Var bryts imperialismens kedja?

TEORI & HISTORIA Världen kännetecknas av allt skarpare motsättningar mellan de imperialistiska blocken; världens uppdelning är fullbordad och nyuppdelningen blir en konkret verklighet. Kapitalismens logik mynnar ut i allt skarpare – och dödligare – konflikter. Människan slits sönder och frågan blir brännande het: vilken sida står vi på?

Många förenklar svaret. De placerar det inom de givna ramarna, de ramar som de får till skänks av kapitalismens själva logik. När Nato pressar österut tar man motståndarnas sida. Kapital står mot kapital och många väljer som om det vore en fotbollsmatch: två lag spelar och ett lär man heja på. Man tycker åtminstone sämre om det ena laget.

I en given fotbollsmatch finns det bara två lag. Varje hederlig människa väljer underdogen, det svagare laget som är tippat att förlora. Men vad händer om man gör samma sak när olika kapital börjar stångas?

Det konkreta fallet Ryssland är det givna exemplet, men frågan kan naturligtvis abstraheras och logiken kan appliceras på varje enskilt fall där imperialistiska krig pågår eller där protester pågår. Där motsättningarna skärps, helt enkelt.

Ställningstagandet för Ryssland blir självklart för de oreflekterade. De ser något som kan bromsa den US-amerikanska imperialismen. När det gäller Ukraina väljer man att acceptera argumentet att den ryska invasionen kommer att avnazifiera Ukraina (jag undrar: har inte den ryska invasionen drivit ännu fler i famnen på exempelvis Azov-bataljonen och har inte ännu fler eldats på i sin ukrainska nationalism genom invasionen?) med logiken att det är bättre att leva under rysk kapitalism än ukrainsk nazism. Det är nästan som om den ryska kapitalismen vore främmande för nazism!

De mer extrema ropar med hög stämma: Ryssland riskerar att styckas upp och bli till en koloni och råvaruleverantör för den västerländska imperialismen! Detta, menar man, får inte hända. Därför är Rysslands kamp mot den västerländska imperialismen en kamp för landets nationella självbestämmanderätt och därför ska den stödjas. Till stöd för detta resonemang hittar man någon obskyr tankesmedjas rapport. Spekulationerna går på högvarv, med andra ord.

Hela resonemanget gör ingenting annat än att vända upp och ner på varje revolutionär strategi och taktik, som måste utgå från att bygga den revolutionära rörelsen i varje land, om inte annat för att vi aldrig kan vara helt säkra på var den svagaste länken är. Istället för detta väljer man att stötta upp den imperialistiska kedjan, varhelst den verkar lite svagare! Man ser helt enkelt inte skogen för alla träd; den ser inte kapitalismen för att alla kapitalismens uttryck är i vägen.

Ett världsomfattande system av finansiellt slaveri

Tre månader efter Lenins död höll Stalin en serie föreläsningar vid Sverdlov-universitetet i Moskva. Dessa föreläsningar transkriberades och publicerades som boken Om leninismens grunder. Texten finns dessvärre inte på internet på svenska men det är förhoppningsvis bara en tidsfråga. I klarhet är den nämligen så gott som oöverträffad.

Tidigare utgick man vanligen vid analysen av den proletära revolutionens förutsättningar från det ena eller andra enskilda landets ekonomiska läge. Numera är denna inställning redan otillräcklig. Nu måste man utgå från det ekonomiska läget i alla eller de flesta länder, utifrån världshushållningens läge, ty de enskilda länderna och de enskilda nationella hushållen har upphört att vara självtillräckliga enheter och förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som kallas världshushållningen, ty den gamla, ”kulturella” kapitalismen har växt över i imperialism, och imperialismen är ett världsomfattande system av finansiellt slaveri och kolonialt förtryck, vilket en handfull ”avancerade” länder utövar mot den gigantiska majoriteten av jordens befolkning.[1]

När kapitalismen utvecklades och blev till imperialism förändrades också förutsättningarna för revolutionen, förklarade Stalin. Medan det tidigare gällde att bedöma de enskilda länderna, handlar det nu om systemet som sådant.

