Sverige runt med SKP – Riktpunkt presenterar Barbara Brädefors

VAL 2022 Riktpunkts intervjuserie med kamrater från Sveriges alla hörn återkommer nu till Stockholm för att prata med Barbara Brädefors, kommunistisk veteran med en bakgrund i både DDR och Sverige.  Hon är pensionerad lärare och politiskt aktiv i SKP Stockholm, och återfinns på SKP:s valsedel till riksdagsvalet.

RP: Roligt att träffa dig igen Barbara – den förra intervjun med dig publicerades flera år tillbaka i tiden,  vid det förra riksdagsvalet! Nya Riktpunktsläsare känner kanske inte till dig, så jag tycker det vore trevligt om du kunde berätta hur du kom med i den kommunistiska rörelsen och varför du hamnade i Sverige och Stockholm…

Barbara:  Mina rötter finns i en tysk arbetarfamil j i Dresden. DDR var bara fem år när jag på gymnasiet blev kandidat i SED, Tysklands socialistiska enhetsparti . Det berodde mer på skolan och några äldre skolkamrater än på mina föräldrar. Som medlem i ungdomsförbundet identifierade jag mig med det nya livet i den sönderbombade staden och den östra delen av Tyskland. Jag blev medlem i partiet två år senare på universitetet.

Att jag har levt 52 av mina 85 levnadsår i Sverige har att göra med kärlek och politik. När jag hade läst germanistik (tysk språk- och litteraturhistoria)i ett år kom en högskolereform som innebar att studenterna skulle läsa två ämnen för en bredare bas i det framtida arbetslivet och jag lade till ämnet nordistik (ett nordiskt språk, nordisk språk- och litteraturhistoria. ) Läsa svenska kunde man bara i Greifswald vid Östersjökusten. Vi studenter badade faktiskt på den plats, där idag den förkättrade gasledningen Nordstream I och II går i land.

Alla studenter hade sommarpraktik och jag kom 1957 till DDR:s radio som hade börjat bygga upp en utlandsradio med bland annat sändningar på svenska och danska. Där träffade jag min senare make, svensk kommunist med rötter i Norrbotten. För att kunna sända nyheter om den unga socialistiska tyska staten på främmande språk behövdes modersmåltalande och dem fick man genom förmedlan av respektive lands kommunistiska parti. Många tyckte att det var en spännande arbetsplats. Vi arbetade vid Radio Berlin International i tio år och bildade familj.

1968 bildades en Internationell kommitté för diplomatiskt erkännande av DDR med den socialdemokratiske riksdagsledamoten Stellan Arvidson (även kallad den svenska enhetsskolans fader) som ordförande och min make som sekreterare. Eftersom kommitténs säte var Stockholm flyttade familjen till Sverige. Jag fick ett arbete som tolk och bibliotekarie på DDR:s Kulturcentrum i Stockholm och arbetade där i 20 år. Lärde känna många tysklärare, kulturpersonligheter, vänstersocialdemokrater och självklart kommunister med sympatier för DDR. Jag gick efter några år med i VPK och lämnade partiet när APK bildades som 1995 återtog namnet Sveriges Kommunistiska Parti. 1973 skedde betydande ändringar i europeisk politik, bland annat upprättade västländerna, inklusive Sverige och Finland, diplomatiska förbindelser med DDR. Ursäkta det långa svaret, så blir det när man har levt länge. Jag är ingen flykting från öst som trodde att Sverige var socialistiskt.

RP: Vilka politiska frågor ligger dig närmast om hjärtat?  Tänker du mest på globala frågor eller är du intresserad av lokalpolitik i Stockholm – eller hamnar du nånstans mittemellan?

Barbara: Som socialist och kommunist tänker man både globalt och lokalt. Med min erfarenhet av andra världskriget som barn har jag varit engagerat i Svenska Fredskommittén och motståndet mot NATO och svenskt NATO-medlemskap. Jag har protesterat på Medborgarplatsen i Stockholm såväl som i Central Park i New York och Warszawa. Jag slukar alla analyser av orsakerna till kontrarevolutionen i de socialistiska länderna i Östeuropa.

