PARTIET I Stockholm deltog SKP i ett möte för att ”fira” kvinnodagen, och nedanstående artikel bygger på det tal jag höll där, där jag menar att ordet ”uppmärksamma” är ett mer lämpligt ord än ”fira”. För vad menar vi när vi säger fira? Vad är det vi ska fira egentligen? Att vi föddes med ett specifikt kön? Eller att det kapitalistiska systemet redan sedan födseln tilldelat oss en underordnad position?
Kanske finns det några som protesterar och tänker att vi ska fira kvinnor som åstadkommit stora saker trots de förhinder som detta system ställer. Vad som menas är att vi ska rikta blicken mot klasskampen och inte mot enskilda kvinnliga framgångar. Vi ska uppmärksamma kvinnor som Rosa Luxemburg och kamrater som förde och för kvinnokamp inom klasskampen. När ordet ”fira” används i detta sammanhang uppstår risken av en illusion om att klassamhället är horisontellt och att individer kan röra sig mellan klasser beroende på egna individuella framgångar. Detta ligger långt ifrån verkligheten, eftersom klassamhället är vertikalt med en dominerande topp.
På grund av den patriarkala strukturen som är baserad på det kapitalistiska produktionssättet är det oftast män i toppen. Om en kvinna förmår att nå till den dominerande toppen, kommer hon inom ett kapitalistiskt system att agera precis som sina manliga kollegor. Ett färskt exempel är vår ”feministiska” statsminister Magdalena Andersson som precis beordrat vapenexport till ett krig. De som tror att problem med kvinnoförtryck kan löses bara alla kvinnor når till toppen, har fel. Felet ligget i att det finns en topp att nå. Felet är att vi lever i ett ruttet system som äter upp oss alla, vare sig samhället definierar oss som kvinnor eller män.
Våld mot kvinnor i nära relationer
Tanken var att skriva om varför vi firar kvinnodagen, men vid närmare eftertanke stod det klart vi vet varför. Därför uppmärksammar jag kvinnodagen med en viktimologisk utgångspunkt i år. Främst gäller det våld i nära relationer och på vilket sätt kvinnor i Sverige drabbas av detta. Viktimologi är en disciplin inom kriminologin som studerar offerskap.
En nära relation här avser att man har, eller haft ett partnerförhållande med en flickvän, pojkvän, hustru eller make oavsett samboende eller ej. För oss kommunister är brott riktade mot kvinnor en naturlig konsekvens av kapitalismen. På grund av det kapitalistiska produktionssättet intar kvinnor underordnade positioner i samhället. Kvinnors arbetskraft utnyttjas inte bara på arbetarplatsen utan också i hemmet, en plats där en människa bör känna sig trygg. Hemmet är tyvärr en vanlig brottsplats i kvinnorelaterade brott. Brotten innefattar både fysisk och psykisk misshandel. Inte sällan upprepade våldtäkter.
Ungefär var fjärde kvinna i Sverige utsätts för våld i nära relation. Kvinnor utsätts för grövre och mer upprepat våld än män.
- Ca 17 kvinnor/år dödas av en nuvarande eller före detta partner. Motsvarande siffra för män är ca 3.
- Minst 150 000 barn bor i hushåll där det förekommer våld.
- Cirka 4 % av utsatta polisanmäler. Här har vi ytterligare problem med kvinnor som inte kan språket eller lagen. Det blir en sekundär viktimisering, vilket innebär att den utländska kvinnan utöver de brott hon utsätts för i hemmet utsätts för orättvisor genom att bli osynliggjord av rättssystemet.
- Både Fysisk och psykisk ohälsa blir vanligare bland unga utsatta kvinnor. Det gäller exempelvis missbruk av alkohol, diagnoser som posttraumatiskt stressyndrom och självskadebeteende, i värsta fall självmord.
Ett holistiskt synsätt för att lösa problemen
Resonemanget kan problematiseras genom att diskutera normaliseringen av våldet i hemmet. Det anses inte som en avvikelse på grund av inrotade föreställningar kring kärlek, som att kvinnans plikt är att för kärlekens skull eller för barnens skull vara tolerant och att det är mannens rätt att ta ut all sin frustration i hemmet. Många gånger kan detta skuldbelägga mannen för att han är en man men vi måste komma ihåg att precis som kvinnan är mannen en produkt av systemet.
Om vi någonsin skall gå till botten med dessa problem måste vi ha ett holistiskt synsätt. Om barn ska sluta se sina mammor misshandlas, om vi någonsin ska leva i harmoni måste sätta in oss själva i ett större perspektiv. Vi måste kämpa för att lösa de bakomliggande orsakerna.
För precis som vår paroll säger, ingen klasskamp utan kvinnokamp och ingen kvinnokamp utan klasskamp. Vi måste avsätta kapitalismen och ersätta den med socialismen!
Referenser:
*Officiell kriminalstatistik (Se BRÅ) – konstaterade fall av dödligt våld, åren före pandemin
*Våld i nära relation –en folkhälsofråga (SOU 2014:49, s. 52)
Zahira Sarhan
