Om Gorbatjovs och Jeltsins nyliberala reformer och deras följder

TEORI & HISTORIA Medan den liberala pressen hyllar den nyligen avlidne sovjetiske ledaren Mikhail Gorbatjovs ”bidrag” till ”demokrati och frihet” vill jag lyfta fram några ekonomiska följder av de kapitalistiska reformerna som Gorbatjov och hans efterträdare Boris Jeltsin bedrev.

Med Storbritanniens Margaret Thatcher och USA:s Ronald Reagan som förebild påbörjade Gorbatjov sin nyliberala ”omvandling” av den sovjetiska ekonomin 1985. För första gången på nästan 70 år tilläts privatkapitalistiska företag och marknadsmekanismer i Sovjetunionen.

Inom jordbruket bestämde Gorbatjov sig för att ”avkollektivisera” bondgårdar. Kolchoserna (kollektiva gårdar) bröts upp och produktionsmedel övergick från kollektivt ägande till enskilda familjers privategendom. I samband med reformerna minskade skördarna betydligt mellan 1987-1989, och Sovjets befolkningen upplevde den värsta hungersnöden på nästan ett halvt sekel.

Reformerna som Gorbatjov påbörjade slutfördes av hans efterträdare Jeltsin på 1990-talet. I början av 1990-talet införde Jeltsin så kallad ”chockterapi”: priskontroller, lönekontroller och statliga subventioner till industri och jordbruk avskaffades. Inflationen växte kraftigt och 1992 nådde den en rekordnivå på 2500% (!). För att kunna överleva började många sälja sina möbler och andra personliga tillhörigheter på gatan, medan många andra gick med i prostitutionsindustrin eller blev medlemmar i kriminella gäng. Från 1989 till 1999 sjönk BNP per person i Ryssland med 43% – mer än det gjorde under andra världskriget (35%). 

Medan allt fler kämpade för att överleva blev ett fåtal ”oligarker” häpnadsväckande rika. Tack vare Gorbatjovs och Jeltsins privatiseringspolitik blev fabriker, gruvor, banker, skolor, vård och fastigheter plötsligt till salu. Utan översyn från regeringen kunde de mest rika eller inflytelserika människorna köpa eller beslagta föra detta Sovjets mest lönsamma industrier.

Utländska kapitalister som Jeffrey Sachs och internationella bankar som IMF kunde inte låta bli att blanda sig i processen. Med generösa lån till de mest lojala och giriga ryska kapitalisterna såg de till att privatiseringen i Ryssland genomfördes i den ekonomiska elitens intressen. Sådana internationella organisationer och privatpersoner gav täckning till de nyblivna ryska oligarkerna och hjälpte dem att exportera miljarder dollar från Ryssland genom utländska bankkontor. Det är inget under att Gorbatjovs och Jeltsins reformer väckte så mycket entusiasm och godkännande hos västerländska kapitalister.

En bra indikator på ekonomisk succé eller misslyckande kan vara förväntad livslängd bland befolkningen. När Gorbatjov kom till makt 1985 var livslängden för män i Sovjet 65 år och 74 år för kvinnor. I slutet av 1990-talet – drygt ett årtionde senare – hade den genomsnittliga livslängden sjunkit till 59 år (!) för män och 70 år för kvinnor. (I jämförelse ökade livslängden ständigt under hela Sovjetperioden – under bara Stalin växte medellivslängden från 43 år 1929 till 69 år 1955.) Under 1990-talet ökade dödligheten i Ryssland med 30% medan födelsetalen föll. Det beräknas att mellan 1-2 miljoner överflödiga dödsfall orsakades av Gorbatjovs och Jeltsin kapitalistiska ”chockterapi”. 

Konsumentprisindex

Statistik som visar kontrarevolutionens framfart.

Perry Young

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.