FACKLIGT Under hela onsdagen kommer Belgien att mer eller mindre stanna upp på grund av strejker. De tre stora fackföreningarna har kallat till en generalstrejk för att kämpa mot urholkningen av arbetarnas löner. Det står i stor kontrast mot hur de svenska fackföreningarna agerar och hur de helt öppet vägrar att kräva högre löner.
Alltifrån flygplatser, skolor och kollektivtrafik till livsmedelsaffärer och polisen kommer att påverkas när i stort sett hela Belgien går ut i strejk. Bakom strejken står de tre stora fackföreningarna i landet, som bland annat kräver ett stopp för ökande elpriser och högre löner utöver den automatiska löneökningen som följer vid inflation.
Den belgiska fackföreningsrörelsen
I Belgien ser fackföreningsrörelsen helt annorlunda ut än i Sverige och den är mycket mer politiserad, dock inte nödvändigtvis i radikal riktning. Den största fackföreningen är den kristna fackföreningen ACV-CSC, tätt följda av det socialdemokratiska facket ABVV-FGTB. På tredje plats kommer det uttalat liberala ACLVB-CGSLB. Tillsammans organiserar de ungefär 3.5 miljoner arbetare och de långa namnen kommer sig av att de skrivs både på franska och holländska.
Det är nu dessa tre fackföreningar som organiserar den landsomfattande strejken, som följer på tidigare strejker under hösten och sommaren, där man fört fram samma krav som nu. Trots den belgiska fackföreningsrörelsens fel och brister står den i stark kontrast till sin svenska motsvarighet, vars fokus är på att ”ta ansvar”.
Den ansvarstagande fackföreningsrörelsen
Som Riktpunkt tidigare rapporterat har LO inför avtalsrörelsen varit tydliga med att man ska ”ta ansvar” för den svenska ekonomin. Man har också uppmanat framför allt TCO att göra detsamma och hålla sig till det så kallade ”Märket” som ska vara normgivande för löneutvecklingen.
I praktiken innebär ”ansvarstagandet” att LO kommer att hålla igen på lönekraven och bland annat IF Metall har gått ut med att man inte kommer kräva några kompensatoriska lönehöjningar i nästa års avtalsrörelse. Det löftet har man också hållit – den 31 oktober presenterade man nämligen sina krav för avtalsrörelsen och det landade på ynka 4.4 procent.
Denna blygsamma löneökning är nu ställd mot en inflation på nästan 10 procent och viktigt att komma ihåg är att den officiella inflationssiffran dessutom är artificiellt låg, eftersom exempelvis bostadspriserna inte tagits med i siffran. Den verkliga reallönesänkningen är därför ännu lägre.
Så medan den svenska fackföreningsrörelsen ”tar ansvar” för svensk ekonomi – vilket inte kan betyda något annat än att den tar ansvar för det svenska kapitalets intressen genom att hålla tillbaka arbetarnas krav – bjuder fackföreningarna i Belgien i alla fall på ett visst mått av motstånd. Det kanske är dags för arbetarna i Sverige att se sig om i världen efter lite inspiration?
