KULTUR Det är dags för det sista resebrevet från Leros när hemresan rycker närmare. Idag handlar det om människans förmåga till kreativ verksamhet och inspirerat skapande även under de mörkaste förhållanden.
De flesta av de fångar som den grekiska militärjuntan förvisade till Leros hamnade i byggnader runt det gamla mentalsjukhuset, där de förvisso inte hade det lätt men åtminstone inte lika illa som de sjuka som levde där eller de äldre politiska fångarna. En del av fångarna inkvarterades dock istället i den lilla byn Partheni på den norra delen av ön, där de fick leva i litet större frihet i närheten av militärgarnisonen.
Den ligger kvar på samma ställe än i dag, och just när vi kom körande stod de värnpliktiga i strama led på givakt på kaserngården. Sen dånade kanonerna och missilerna susade tjutande i luften – det blev lite mera verklighetstroget än vad vi riktigt klarade av, och babyn vrålade argt i baksätet, men med andan i halsen tog vi oss alltså fram till en mycket speciell kyrka från 1700-talet, Ayia Matrona-Kioura (den heliga fru Matrona). Målningarna i kyrkan skapades nämligen av en grupp politiska fångar, Antonis Karagiannis, Takis Tzaneteas och Kyriakos Tsakiris. De valde att inte måla i gängse ny-bysantinsk kyrkostil utan tog sina uttryck från folkkonsten. Den mest kända målningen, där den senaste politiska fången som leds in till den sista nattvarden är upprorsmannen Jesus, var tyvärr i väldigt dåligt skick och jag kunde knappt urskilja konturerna. Delar av målningarna med svartklädda kvinnor från ön som tog hand om hans döda kropp och Grekland som sörjde sin frihet var däremot fortfarande slående och starka och man kunde bilda sig en uppfattning av hur de en gång sett ut.
En annan skapande kraft i Partheni var förresten kommunisten och poeten Jannis Ritsos som skrev dikter i fångenskapen, avsedda att framföras som sång (senare tonsatta av Mikis Theodorakis) och även dagböcker från exilen.
Att kunna skapa omgiven av gevär och vakter är ett vittnesbörd om storhet och styrka, och om hur människor kan höja sig över sin situation på ett nästan magiskt sätt. Målningarna i kyrkan berörde med sina starka färger, dramatiska linjer och det outtalade men tydliga budskapet om uppror och mod.
Ja, vi glömde nästan bort den heliga fru Matrona vars kyrka det är. Hon förtjänar emellertid också ett omnämnande som den starka kvinna hon var. Hon levde på 1600-talet och till skillnad från sina sex systrar ville hon inte gifta sig – ett klokt val i en värld där hustrur saknade rättigheter och död i barnsäng var ett ständigt hot. I stället ville hon helt kontroversiellt läsa och studera, och det gjorde man lämpligast i dåtidens kvinnokollektiv: ett kloster. Hon bytte namn från Maria till Matrona, och det sägs att hon åstadkommer underverk ännu i denna dag. Jag vill tro att hon gläder sig åt fångarnas målningar!
Marina Weilguni
https://www.youtube.com/watch?v=wDDcZrrbXZo
När dom knyter sin näve. Text Jannis Ritsos, musik Mikis Theodorakis. Vem som har gjort den svenska översättningen vet jag inte.