Varför väljer vi inte det minst onda?

LEDARE (1/2022) I Chile valde man i slutet av 2021 en ny president. Socialdemokraten Boric vann över fascisten Kast. I Peru valde man under sommaren samma år också en ny president. Socialdemokraten Castillo vann över högerns representant Fujimoro. Under året kommer nya presidentval att äga rum i både Brasilien och Colombia. I vårt eget land kommer vi också att gå till val. Samma frågor kommer dominera de kommande valen som de som redan ägt rum och den kommunistiska rörelsen kommer återigen att stå inför valet – välja det minst onda eller mejsla ut en egen linje?

Detta eviga dilemma har kommenterats gång efter annan och trots det så väljer vi att göra det igen, för vi är övertygade om att den här frågan måste lösas på ett positivt sätt om den revolutionära rörelsen ska kunna gå framåt på ett kvalitativt sätt. Därtill är denna fråga laddad med en rad ödesfrågor för den revolutionära rörelsen. Vi står inför frågor som Ska det kommunistiska partiet vara en förtrupp eller inte? eller Betraktar vi världen och politiken idealistiskt eller materialistiskt?

Hittills har vi kunnat se ett väldigt tydligt faktum. När kommunistiska och revolutionära partier och organisationer ställer sig bakom vänsterkandidater eftersom alternativet hade varit värre tar man ett stort steg mot att avsäga sig sin roll som förtrupp. Varför? För att man låter någon annan formulera den huvudsakliga politiken, man låter någon annan sätta agendan även för det kommunistiska partiet. När ett kommunistiskt parti väljer att stödja en annan kandidat än sin egen, måste det också arbeta för denna kandidats framgång. Att arbeta för en given kandidats framgång måste också innebära att välja bort kritiken av denna kandidat, att inte bryta fronten offentligt. Därmed har det kommunistiska partiet hamnat på efterkälken och kan inte fullfölja sin plikt att vara den mest medvetna och ledande delen av arbetarklassen.

Vad menar vi med materialismen och idealismen? Att vara materialist är att betrakta den objektiva världen främst och att betrakta politiken, ideologin eller kulturen som uttryck baserade på denna värld. Att vara idealist är att vända på det, alltså att betrakta ideologin eller politiken som bestämmande för den objektiva världen.

När vi gör våra analyser är den bestämmande faktorn för oss den ekonomiska situationen och de ekonomiska behov som den härskande klassen har. Utifrån dessa formuleras de politiska alternativen. Vi kan inte se förhållandet som omvänt, att politikerna presenterar sina politiska alternativ och därefter genomför dem, oaktat den härskande klassens behov.

Så måste vi se grunden. Med grund i den härskande klassens behov presenteras de politiska alternativen – också de så kallade ”vänster”-alternativen. Vi menar att detta är en grundläggande fråga som inte bara har med dagspolitik att göra, utan också med grundläggande ideologi och världsåskådning. Är det politikernas löften som bestämmer politiken eller är det ekonomin?

Det finns dock ytterligare faktorer som kommer till detta, bland annat stämningarna bland folket. Dessa måste också tas med i beräkningarna och det är i längden omöjligt för borgerligheten i ett givet land att ignorera dessa. Här fyller dock ”vänster”-alternativen en ytterligare funktion och en nästan viktigare funktion. De placerar nämligen alla eventuella missnöjesyttringar inom en för kapitalet bekväm ram. ”Vänster”-alternativen gör allt missnöje ofarligt för kapitalismen.

När en Boric, Castillo eller Lula blir vald och antingen tolererad eller till och med hälsad av kapitalets öppna representanter är det av en enkel anledning – objektivt sett står de på fiendens sida. De kommer aldrig att bryta med det kapitalistiska systemet och de kommer alltid att acceptera dess ramar och operera inom dem. Deras reformer är beroende av kapitalets gillande och när det inte längre är möjligt följer anpassningar av politiken på ett eller annat sätt.

I Venezuela har Maduro lagt om politiken och monterar nu ned det som tidigare byggts upp. I Bolivia tog man i på ett ännu kraftigare sätt och Morales lämnade landet för säkerheten i Mexiko istället. När ekonomin kräver det så kommer politiken att anpassas.

Det här visar också ”vänster”-politikens baksida. Den lämnar folket blottat för angrepp. Den passiviserar, skapar illusioner och vaggar in i en falsk säkerhet. Den banar vägen för reaktionen och fascismen.

På vågen av reformismens misslyckande seglar en Bolsonaro eller en Trump fram. På folkets besvikelse över utebliven förändring kommer reaktionen. Detta är regel.

I denna politiska vildmark kan ett kommunistiskt parti antingen reducera sig själv till att stödja det minst onda. Det innebär ingenting mindre än att ta ett viktigt steg i att avsäga sig själv den politiska och ideologiska ledningen av det arbetande folket och när folket inte får en socialistisk ledning får det automatiskt en kapitalistisk sådan. Man avsäger sig därmed inte bara sin ledande position, utan ger också ledningen till bourgeoisien, som ensam sätter agendan.

Det hela får dessutom ytterligare följder, för vad händer när illusionerna spricker och kommunisterna bidragit till dem? När kommunisterna gett reformismen sitt stöd och reformismen sviker? Folket kommer se sanningen och den förlust i förtroende och prestige som kommer drabba partiet kommer vara hård och vara svår att bygga upp.

Därför väljer vi inte det minst onda. Vi underordnar inte vår politik någon annan utan vi kan med stolthet säga att vi inte har några intressen skilda från arbetarklassens!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.