KULTUR När en socialist hör namnet Spartakus går tankarna oftast inte först till den romerske slavledaren, utan till de tyska socialisterna i Spartakusförbundet, vars stora namn är Karl Liebknecht, Clara Zetkin och Rosa Luxemburg. Men de tyska kommunisterna tog förstås sitt namn efter antikens Spartakus, som också Marx beundrade, men som han ändå inte sa så värst mycket om. Därför kan det vara intressant att ta reda på lite mer. Vem var Spartakus egentligen och vilket mål hade han för sin revolt?
Källor till Spartakus liv
På 100-talet FVT var Rom en aristokratisk republik som snabbt expanderade över Medelhavsvärlden och bortom den, vilket ledde till att enorma mängder krigsfångar fördes som slavar till Italien. Bland många sociala problem som detta orsakade var också slavuppror: det förekom tre allvarliga, stora uppror och det sista av dem var det som leddes av Spartakus. Informationen om Spartakus är bristfällig: han tillhörde historiens förlorare och hur han framställs i romerska källor speglar detta faktum.
Det finns tre olika huvudkällor till Spartakus liv. Det är Plutarkhos som levde mellan 46 och 120 VT, Florus, 75- 130 VT och Appianus, 95-165 VT. Dessa författare hanterar sitt material på två olika sätt som var typiska i det antika Rom. Det ena sättet är att framhäva hur hjältemodiga, kultiverade och bra på alla sätt fienden är – för då framstår romarna som besegrade dem som ännu bättre. Det andra sättet är föraktfull nedskrivning och användning av standardförolämpningar. Plutarkhos hör till den första trenden, Florus till den andra och Appianus pendlar mellan de båda. Det får man ta hänsyn till i analysen.
Flykten som blev ett uppror
Alla är överens om att Spartakus var bördig från Thrakien, ett område som idag motsvaras av sydöstra Balkan och delar av Mindre Asien. Både Florus och Appianus menar att Spartakus började sin karriär som romersk legosoldat, deserterade, infångades och förslavades samt såldes till en gladiatorskola i Capua.
Från början var det inte alls meningen att sätta igång ett slavuppror. Några hundra slavar planerade helt enkelt en flykt, men planen kom ut och den enda alternativet var nu att slå sig ut, med hjälp av spett och knivar från köket.
Romarna tog till en början inte upproret på allvar och sände otillräckliga trupper. Det betydde inledande segrar för slavhären, vilket ledde till två saker: slavarna erövrade mer ändamålsenliga vapen och fler och fler anslöt sig. Plutarkhos säger att ”herdar” och ”boskapsskötare” anslöt sig till upprorsmännen. De kan ha varit slavar, men det är också möjligt att de var fria, fattiga och utsatta småbönder som alltmer trängdes ut av de slavdrivna storjordbruken. Och det bekräftas av Appianus som explicit säger att fattiga fria anslöt sig. Därmed har vi här en liten ledtråd till att en djupare ideologi utvecklades hos upprorsmännen under resans gång.
En avbruten marsch mot Rom
Efter en rad av segrar marscherade Spartakus mot Rom. Slavarna hade redan innan dess delat upp sig i två huvudstyrkor. Skälet är oklart, men den del av hären som leddes av Crixus besegrades i vart fall av en konsulsarmé (vid det här laget insåg romarna allvaret och skickade sina högsta ledare i fält). I samband med detta får vi märklig information av Appianus: Spartakus vägrar ta emot romerska desertörer i sin armé, han utför ett människooffer av 300 romare till Crixus ande, dödar alla krigsfångar och går alltså sedan mot Rom, bara för att avbryta det hela.
Dödandet av krigsfångarna är möjligen en strategisk nödåtgärd för att minska belastningen, på samma sätt som det sades att en hel del material förstördes för att man inte kunde ta det med sig under en forcerad marsch. Och romerska desertörer var kanske inte att lita på. Gränsen för det rimliga får vi ändå dra vid människooffren: här har vi en standardbeskrivning (en trop, för att uttrycka det på fackspråk) för att framställa Spartakus som en barbar. Det går hand i hand med att han ska ha ordnat egna gladiatorspel där romare nu tvingades slåss till döden mot varandra inför det före detta slaven: världen vändes upp och ned. Sådana här beskrivningar av bakvända situationer är vanliga i antika texter – det höjde läsarens intresse och att skriva historia var också att göra historien spännande och läsvärd på ett annat sätt än vi är vana vid. Mer av det slaget är den barbariska härföraren som låter sina underhuggare komma med medaljer och äretecken från stupade romerska generaler som han glatt hänger på sig utan att respektera den djupare meningen med detta blingbling.
