KULTUR Här kommer det andra resebrevet från Leros, där det finns en fruktansvärd, mörk och stinkande fängelsehistoria som står som en svart skugga bakom de vackra byarna, de storslagna bergen och det glittrande havet. För turisterna är den till största delen okänd – lika okänd som dess moderna uttryck. Vi besökte resterna av det gamla helvetet, men det nya döljer sig bakom drönarbevakade taggtrådsstängsel. Här är berättelsen:
Det gamla helvetet
När Leros överlämnats till Grekland 1948 stod de italienska kasernerna vid Lepida tomma. Bredvid dem tronade Mussolinis villa som ett minne över den fascistiska tiden och den står där än idag, egendomligt passande med tanke på platsens senare historia.
Kasernerna kom emellertid snart till användning: hit skickades tillfångatagna unga kommunister efter inbördeskriget för ideologisk omskolning och yrkesutbildning. Det var naturligtvis inte en behaglig upplevelse, men yrkesutbildningen tycks ha varit bra, för ungdomar sökte sig hit också av fri vilja och det värsta hade ännu inte hänt i de gamla byggnaderna. Det skedde först 1957, när man på en annan del av området öppnade ett mentalsjukhus som kom att bli en fruktansvärd plats. De trasiga människor som hamnade här hade inte en chans. Utan sanitära inrättningar, utan mediciner, utan vård och med få läkare tillgängliga krälade de nakna i sin egen smuts på golven. Unga läkare som hamnade här försökte slå larm, men myndigheterna slog dövörat till – det var i hela Europa en mörk tid för den som led av psykisk ohälsa, men här var det värre än på många andra ställen. Det var först när den brittiske journalisten John Merritt skrev en artikel och resten av världen fick veta hur det såg ut som de intagna åtminstone fick duschar och toaletter.
Under tiden blev omskolningscentret överflödigt när de anpassade ex-kommunisterna kom tillbaka ut i samhället, och nu fanns det plats att också stänga in människor med funktionsnedsättningar. De var ”mentalt efterblivna och utan möjlighet att bota” hette det, och så hamnade också de i helvetet. De skulle bort från sina familjer, bestämde staten, för att inte vara en börda för sina mödrar och syskon. Sällan har det väl sagts tydligare att kvinnans reproduktiva arbete måste vara till nytta och gagn för kapitalet – vad har man väl att vinna på att vårda dem som aldrig kan arbeta och ge profit?
Juntans fångar
Under juntatiden 1967-1974 placerades politiska fångar i andra byggnader på sjukhusområdet, och genom dem vet vi att det bland de sjuka levde andra, äldre politiska fångar. Juntans fångar hade nämligen sin rastgård intill de sjukas, och ibland kom någon upp till stängslet mellan dem, höjde dem knutna näven och ropade: ”Makronisiotis” – ”jag kommer från Makronissos”. Här återfanns alltså en handfull män, härdade kommunistiska kämpar i den grekiska befrielsearmén, och inga formbara ungdomar, som förflyttats från den fruktade fängelseön Makronissos och kastats in i helvetessjukhuset. Det var människor som tillbringade hela sitt vuxna liv under samma avskyvärda omständigheter som de mentalsjuka och funktionshindrade. De betalade ett pris värre än döden för sitt politiska engagemang och sin kamp för socialismen. Vart de tog vägen när sjukhuset till sist stängde 1990 vet man inte. Kanske var de redan döda, eller kanske hade till sist själva förlorat förståndet.
Är det underligt att många av de människor som arbetare i mentalsjukhuset och i lägren, utan makt att påverka och med sin utkomst beroende av det, blev alkoholister? Alkoholismen på Leros var välbekant under dessa hemska tider.
Ett nytt helvete
Så kom flyktingströmmarna är 2015, efter ett par årtionden av frihet från fasor. De som drev iland likt vrakgods på de grekiska öarna inkvarterades bland annat på Leros i containerbaracker som inhägnades med taggtråd – uppställda på gården till det övergivna mentalsjukhuset. Utan frivilligorganisationer och lokalbefolkningens hjälp hade de aldrig överlevt; vi såg med fasa de stekheta små kuberna som stod på en gigantisk, värmeskimrande betongplatta, övergivna för bara två år sedan. Då byggdes nämligen ett så kallat hotspot på Leros, ett gigantiskt flyktingläger som kostade 30 miljoner euro och med den allra modernaste övervakningstekniken, och för säkerhets skull trehundra anställda specialvakter. Lägret inte är på långa vägar fullt, eftersom den grekiska militären ägnar sig åt så kallade ”pushbacks” där flyktingar som kommer från Turkiet i bristfälliga båtar släpas tillbaka till turkiskt vatten under livsfarliga förhållanden. Ändå saknar de instängda flyktingarna på Leros allt från hygienartiklar till blöjor. Till det räckte inte miljonbudgeten. Och som ett vitt sår på berget ligger det nya helvetet, antagligen mer renligt än det gamla, men grundat på samma vidriga ideologi: i samhället finns bara plats för de nyttiga och produktiva, inte för de traumatiserade, de fattiga, de som behöver hjälp, de sjuka.
Vi körde från de tomt gapande ruinerna och de övergivna containrarna, tillbaka till det normala Leros. Men på vägen stannade vi vid en liten kyrka inhuggen i klippan och tände ett ljus för alla dem som fick och får sina liv förstörda. Ljuset fick symbolisera vårt hopp och vår vilja: vi är skyldiga de här människorna en revolution – de sjuka som plågades ihjäl här ska stå som ett varnande exempel, en ständig påminnelse om att vi måste bygga en värld med empati och människokärlek. De som flytt från krig och förföljelse ska inte längre få behandlas som förbrytare. Och vi är skyldiga de politiska fångarna som dog här att organisera oss, att genomföra det för vilket de betalade med sina liv.
Marina Weilguni
