Natos senare historia – ”Demokratisk” intervention i Libyen 2011

TEORI & HISTORIA Ett svenskt medlemskap i Nato rycker allt närmare. För att förstå kommunisternas motstånd mot ett medlemskap är det viktigt att förstå vad Nato är. Därför återpublicerar Riktpunkt i form av en artikelserie en text som tidigare skrivits av SKP Uppsala.

Libyen har Afrikas största oljetillgångar (46,5 miljarder fat) samt stora reserver av naturgas, något som naturligtvis dragit till sig imperialisternas intresse. År 1951 blev Libyen formellt självständigt från Italien men styrdes av kung Idris som var följsam USA. Under kung Idris styre var Libyen ett av jordens allra fattigaste länder, där 90 % av befolkningen var analfabeter. 1969 skedde en oblodig revolution genomförd av överste Moammar al-Gadaffi. Under hans styre nationaliserades oljan i Libyen.

Då USA och Storbritannien lämnat Libyen inleddes en snabb och positiv utveckling av landet. Detta förargade naturligtvis imperialisterna i väst men någon fullskalig intervention kunde inte göras på grund av att Sovjetunionen fortfarande fanns med i spelet. USA och dess allierade förde under trettio år istället ett mer lågintensivt krig mot Libyen där de anklagade landet, såklart, för att de understödde terrorism. 1986 bombades Tripoli och Benghazi i Libyen vilket ledde till minst ett hundratal döda. Dessutom utfördes serier av mordförsök på Gadaffi ledda av CIA.

Början till slutet

I början av 2000-talet öppnade den libyska regeringen upp för insyn i deras militära försvar för att bevisa att det inte fanns kärnvapenframställning i landet. År 2006 hävde USA de terroristrelaterade sanktioner mot Libyen i utbyte mot att Libyen fick bli ”partner” med USA i deras globala krig mot terrorismen. USA fick även på detta sätt insyn i olika aspekter av den libyska statens säkerhet. Trots detta närmande till USA var Libyen fortfarande en relativt oberoende stat vilket stack i ögonen på de dominerande imperialistländerna, vilket bekräftades av en hemlig rapport från USA:s ambassad offentliggjord av WikiLeaks år 2011.

I denna rapport framkom att USA:s ambassad var förargade över ”libysk resursnationalism” samt Libyens upprepade krav på en ökad del i oljeintäkterna, vilket USA ansåg kunde bli farligt ”med risk för spridning till ett växandet antal oljeproducerade länder” (Bjerén, 2012:4). Genom att erbjuda möjligheter till afrikanska länder som saknade tillgångar att klara investeringar, utan att sätta sin tillit till västkontrollerade organ som Världsbanken och IMF, blev Libyen centralt för Afrikas självständighet. Under samma tid avsatte den libyska regeringen 32 miljoner dollar i stora investeringsprojekt i Afrika: afrikansk centralbank, valutafond, investeringsbank samt kommunikationssatellit. Därutöver förespråkade Gadaffi en gemensamt afrikansk-arabisk lansering av en internationell valuta som hette gulddinaren, vilken skulle konkurrera med euron och dollarn.

Libyen innan invasionen

Innan Nato började bomba Libyen år 2011, tillhörde Libyen ett av de fyra länder i Afrika som hade högst BNP per capita. Enligt Världshälsoorganisationens och Unescos undersökning av välfärdsparametrar hade Libyen Afrikas högsta levnadsstandard. Libyen var ett sekulärt samhälle där utbildning och sjukvård var kostnadsfritt. Välfärdsstaten var väl utbyggd och ett slående exempel på utvecklingen i landet var det under de senaste 30 åren oljefinansierade bevattningsprojektet Great Man-Made River. Från underjordiska sjöar under Sahara drogs rörledningar till bevattningsanläggningar i Libyen, vilket bidrog till att Libyen gick från ett fattigt land där många svalt till ett land med en hög grad av självförsörjning av livsmedel.

Våren 2011 kallas den arabiska våren på grund av att många arabiska länder gjorde uppror. De folkliga upproren i bland annat Egypten och Tunisien utmärks av demonstranterna var obeväpnade. I Libyen i staden Benghazi gick däremot beväpnade demonstranter fram under den gamla USA-lakejen kung Idris fana. Medlemmar i Libyan Islamic Fighting Group samt ett tusentals Al Qaidasoldater anföll militära förråd, beväpnade sig och sköt sönder grannskapet. Då detta inträffade försökte den libyska regeringen reparera ordningen, vilket beskrevs som övergrepp av västmedia. USA och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA hade under flera år knutit kontakter med olika grupper i staden Benghazi i Libyen. Dessa beväpnade grupper tog på några dagar kontroll över Benghazi.

