INRIKES Regeringen säger ja till en gruva i Kallak/Gállok, efter en nio år lång tid med motstånd från både rennäring och miljörörelse. Regeringen har ställt 12 unika villkor för att hålla berörda samebyar skadeslösa, som man säger, och man vill att gruvans verksamhetsområde ska ta så lite mark i anspråk som möjligt. Gruvbolaget får också stå för flera kostnader än vanligt, och ska återställa marken efter avslutad verksamhet, påstår näringsminister Thorwaldsson.
Bolaget, som heter Beowulf Mining, har tidigare avslöjats ha kopplingar till bolag i skatteparadis och styrelseordföranden i det svenska bolaget, Sven Otto Littorin (tidigare moderat arbetsmarknadsminister i Alliansregeringen), har även suttit i styrelsen för gruvbolaget Wiking Mineral, som ägdes av nyfascister. Dessa förbindelser kastar förstås ytterligare tveksamhet över hela frågan, särskilt som en journalist pekades ut som partisk av Littorin på grund av ”samiskt påbrå”.
Mark, kultur och ekosysten drabbas
Före beslutet har Unesco på grundval av det material man fått bedömt att den negativa påverkan på världsarvet Laponia kan bli betydande. Protester mot gruvplanerna har främst handlat om att marken som det gäller redan tas i anspråk för skogsbruk som gör det svårt för renar att finna mat. Vindkraftsparker och vattenkraftsdammar tar upp stora ytor och påverkar ekosystemen samtidigt som klimatförändringarna ökar trycket. Gruvan blir därför ytterligare en börda för mark, kultur och ekosystem. Ett exempel på absurda konsekvenser är att Jåhkågasska samebys område skulle delas i två och gruvan skulle skära av renarnas vandringsleder. Då måste renarna transporteras förbi gruvan i lastbilar… något som kräver en infrastruktur som i sin tur skulle drabba övriga samebyar i området.
Länsstyrelsen i Norrbotten har sagt nej till projektet, men Beowulf har utmålat sig som miljönyttiga, något som faktiskt avfärdas till och med av de bolag som vill framställa fossilfritt stål i Norrland. ”En riktig grön omställning kräver att man inkluderar de människor som har kunskap om platsen de lever på och naturen som finns där,” säger Sara-Elvira Kuhmunen, förbundsordförande i Sáminuorra helt korrekt. ”Särskilt nu, när så mycket håller på att försvinna, vi har inte kvar mycket.”
Bolaget målar också upp en bild av nya arbetstillfällen och skatteintäkter för kommunen, i ett försök att ställa samerna mot arbetare som hoppas få jobb i hemtrakten. I själva verket finns ingen motsättning här, bara en illa dold önskan om profit utan hänsyn till klimat och kultur.
