KULTUR Vad är det den senaste nobelpristagaren i litteratur, Abdulrazak Gurnah, född på Zanzibar, berättar för oss i sina tre från engelska till svenska översatta romaner? Vi får berättelser om det koloniala Afrika och dess människor. Paradiset och Efterliv utspelas i Tyska Östafrika, dagens Tansania, Burundi och Rwanda, medan Den sista gåvan beskriver den afrikanska flyktingens liv och plågsamma minnen i flyktlandet England.
Gurnahs böcker innehåller ett myller av mänskliga öden i en given hård omvärld. Där finns den vanliga mänskliga längtan efter existensgrund, medmänsklighet, lycka, kärlek och förkovran, något som är starkt begränsat för kvinnorna. Här finns swahilier (av européerna kallade vildar) och som följd av urgammal handel över havet även araber, greker och indier. Islam är den självklara religionen och swahilierna lär sig läsa genom att plöja sig igenom koranens suror. Gurnahs romaner är oerhört täta och den som läst ryska eller tyska romaner har här en fördel. Att starta med att läsa Paradiset rekommenderas.
Huvudpersonen i Paradiset är Yusuf, en i början 12-årig pojke som blir rehani, skuldslav hos den välbärgade köpmannen Aziz eftersom Yusufs far inte kan betala sin skuld till köpmannen. Slaveri är förbjudet men barn eller ungdomar som skuldslavar är inte ovanliga. Av samma skäl lösryckta från sina föräldrar är även syskonen Amina och Khalil som Yusuf möter som tjänare på köpmannens egendom vid kusten.
Aziz är ingalunda grym, han fattar tycke för Yusuf som är vaken och vacker. Efter att ha varit hantlangare åt Khalil i butiken får han följa med på några av köpmannens handelskaravaner till landets inre, de stora sjöarna. En sådan expedition leds i regel av musikanter, följda av resenärer samt bärare och vakter som gör det tyngsta jobbet. Mellan dem och den bakerst skridande köpmannen finns karavanens hårda och obönhörliga färdledare. Det är en feodal klasstruktur i början av 1900-talet. Aziz bedriver byteshandel med metallverktyg som järnhackor, tyger, kläder, synålar, glaspärlor, och med välgömt krut och kulor som gåvor till de mer besvärliga sultanerna. Han vill få med sig hem gummi, djurhudar och elfenben. Någonstans vid vägen hos en avhängig handelsman finns väl gömda noshörningshorn.
”Detta är vad vi har kommit till världen för att göra”, sa färdledaren Mohmmed Abdalla. ”Att göra affärer. Vi färdas till de torraste öknarna och de mörkaste skogarna och struntar fullständigt i om vi gör affärer med en kung eller en vilde och om vi lever eller dör….Du kommer att få se en del av de platser vi kommer förbi, där folk ännu inte har vaknat till liv genom byteshandeln, och de lever som förlamade insekter. Inga människor är listigare än handelsmännen, inget yrke är ädlare. Det är det som gör oss levande.”
Allt oftare berättas att tyskarna tar över mer och mer av den traditionella handeln med sina effektiva metoder som järnvägsbyggen och att de tillägnar sig mer och mer land.
”Deras aptit känner inga gränser och ingen anständighet, den är som en gräshoppssvärm. Skatter för det ena, skatter för det andra, annars blir det fängelse för den skyldige eller piskan eller till och med hängning. Det första de bygger är ett fängelse, sedan en kyrka, sedan ett marknadsskjul så att de kan ta kontroll över handeln och därefter beskatta den.”
Så kommer en olycksdrabbad karavan tillbaka som ska bli den sista. Oväder, överfall, sjukdom och en paschas hämnd förtar den förväntade vinsten och köpmannen som själv har lånat pengar råkar i svårigheter. Han är villig att anställa och lämna över till 17-årige Yusuf men denne ser ingen framtid för sig som Aziz förtrogne, men ofri. Han är beredd att revoltera men en flykt med Amina visar sig vara omöjlig. Kolonialmakten förstärker sin armé för ett kommande krig (första världskriget) och ”skyddstruppen” av askarier går runt och fångar in unga män. I ett förtvivlat beslut tar Yusuf värvning som askarie.
Bilden av paradiset som han tar med sig är den yppiga trädgården vid köpmannens hus där han ibland fick hjälpa en gammal man, slav även han, med sysslorna.
Barbara Brädefors
