UTRIKES Brasiliens gamla president Ignacio Lula da Silva gjorde i år comeback som Arbetarpartiets presidentkandidat men lyckades inte vinna valet mot den sittande presidenten Jair Bolsonaro i den första omgången. Socialdemokratins popularitet är inte vad den har varit och den comeback man hoppades på uteblev.
Lula kom ursprungligen till makten på en våg av missnöje med Brasiliens traditionella politik. Han framträdde i mångt och mycket som ett alternativ till den gamla politiken men tvingades snabbt in i samma mönster. Det ledde bland annat till flertalet korruptionsskandaler – Mensalão och Petrolão.
Folket fick det bättre – men kapitalet fick det ännu bättre
Under sin tid som president i Brasilien kunde vanliga människor i Brasilien se sin ställning förbättras på många olika sätt. Lulas politik byggde på en massiv insats av den brasilianska staten och hade inte som främsta syfte att förbättra för vanliga människor, utan att skapa en inhemsk marknad och därmed en mer stabil tillvaro för den brasilianska kapitalismen.
I stora drag rör det sig om en klassisk socialdemokratisk politik där de båda kämpande klasserna försonas. Deras intressen sammanflätas och den ena klassens bättre ställning görs beroende av den andra klassens förbättrade position.
Med mer pengar i fickan kunde också befolkningen konsumera mer, vilket var en viktig faktor i den tillväxtboom som landet upplevde i början på 2000-talet. Som alla boomer under kapitalismen fick den dock ett slut och löftena brast ett efter ett.
Bolsa Familia – klassamarbete och kapitalistisk omfördelningspolitik
I centrum för Lulas och Arbetarpartiets politik fanns programmet Bolsa Familia, vars mål var en omfördelning av pengar inom ramen för systemet. I utbyte mot att barnen i familjen gick i skolan och vaccinerade sig fick familjen en summa pengar. Detta reducerade inte endast fattigdomen i landet, utan skapade också en inhemsk marknad och en stabilare grund för den brasilianska kapitalismen.
…de flesta brasilianska finansiärer och industrialister var varma anhängare av Lulas regering […] logiskt nog, eftersom deras profiter aldrig varit högre.
Så skriver Perry Anderson i sin bok Brazil Apart och sätter därmed fingret på socialdemokratins roll: jämkandet av klassmotsättningarna. Reduceringen av fattigdomen gick hand i hand med de ökade profiterna; alltså, så länge profiterna ökar minskar också fattigdomen. Allting görs avhängigt den ekonomiska utvecklingen.
Kanske är det heller inte så konstigt att inför valet 2002, det första valet Lula vann, så var han den bäst finansierade kandidaten av alla?
Väl vid makten började kohandeln. Den första stora korruptionsskandalen Mensalão briserade 2005, då det kom fram att Lula och hans parti mutat en mängd småpartier för att få parlametariskt stöd.
Den andra stora skandalen fick namnet Petrolão och som namnet antyder så har det med olja att göra. Med den reaktionära domaren Sergio Moro vid rodret angreps Lula och fängslades. Säkerligen politiskt driven visade ändå processen hur insyltad Lula och Arbetarpartiet var i den korrupta brasilianska kapitalismen.
Socialdemokratin banar vägen för fascismen
En politik med stora löften om förbättring som samtidigt bygger på kapitalistisk grund kommer förr eller senare att gå på grund. Tillväxten är tillfällig och när kapitalismen går in i en kris och högkonjunkturen slår över i en lågkonjunktur försvinner marginalerna snabbt och förbättringarna stannar först av för att sedan tas tillbaka.
Det var just detta som hände i Brasilien, precis som på andra ställen. En expansiv ekonomisk politik lider av det problemet att den inte alltid kan vara expansiv, så när Lulas efterträdare Dilma Rousseff kom till makten för andra gången gjorde hon processen kort för välfärdspolitiken. Hon bröt omedelbart sina vallöften och påbörjade nedskärningarna.
Som varje gång så brister socialdemokratins löften eftersom de är löften baserade på kapitalismen. Resultatet låter inte vänta på sig. Efter att Lulas och Dilmas löften brast kom reaktionen: Bolsonaro.
I valet 2018 fick Bolsonaro ett nästan lika högt valresultat som det bästa som Lula kunde prestera och som Dilma Rousseff aldrig var i närheten av; samtidigt sjönk Arbetarpartiets röster med omkring åtta miljoner. Det var det sämsta resultatet sedan 1998.
Socialdemokrati betyder i första hand desillusionering – när löftena inte infrias spricker optimismen – och därmed passivitet; människor stannar hemma eftersom sveket knappast bjuder in till nya krafttag. Med en passiv arbetarklass är därmed vägen för fascismen fri. Vissa lockas med i det nya alternativet, men framför allt ger socialdemokratins svek spelrum för reaktionära krafter.
I Brasiliens fall, påpekar Anderson, var stödet för Arbetarpartiet alltid solitt hos landets arbetarklass och hos storfinansen – hos mellanskikten vann man däremot aldrig insteg och inför hotet om deklassering antingen genom en uppstigande arbetarklass eller genom sjunkande standard förblev mellanskikten hos reaktionen.
Socialdemokratin är aldrig ett alternativ
Detta förklarar, naturligtvis bara i stora penseldrag, den politiska bakgrunden till att Lula inte kunde vinna den jordskredsseger som han förväntade sig och varför Bolsonaro fortfarande kunde utmana den brasilianska socialdemokratin.
I slutändan verkar det dock som om Lula kommer vinna och det återstår att se hur dess program för klassamarbete utformas.
Med historien som lärare blir det tydligt att socialdemokratin och dess lösningar – även om de vinner vissa fördelar för folket i det korta loppet, låt vara att det huvudsakliga syftet är att stärka marknaden – är en återvändsgränd i kampen för socialismen men också i kampen för det arbetande folkets dagliga krav: allting rullas tillbaka igen vid nästa lågkonjunktur.
Det är i kampen för avslöjandet av socialdemokratin som kommunisterna måste gå in. De illusioner som socialdemokratin ständigt väver visar inte världen som den är och den binder det arbetande folket vid kapitalismen och vid hoppet om en bättre tillvaro utan revolution.
När kommunisterna ställer sig bakom socialdemokratin och stödjer den låter man socialdemokratin agerar ledstjärna och kommunistpartiet sätter sig självt i passagerarsätet. Då har man, medvetet eller ej, gett upp alla anspråk på att vara en förtrupp och kunna leda arbetarna i kampen för socialismen.
För kommunisterna kan därför socialdemokratin aldrig vara ett alternativ, det måste visas upp som den kapitalistiska ideologi det är och det förblir en omöjlighet att jämka revolutionär politik med inställsamhet gentemot socialdemokratin.
Så också i Brasilien.
Andreas Sörensen