Likväl har jag kämpat mot bostadspolitiken i Stockholm med alla ombildningar och försäljning av allmännyttan till privata värdar. Viktigt att partiet nu har ett bostadspolitiskt manifest!

Sedan några år har jag kontakt med två flyktingar, 21 och 63 år gamla och jag har aldrig tidigare så konkret vetat hur bittert livet utan arbete och bostad kan vara i vårt rika land. Det lilla jag har kunnat hjälpa dem med har jag gjort.

Kvinnorna och politiken

RP: Vid valet om mindre än två veckor är det många unga kvinnor ska ta ställning till var de lägger sin röst, och kanske några av dem också funderar på att aktivera sig i SKP. De saknar ofta förebilder. Dina erfarenheter kan betyda en hel del för dem. Vad vill du lyfta ur ditt eget liv, som du tror kan inspirera dem?

Barbara: När jag ser alla unga tjejer vid kassorna i min livsmedelsaffär tänker jag: Du är säkert glad att ha fått ett jobb, men sitt inte där hela livet utan fortbilda dig, på Komvux, folkhögskola, högskola eller yrkeshögskola om du är praktiskt lagd. Ta vara på dina förutsättningar och lämna inte studieplatserna åt döttrarna från borgerliga familjer. Och om du känner dig deppig och vill revoltera så sök den terapi som erbjuds i ett kollektiv som vill förändra. Där kan du utveckla din sanna identitet. Ensamma är vi svaga.

RP: Kvinnor har lägre löner än män, större ansvar för hem och familj, och osäkrare anställningsförhållanden, men ändå domineras fackföreningsstyrelser, politiska partier och solidaritetsrörelser ofta av män. Det verkar som om det är ett stort steg för kvinnor att aktivera sig. Vad beror det på? Vad har du för tankar kring hur vi ska nå kvinnor?

Barbara: Varför tar vi oss inte an en fråga som på ett grundläggandesätt berör kvinnornas liv – jag tänker på en kännbar förkortning av arbetstiden, för båda könen naturligtvis.  Låt oss samla på alla drömmar som kvinnor har för ett arbetsliv med en daglig arbetstid på fem-sex timmar. Inte som socialdemokraternas typiskt individualistiska förslag där var och en tar en timme, en vecka eller en månad när hen vill, något som underminerar arbetskollektivets sammanhällning och styrka.

Mod och goda argument behövs!

RP: Hur tycker du att du uppfattas som politiskt aktiv idag? Är det något som har förändrats över tid – både när det gäller att du är kvinna och förstås att du är kommunist?  

Barbara: Jag upplever att det har blivit svårare att ”komma ut” som kommunist sedan de socialistiska länderna i Östeuropa inte finns längre.  ”Vänster” som inte förpliktigar till någonting får man vara, men knappast kommunist. Det kapitalistiska samhället håller ett fast grepp om vad som ”går an” så att socialister och kommunister håller tyst med sin inställning i arbetslivet av rädsla för att bli obekväma och kanske bli av med jobbet. Det råder inte heller någon klar uppfattning om att kommunister kämpar för socialismen som längre fram ska följas av kommunismen.  Men med mod, goda argument och helst slagfärdighet klarar man sig.

RP: Hur går det med valkampanjen i SKP Stockholm? Känner ni av några vänstervindar bland dem ni möter?

Barbara: När vi i SKP Stockholm är ute på gator och torg träffar vi förstås en mängd människor och det blir också fler besökare i vår partilokal, mest ungdomar och personer med utländsk bakgrund. Ute blir det intressanta samtal och ibland bara tummen upp. Flera som är missnöjda med samhället är glada över att andra gör något. Det är en bekväm attityd.

RP: Och så avslutningsvis – tänk om SKP gjorde ett helt osannolikt jordskredsval och du hamnade i riksdagen, vad vore det första du skulle säga från talarstolen till Sveriges befolkning?

Barbara: ”Ett spöke går runt Sverige – socialismens spöke” som en referens till Marx och Engels. För ett jordskredsval skulle ju vara ett bevis på att stora delar av folket delar SKP:s revolutionära kamp för ett socialistiskt samhälle.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.