vara att placera folkens kamp och kommunistpartiernas aktivitet inom ramen för kapitalismen; det skulle motsvara att ge upp kommunistpartiets ledande roll; det skulle innebära att placera det kommunistiska partiet bakom den reformistiska rörelsen. I slutändan skulle det beröva det kommunistiska partiet sin kommunistiska karaktär.

Det betyder inte att man inte ska kämpa för reformer, för att förbättra situationen för arbetarna och de folkliga skikten. Man måste dock se reformerna och revolutionen såsom knutna till varandra i ett dialektiskt förhållande. Kampen för reformer måste användas delvis som ett sätt att förbättra situationen för arbetarna medan den samtidigt måste vara ett av många sätt att avslöja kapitalismen-imperialismen. Det är absolut möjligt att använda reformer i den revolutionära kampen, för att avslöja kapitalismen och betona socialismens nödvändighet. Reformer är en av många metoder i den revolutionära kampen. Det gör inte det kommunistiska partiet reformistiskt, lika lite som deltagandet i borgerliga parlament gör det kommunistiska partiet parlamentariskt. Det kommunistiska partiet är den arbetande befolkningens kämpande front och måste använda varje metod som står till förfogande för att stärka arbetarna och kampen för socialismen.

Jag tror att för att arbeta för socialismen måste man avvisa kapitalismen i sin helhet. Arbetarna kommer inte att vända sig bort från kapitalismen om de fortfarande har ens en smula förtroende för den. Det är därför som en av de viktigaste funktionerna som ett kommunistiskt parti har är att kämpa mot opportunism och reformism; att ge sig in i den ideologiska och politiska kampen mot de som poserar som socialister men som objektivt upprätthåller kapitalismen. Det är nödvändigt i Sverige, precis som i resten av världen. För att göra detta måste kommunistpartiet vara självständigt, det kan inte följa i de reformistiska partiernas spår.

Den kommunistiska rörelsen i Sverige har utan tvekan begått alla dessa misstag. Situationen efter Andra världskriget ledde kommunisterna rakt in i borgerlighetens och socialdemokratins armar och inte förrän nu har vi försökt att kritiskt utvärdera detta arv. Det är väldigt viktigt att förstå att den kommunistiska rörelsen i Sverige är väldigt liten inte bara på grund av borgerlighetens angrepp, utan också på grund av dess egna misstag. Man avsade sig sin ledande position och accepterade en plats som ett mindre socialdemokratiskt parti. Inflytandet inom fackföreningsrörelsen reducerades delvis på grund av angrepp från socialdemokratin och borgerligheten, men också för att kommunisterna misslyckades med att erbjuda ett alternativ till reformisternas strukturer. I slutändan misslyckades den kommunistiska rörelsen i Sverige med att erbjuda det arbetande folket i Sverige några som helst perspektiv.

Dessa är historiska misstag som vi måste undersöka och gottgöra. Vi har börjat och nu kan vi se några av dessa misstag i ögonen och lära av dem.

Slutligen skulle jag vilja tacka er för att ni gett mig utrymme att utveckla mina tankar och jag hoppas att de kommer att bidra till den ideologiska diskussionen och förståelsen av inte bara den skandinaviska modellen, utan också av reformismen och den samtida kapitalismen i allmänhet.

Andreas Sörensen

En tanke på “Left Magazine från Sri Lanka intervjuar Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.