I västlig media gestaltades detta som fredliga demonstrationer mot en hemsk diktator. De beväpnade styrkorna utgjordes av Nationella Övergångsrådet (NTC) som leddes av Mahmoud Jibril, utbildad universitetslektor i USA och direkt avlönad av CIA. Den 22 februari samma år gick Gadaffi ut i teve där han framhöll att de upproriska grupperna hade kopplingar till Al Qaida. I västlig media framställdes detta som rent nonsens. Dock visade sig i efterhand att Gadaffi hade haft rätt; befälhavaren för dessa grupper, Abdulhaki Belhajd, vara en betydande ledare för Al Qaida och att Nationella Övergångsrådet hade många rutinerade Al Qaidakämpar i sina led. En del av dessa ”frihetskämpar” återfinns nu i Syrien för att störta den syriska regimen.

Krigshets och propaganda

Den 10:e mars erkände Frankrike Nationella Övergångsrådet som Libyens rättmätiga regering. Frankrike och Qatar försåg deras trupper med vapen. Inbördeskriget i Libyen uppmuntrades även av Sarkozy, Cameron och Obama via uttalanden med krav på att ”Gadaffi måste bort!”. Även media i västvärlden gav näring åt den rådande krigshetsen genom rasistisk propaganda där de dehumaniserade Gadaffi och målade upp honom som en besinningslös diktator i Österlandet. De svenska tidningarnas ledare löd: ”Gadaffi måste bort”.

Krigspropagandan skapade en panikstämning samt ett psykologiskt klimat som gjorde angreppskriget mot Libyen möjligt. I Sverige var alla partierna för kriget, till och med Vänsterpartiet. Den 17:e mars 2011 godkände FN:s säkerhetsråd resolution 1973, vilken öppnade för militära insatser mot Libyen. I artikel 2:4 i FN-stadgan står det att ”alla stater ska avhålla sig från hot eller bruk av våld riktat mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende” (Bjerén, 2012:8). Två undantag från detta våldsförbud finns; det ena är att varje stat har rätt att skydda sig själva i självförsvar. Det andra handlar om att FN:s säkerhetsråd kan ”besluta om militärt våld om en stat hotar världsfreden”(Bjerén, 2012:8). Då Libyen varken angripit eller hotat något annat land visade verkställandet av resolutionen att FN:s säkerhetsråd banade väg för militär intervention från stater i en annan medlemsstats inre angelägenheter, vilket strider mot folkrätten och FN-stadgan.

Bombkriget inleds

Den 19:e mars 2011 inleddes Natos bombkrig mot Libyen. Franska krigsfartyg samt amerikanska och brittiska krigsfartyg bombade Libyen och lämnade krater stora som fotbollsplaner. Följande dagar fokuserade USA på att attackera libyska regeringstrupper. Den 5:e april 2011 tillkännagav Nato att 30 % av de libyska regeringsstyrkorna tillintetgjorts. Två dagar senare meddelades att de oljefält regeringen kontrollerade hade bombats av USA. Vägar, skolor, universitet, elnät, bevattningssystem, fabriker, sjukhus samt bostadsområden var delar av infrastrukturen i Libyen som förstördes och skadades av bombangreppen. Natos egen statistik visar att de under 207 dagar genomförde 9658 bombanfall (i snitt 46 bombanfall per dygn) som främst genomfördes under nattetid. Antalet offer för dessa bombanfall samt markstrider är osäkert, dock beräknas de till att vara mellan 40 000 – 70 000. Många av dem flydde ur landet medan de som inte hann attackerades av Natoledda så kallade rebeller, som lynchade mörkhyade gästarbetare med yxor och sekatörer, för att därefter hängas. De som inte blev dödade spärrades in i interneringsläger.

Trots att Tripoli intogs av Nato i slutet av augusti samma år fortsatte bombningarna och markstriderna i Libyen fram till slutet av oktober. Bombningarna anpassades av Nato med rebellernas avspärrning av staden Sirte, så att de civila som försökte rädda sig undan slakten hindrades från att fly. Den 20 oktober greps Gadaffi i Sirte, vilken var hans hemstad. USA:s specialtrupper hade lett jakten på Gadaffi och efter gripandet överlämnades han till ”rebellerna” som lynchade honom.

Idag är Libyen fortfarande en stridszon. Flera tusentals människor är satta i interneringsläger där tortyr är rutin. EU planerar nu att starta en ekonomisk frizon i Tripolis hamn i Libyen. Syftet med projektet är att understödja de länder som tillintetgjort Libyen att få tillgång till oljan i landet, utan att behöva betala någon skatt. Kriget har drabbat Libyen hårt och befolkningen lever under ständiga hot från islamister och under ekonomiska svårigheter i ett förstört land. Också folket i västländerna drabbas då fascister attackerar invandrare och islamister attackerar befolkningen med självmordsbomber. Det är folket överallt som drabbats av kriget men ingen attackerar kapitalisterna som fortsätter öka sina profiter.

SKP Uppsala

Om Natos tidiga historia kan du läsa här och här. Om den senare historien här och här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.