Trots de dramatiska förberedelserna avbröt Spartakus här alltså fälttåget mot Rom. Kanske var de helt enkelt inte starka nog, men troligare insåg han att slavarna då skulle stå med ett annat och helt ohanterligt problem som man kanske förbisåg under den snabba händelseutvecklingen: nämligen att att styra det väldiga riket och dess erövrade provinser. I slutänden skulle en helt ohållbar situation där själva staden Rom bekrigades av sina provinser ha uppstått.
Vägen mot Sicilen
Slavhären intog istället byar och mindre städer – med förfärlig ödeläggelse, våld och plundring, påstår Florus. Vi hittar emellertid en annan bild hos Appianus: när staden Thurii intogs stoppade Spartakus handelsmän från att komma in med guld och silver och han förbjöd sina män att skaffa sig rikedomar. Däremot köpte han upp sig på järn och mässing för att förstärka vapenarsenalen. Någon godtycklig och tygellös plundring verkar det ju inte precis handla om.
Därefter strävade armén mot Alperna. Planen verkar ha varit att korsa bergskedjan och sedan låta slavarna gå vidare till sina hemländer. Så småningom finner vi återigen ändrade planer: utan närmare förklaring har Spartakus armé dragit sig tillbaka till sundet mellan fastlandet och Sicilien. Där hoppades de på en piratflotta som skulle ta dem över – men lurades och möttes nu av den militärt erfarne generalen Crassus.
Varför bytte man strategi? Vad man kan tänka sig är en insikt om att slavarna kom från vitt spridda platser i den romerska världen. De små förband som sedan skulle dra genom romerska provinser till olika ”hemländer” var lätta byten både på vägen och på sitt mål, och de skulle hela tiden röra sig inom det välde de kämpade emot. Om hela hären i stället tog sig till Sicilien skulle de fortfarande vara en stor styrka, och en ö är i alla händelser lättare att försvara än ett område på fastlandet.
På Sicilien fanns sedan urminnes tider en massa grekiska kolonier, vilket i det här sammanhanget betyder städer som grundats i ett land befolkat av stammar utan urbana centra. Kan Spartakus ha tänkt sig en liknande lösning på vad hans här skulle ta sig för – grunda ett par kolonier? Eller väntade han sig att ursprungsbefolkningen, säkerligen till stor del utnyttjad av de grekiska städerna, skulle sluta upp bakom honom och att slavarna skulle kunna grunda en ny typ av stat?
En ny samhällsordning?
Att tänka i nya banor verkar ha varit typiskt för slavledaren: av rymningen blev ett uppror, erövringen av Rom förvandlades till ett tåg mot Alperna, att vända åter till hemländerna förkastades till förmån för tanken på en slavstat. Så naturligtvis kan en öppen och utvecklingsbar människa också ha tänkt i banor av en ny samhällsordning. Det var han i så fall inte ensam om under antiken: det fanns rörelser som strävade efter nyuppdelning av jord och egalitära stater under hela antiken (fast slavarna inbegreps oftast inte i drömmen). Vi får nöja oss med att det är möjligt, och eftersom de antika källorna rapporterar splittring bland slavarna är det väl rimligt att inte alla delade just Spartakus vision av framtiden, vilken den nu var.
Konsekvensen av splittringen vari alla fall att vissa avdelningar slog läger på avstånd från de andra, och prompt blev attackerade av romarna. I den röriga situation som uppstod med skärmytslingar åt alla håll lyckades slavhären ändå till sist säkra en större seger. Men disciplinen brast när de var så nära slutmålet, och planlösa attacker mot romarna tvingade Spartakus till ett slag som han förlorade. Han dog på slagfältet.
I Sovjetunionen ville man gärna se Spartakus som en proto-socialist, men det är nog tyvärr önsketänkande. Jo, han var klassmedveten och kunde se bortom det uppenbara i skillnaden mellan slav och fri. Han var troligen ingen rövare som utsatte erövrade områden för systematiska våldsdåd, och han hoppades på en fri framtid. Vi vet inte om han tänkte sig en framtida stat utan slavar, men det är möjligt. I vilket fall är det stort nog att han gjorde uppror i ett av historiens värsta förtryckarsystem, och att han inspirerar människor att än idag göra detsamma.
Marina Weilguni
