INRIKES Vanligtvis brukar de flesta borgerliga politiker och kommentatorer vara överens om att politik och idrott inte hör ihop. Idrottare som tar ställning för Palestina eller mot krig brukar fördömas. Nu är det dock carte blanche för idrottare att ta ställning och gör de inte rätt, så straffas de.
När Andreas Sundin skrev på för Detroit Red Wings 2003 eller när Victor Rask skrev på för Carolina Hurricanes 2011 var det ingen som rynkade på ögonbrynen. Ingen brydde sig, trots att invasionen av Irak inleddes 2003 och Libyen reducerades till grus av USA 2011.
När Jonas Jerebko skrev på för det ryska basketlaget CSKA Moskva bröt emellertid helvetet lös. Hans sponsorer avslutade sina kontrakt med honom och han petades från det svenska landslaget. Kritikstormen var massiv. Men gjorde han egentligen något annorlunda? Han skrev på för ett lag, vars land invaderat ett annat. Moraliskt tvivelaktigt, kanske, men inte mer än varken Sundin eller Rask.
Hyckleriet finner inga gränser
När Celtics fans tar med sig palestinska flaggor får laget böter av Uefa. När den algeriska judokan Fethi Nourine vägrade tävla mot en israelisk judoka uteslöts han omedelbart ur det Internationella Judoförbundet. Inte ens anti-nazism tolereras på fotbollsläktarna – anti-nazismen är politisk, menade Malmö FF när man stoppade en banderoll med texten ”MFF-familjen står enade mot nazism”. Så har det alltid låtit och budskapet har alltid varit tydligt: politik och idrott hör inte ihop.
Det verkar man dock ha glömt i dessa tider. När Röda Stjärnan spelade mot det litauiska laget Zalgiris i Litauen vägrade Röda Stjärnans spelare ställa upp på en protest mot kriget och hålla i en banderoll föreställande den ukrainska flaggan. Då blev de utbuade och än så länge har ingen försvarat Röda Stjärnas agerande med att politik inte hör hemma inom idrotten. Ingen har än så länge kritiserat stödet till Ukraina inom idrotten eller kastat ut supportrar som visat solidaritet med Ukraina. Ingen har än så länge försvarat Jakob Jerebko och sagt att idrott är idrott, punkt slut.
Vad som är tydligt är att idrott och politik faktiskt hör ihop – om det är rätt politik. Det finns inga gränser för hyckleriet.
