TEORI & HISTORIA Ett svenskt medlemskap i Nato rycker allt närmare. För att förstå kommunisternas motstånd mot ett medlemskap är det viktigt att förstå vad Nato är. Därför återpublicerar Riktpunkt i form av en artikelserie en text som tidigare skrivits av SKP Uppsala.
Sovjetunionen upplöstes 1991 och Warszawapakten var därmed ett minne blott. I brist på motstånd från Sovjet stod nu fältet öppet för kapitalisterna i väst att öka sitt inflytande genom Nato på ett ännu mer aggressivt sätt än innan.
Kriget mot Jugoslavien
Amerikanska och europeiska kapitalister skyndade sig att sätta en sedan länge planerad operation i verket – splittringen och exploateringen av Jugoslavien. Jugoslavien hade sedan andra världskriget balanserat mellan kapitalism och socialism och även om de under 80-talet i princip var en kapitalistisk stat hade den nationella borgerligheten i landet till viss mån lyckats hålla undan delar av den inhemska produktionen från västkapitalismens klor. Folket i Jugoslavien hade det relativt bra och katoliker, ortodoxa och muslimer levde fridfullt sida vid sida.
Men med Sovjet ute ur bilden låg nu fältet öppet för de imperialistiska krafterna att lägga beslag på det mervärde som de Jugoslaviska arbetarna genererade. Planen var att göda de missnöjesyttringar som ledaren Titos död och socialismens borttynande under 80-talet hade fört med sig för att vända arbetarna i landet mot varandra. EU och Nato började finansiera och beväpna olika nationella och religiösa separatistgrupper på alla sidor i konflikten för att splittra Jugoslavien inifrån. När sedan muslimer, katoliker och ortodoxa, helt enligt kapitalisternas planer, använde allt brutalare krigföring mot varandra fick USA och Nato det svepskäl som de behövde för att börja bomba – de skulle ”förhindra folkmord”.
Efter fruktansvärd blodsutgjutelse, död och förstörelse hade Jugoslavien 1998 splittrats i fem nationer: Slovenien, Kroatien, Bosnien och FYROM (numera Nordmakedonien) som nu stod under imperialistisk kontroll samt Serbien–Montenegro som kontrollerades av de serbiska kapitalisterna. Imperialisterna i väst nöjde sig dock inte med att ha tagit över en stor del av den Jugoslaviska marknaden – de villa ha allt.
Kriget i Kosovo och UCK
Det fanns en fascistisk grupp i sydvästra Serbien som kallade sig ”Kosovos Befrielsearmé” (UCK) och som mer än gärna var beredda att utföra västimperialisternas smutsiga planer i utbyte mot finansiering och monopol av maffiaverksamheten i området. Med ett välfyllt och oåtkomligt bankkonto i Schweiz (uppdagades av Nick Martys rapport till Europakommissionen 2010) och med vapen insmugglade från väst startade gruppen 1998 ett terrorkrig mot den serbiska minoriteten i Kosovo. När fascister från den serbiska sidan, helt i enlighet med västimperialisternas planer, svarade på UCK:s provokationer genom att attackera och döda 1500-2000 UCK-medlemmar och civila fick imperialisterna svepskäl att ännu en gång använda sig av Nato.
Politiker samt svensk och internationell media gjorde allt för att göra bombningarna legitima för folket på hemmaplan med siffror tagna ur luften på 40 000 till 100 000 mördade kosovaner. Bombningarna av det som var kvar av Jugoslavien var så klart ”humanitära”. Under 78 dagar släpps 500 000 bomber över hela Serbien av Natos stridsflyg, av vilka flertalet var bestyckade med utarmat uran och 35 450 var bomber som var förbjudna enligt internationella konventioner, så kallade ”bombtunnor” (något att tänka på nästa gång DN ”ojar sig” över ryska bombtunnor mot islamisterna i Syrien).
Följderna av bombningarna
Vad blev då resultatet av Natos bombningar av Serbien? I Serbien stod hundratals industrier, skolor och sjukhus i ruiner; 2 000 människor miste livet och mångdubbelt antal skadades av bombningarna. De fascistiska tendenserna i landet förstärktes i brist på en revolutionär arbetarrörelse, något som än idag definierar landet. En miljon kosovaner var tvungna att fly från sina hem och de kvarvarande tvingas nu leva under UCK-maffian som styr området med sin dysfunktionella pseudo-stat. De stora segrarna i all förstörelse är USA:s och EUs kapitalister. Utländska företag kan nu i samarbete med maffian exploatera arbetskraften i sydvästra Serbien. USA byggde 1999 Camp Bondsteel i Kosovo, en gigantisk militärbas som förutom att stärka kontrollen över Balkan och hela sydöstra Europa, även tjänar som fångläger. Militärlägret huserar en ockupationsstyrka från Nato (KFOR) på cirka 5 000 man som helt i strid med FN:s resolution 1244 vägrar att återlämna makten över området till den serbiska regeringen. Som vanligt är det de rika som är vinnarna och folken som är förlorarna.
De albanska fascisterna blev en last
Det händer ofta att de fascister eller religiösa fanatiker som kapitalisterna använder sig av i ett skede, senare kommer samma kapitalister till last. På 80-talet stödde USA till exempel föregångarna till Al Qaeda med pengar, avancerade vapen och fyra miljoner läroböcker till afghanska skolelever för att göra sig kvitt den socialistiska regimen i Afghanistan. Några år senare hade amerikanernas barn kommit in i tonåren och började göra uppror mot sina föräldrar, med attacken mot World Trade Center 2001 som sitt främsta utbrott.
Något liknande hände även i Kosovo. Fascisterna i UCK fick makten i det autonoma Kosovo och allt var frid och fröjd hos västkapitalisterna fram tills maffiaverksamheten i regionen nådde så stora proportioner att Europarådet var tvunget att släppa en rapport som beskrev hur utbredd tortyr, organ- och människohandel i hela Europa organiseras av UCK-fascisterna med premiärminister Hashim Thaci i spetsen. Pinsamheten i att vara den största bidragsgivaren till sådan verksamhet är dock en kostnad som kapitalisterna i väst gärna betalar i utbyte mot geopolitiskt övertag på Balkan.
SKP Uppsala
