Resebrev nr.1 från Leros – fascistarkitektur i Egeiska havet

KULTUR Riktpunkts redaktör Marina är på semester på den lilla grekiska ön Leros med dotter och dotterdotter. Det är lugnt och vackert, men fullt av intressanta, och ibland upprörande platser, att besöka. Tre resebrev är planerade – förhoppningsvis funkar det lokala internetet som det ska!

Först lite bakgrund: Leros tillhör Tolvöarna, som ligger nära den turkiska kusten. Det är öar med en brokig och ofta tragisk modern historia som drabbade öarna i olika utsträckning.

Precis som alla andra öar i gruppen ockuperades Leros av Italien 1912 under det italiensk-turkiska kriget. Invånarna hoppades kunna skapa en “Egeisk stat” med de andra Tolvöarna och att sedan kunna arbeta för en enad grekisk stat, men första världskriget kom emellan, och Leros blev en brittisk militärbas. Tanken var att öarna skulle återges till Grekland efter kriget, men när Grekland förlorade i det förödande grekisk-turkiska kriget 1919-1922 (där västmakterna stödde ett grekiskt angrepp på Turkiet och lovade Grekland landområden som skulle erövras) så annullerade Italien avtalet och behöll Tolvöarna. Under tiden hade fascismen kommit till makten i Italien och nu startade en tid då öarna, inklusive Leros, skulle blir ”italienska” även i språk och kultur. Skolundervisningen bedrevs på italienska, grekiska myndigheter och institutioner stängdes och man försökte få människor att ansöka om italienskt medborgarskap.

Det hela slutade först under andra världskriget, efter att Italien besegrats. Nu kom engelsmännen tillbaka, men Leros kom också att erövras av tyskarna under kort period i krigets senare del efter svåra bombningar – först efter kriget lämnades ön av engelsmännen till den grekiska staten år 1948.

Portolago – en modellstads öde

Men trots historien blev jag helt överraskad av att det på Leros finns en liten stad som idag heter Lakki, men som grundades som italienska Portolago, och som skulle bli en modellstad för fascistisk arkitektur. Efter en skrämmande taxitur med en bebis som slängde hit och dit i en undermålig barnstol – men som hade väldigt roligt åt slängandet – hamnade vi i en stadsmiljö med samma arkitektur som kännetecknar den romerska förorten EUR, en egendomlig, spännande byggnadskonst som plockat formdrag från den klassiska antiken men skalat bort allt onödigt och skapat en sorts fascistisk superfunktionalism. I de italienska byggnaderna i EUR är dimensionerna gigantiska, och människan blir en liten prick, en underordnad varelse som kröker ryggen inför fascismens gigantism. Det är förstås också den ideolgiska meningen, och ännu idag känner man sig betryckt där trots att alla dubbelörnar och inskrifter till Mussolinis ära tagits bort.

I Lakki är dimensionerna mer mänskliga, men även här anar man hur det håller på att dra mot ett annat, tyngre uttryck som man av någon anledning inte förverkligade. Ja, det är monumentalt, det ser otroligt ogrekiskt ut, och valvbågarna sträcker sig skyhögt mot himlen. Men de runda ljusinsläppen och de stora balkongerna tar mer från antikens Pompeji än från Mussolinis EUR, och så blir det möjligt att leva i en annorlunda, men ändå harmonisk stad. Byggnaderna vårdas och renoveras, här göms den italienska historien inte undan (annorlunda är det med den turkiska, Lakkis minaret har blivit en sorglig gammal murstump med en massa krokar för elkablar). Men tidens gång och avståndet till Mussolini sätter sin prägel, för jag har svårt att tänka mig att fascister gillade mjuka rosa och lila nyanser. Sen hjälper det ju att skolan, byggd i bästa fasciststil, fått en modern lekplats utanför, och att den lika renodlade teatern blivit en bio som ska ge skräckfilmen Orphan, vilket annonserades med riktigt hemska affischer. Det tog liksom udden av fascismen, precis som souvlakistället som inrett med modern shabby chic-stil i sin italienska arkad. Mussolini skulle vända sig i graven om han visste. Det är uppmuntrande att se hur människan alltid kan hitta en väg att inkorporera det främmande, att skapa nya sammanhang och att som här använda förtryckets arkitektur på ett helt vardagligt sätt.

Sen lät vi kulturen stryka på foten och promenerade till en enslig strand där vi badade alldeles ensamma, eftersom grekerna verkar tycka det är vinter nu. En gammal man sov på stranden i alla fall och stördes inte ens av bebisens hoande i det svala vattnet.

 

Marina Weilguni

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.