TEORI & HISTORIA Riktpunkt presenterar här en något förkortad text av Elisaios Vagenas, medlem i KKE:s centralkommitté och ansvarig för avdelningen för internationella relationer (först publicerad i Rizospastis, KKEs partiorgan, 12–13 februari 2022).
Under de senaste veckorna har konfrontationen mellan USA, Nato samt EU å ena sidan och Ryssland å den andra ökat med fokus på utvecklingen i Ukraina. Den verbala och diplomatiska konfrontationen åtföljs både av trupprörelser och stora militära övningar från båda sidor, liksom av hemlig diplomati.
Den västliga berättelsen
USA och de andra euroatlantiska krafterna hävdar att det gäller ett suveränt lands (dvs. Ukrainas) rätt att välja sina allianser och skydda sin territoriella integritet, som utmanas av rysk aggression.
Den ryska aggressionen innefattar annekteringen av Krim och det stöd som den ryska staten ger till de angränsade regionerna Ukraina (Donbassregionen) och Georgien (Abchazien och Sydossetien), liksom förekomsten av ryska militära styrkor i utbrytarterritorierna i Moldavien (Transnistrien).
Den euroatlantiska sidan utmålar bland annat sin antiryska propaganda som krav på demokrati som ställs på en auktoritär ledare, dvs. Rysslands president Putin. EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Z. Borrell, kallade det pågående närmandet mellan Ryssland och Kina för en ”allians av auktoritära regimer”.
Vissa anhängare av dessa ”berättelser” skapar ytterligare förvirring och kallar felaktigt Kina för kommunistiskt och Ryssland för halvkommunistiskt, medan andra (främst grekiska analytiker) fokuserar på Rysslands samarbete med Turkiet och försöker koppla antirysk propaganda till kraftfull anti-turkisk propaganda.
Rysslands berättelse
Ryssland å sin sida hävdar att det inte bara handlar om Ukraina, utan om Rysslands säkerhetsgarantier. Ryssland anser att Ukrainas integration i NATO, och överföringen av antiballistiska system till Rumänien och Bulgarien, rubbar terrorbalansen, det vill säga förmågan att svara på ett eventuellt första kärnvapenanfall som NATO kan släppa lös mot landet.
Man betonar att Ukrainas anslutning till NATO, i ett läge där landet inte har accepterat integrationen av Krim i Ryssland, utan anser att landet är ett ukrainskt territorium som måste befrias, skulle kunna leda till ett krig mellan NATO-styrkorna och Ryssland, med oförutsedda konsekvenser.
Dessutom ger man sken av att den egna antivästliga argumentationen gäller fred, och skydd av ryska medborgare och rysktalande människor från NATO-aggression.
I vårt land (dvs. Grekland) kallar vissa anhängare av den ryska ”berättelsen” oss till en antifascistisk kamp mot ”det fascistiska Kiev”, och ignorerar att det inte är så länge sedan som Rysslands president berömde fascismens ryska ideolog, filosofen Ivan Ilin, bland vars verk man finner texter om rysk fascism, nazism mm.
Många arbetare i vårt land, men även i andra länder, undrar: Vem har rätt och vem har fel? Vilken sida stödjer sig på internationell rätt och vilken bryter mot den? När allt kommer omkring, vad ska arbetande folk göra under dessa omständigheter?
Internationell rätt: det moderna oraklet
De som väntar på att finna sanningen genom att studera den nuvarande ramen för internationell rätt kommer att bli besvikna, eftersom denna alltmer påminner om det gamla oraklet, som varje spåman kan tolka annorlunda. I dag åberopas internationell rätt av alla sidor, eftersom de tolkar rätten som det passar dem.
Artikel 51 i FN-stadgan hänvisar till varje lands rätt till individuellt och kollektivt självförsvar. Det är vad de euroatlantiska krafterna åberopar för att ingripa i den aktuella regionen, till synes för att försvara Ukraina.
Det är samma artikel som USA åberopade för ingripandet i Afghanistan eller för sina flyganfall i Syrien. På grundval av denna artikel har Turkiet invaderat och ockuperat syriskt territorium, men Ryssland har också fortsatt med det militära ingripandet i Syrien.
Ryssland åberopar å sin sida den så kallade ”Parisstadgan för ett nytt Europa”, som undertecknades inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) 1990, där det anges att ”säkerheten är odelbar och att säkerheten för varje deltagande stat är oupplösligt kopplad till alla andras”.
I OSSE:s europeiska säkerhetsstadga, som antogs i Istanbul 1999, noteras det också att stater ”inte skall stärka sin egen säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet”. På grundval av ovanstående vill Ryssland få säga sitt i frågorna om NATO:s utvidgning i riktning mot Rysslands gränser och om vilka vapen och styrkor NATO ska få att installera i sina medlemsländer, t.ex. Rumänien, Polen, Bulgarien osv.
Internationell rätt är borgarklassens rätt
Vi måste här klargöra att internationell rätt är en del av borgarnas rätt. Så länge Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna existerade, utvecklades denna rätt som ett resultat av hur kapitalismens och socialismens krafter stod i relation till varandra, något som dock fortfarande var negativt, och imperialistiska brott ägde rum också under denna tid.
Efter socialismens fall bestäms den internationella rätten enbart som ett resultat av samverkan mellan kapitalistiska stater, den är än mera reaktionär och används i motsättningar av olika imperialistiska makter på det sätt som de anser lämpligt, och på bekostnad av folken.
I vår tid av monopolkapitalism eller imperialism är det förvirrande att diskutera vem som började först eller vem som följer internationell rätt när en konflikt bryter ut, eftersom rätten både har blivit mer reaktionär och liknar ett gummiband, så att alla imperialistiska makter kan åberopa sig på den.
Kärnan, som kommunisterna måste klargöra för folket, är grunden på vilken ett krig utkämpas, vilket inte är något annat än monopolens intressen. Kärnan ligger i vilka krafter som kolliderar, i deras specifika klassinnehåll och intressen. Intressen som är främmande för folkets intressen.
Vad bör man göra
Under dessa omständigheter finns det en verklig risk för att det imperialistiska kriget blir ett generellt krig, och därför är inriktningen på arbetarnas och folkets kamp i vårt land av stor betydelse. Det får inte finnas något förtroende för regeringen och de andra borgerliga partierna.
Tron på klasskampens makt måste stärkas, mot bourgeoisiens planer på att driva arbetarna i fällan att stödja sitt lands deltagande i det imperialistiska kriget. Detta försöker man inom ramen för EU och NATO åstadkomma i ”de allierades” namn, och framställer det som om det handlar om behovet av att försvara Ukrainas suveränitet eller FN-stadgan, eller att det handlar om att bekämpa ”hotet mot demokratin” som utgörs av den auktoritäre Putin.
Kommunist- och arbetarrörelsen måste under imperialismens era dra en oberoende linje överallt, bort från borgerligt imperialistiska planer, och bygga på grundval av arbetarklassens och de andra folkliga skiktens intressen ‒intressen som absolut inte har något att göra med bourgeoisiens intressen.
Detta är konfliktlinjen med dem som leder folket in i krigets slakt för att försvara bourgeoisiens intressen. Det är vägen till brytning med kapitalismen, för att bygga arbetarnas makt, som kommer att skapa det nya socialistiska-kommunistiska samhället.
Text: Elisaios Vagenas, översättning och bearbetning Panos Alepliotis