Först och främst så är det en intressant formulering, eftersom Stalin tonar ner de ”avancerade” ländernas roll och öppnar för möjligheten att revolutionen kan äga rum på andra ställen. Erfarenheterna av den ryska revolutionen gjorde detta mer än tydligt – Ryssland var knappast det mest avancerade av kapitalistiska länder (Lenin kallade i själva verket Ryssland för en ”grov” och ”medeltida imperialism”[2] och belyser i sina analyser hur franskt och tyskt bankkapital dominerade den ryska bankmarknaden[3]) men ändå ägde revolutionen rum just här.

Det är inte svårt att se hur Stalin följde i Lenins fotspår i den bemärkelsen att de betraktade imperialismen som ett system, inte ett stadium som varje enskilt land uppnår. Utefter denna insikt formulerade de också den revolutionära taktiken – eftersom kapitalismen är global måste också vägen mot revolutionen vara det.

Tidigare brukade man tala om den proletära revolutionen i det ena eller andra utvecklade landet som en enskild, självständig storhet, ställd i motsättning till kapitalets enskilda nationella front som dess antipod. Numera är denna synpunkt inte tillräcklig. Nu måste man tala om den proletära världsrevolutionen, ty kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken den gemensamma fronten av den revolutionära rörelsen i alla länder måste formeras.

Tidigare betraktade man den proletära revolutionen som ett resultat av enbart den inre utvecklingen i respektive land. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man framför allt betrakta den proletära revolutionen som ett resultat av utvecklingen inom imperialismens världssystem, som ett resultat av att den imperialistiska världsfrontens kedja sprängts i det ena eller andra landet.

Var bryts kapitalets front?

Med det här perspektivet etablerat närmar vi oss den mer intressanta – och i många moderna ”marxisters” ögon – mer kontroversiella delen. Stalin frågar sig nämligen: ”…var, i vilket land kan kapitalets front i främsta rummet genombrytas?”

Svaret på frågan är lika enkelt som självklart: ”Kapitalets front kommer att genombrytas där imperialismens kedja är svagast…”

Den viktiga frågan blir att nu undersöka vad detta innebär i praktiken – och vi gör väl att hålla i minnet att Stalin diskuterar kapitalismen-imperialismen som ett världsomspännande system.

…den proletära revolutionen är ett resultat av att den imperialistiska världsfrontens kedja sprängts på dess svagaste ställe, varvid det kan visa sig att det land, som börjat revolutionen, det land, som sprängt kapitalets front, i kapitalistiskt avseende är mindre utvecklat än andra, mera utvecklade länder, som dock stannat kvar inom kapitalismens ram.

Här har vi kärnan i det hela: kapitalets front och imperialismens kedja kan brytas i vilket som helst av de länder som är del av det kapitalistiska världssystemet. Här är det uppenbart att Stalin inte enbart syftar på de länder som faktiskt har en kapitalistisk ekonomi, oavsett om den är mer eller mindre utvecklad. Han går så långt att mena att kapitalets front kan brytas i till och med kolonierna – som exempel tar han Indien.

Var kommer kedjan i den närmaste framtiden att brista? Återigen där den är som svagast. Det är inte uteslutet att kedjan kan brista exempelvis i Indien. Varför? Emedan där finns ett ungt, kampdugligt, revolutionärt proletariat, som har en sådan bundsförvant som den nationella frihetsrörelsen – otvivelaktigt en stor, och otvivelaktigt en betydande bundsförvant. Emedan revolutionen där står inför en så allmänt känd motståndare som den utländska imperialismen, vilken saknar moralisk renommé och gjort sig förtjänt av allmänt hat av Indiens förtryckta och utsugna massor.

Kapitalets front kan brytas i en koloni; den kan brytas till och med där kapitalismen inte är befäst. Det betyder att var kedjan slutligen bryts inte är avhängigt ett givet lands utrikespolitik, dess internationella relationer eller dess utvecklingsgrad. Ingår landet i det kapitalistiska världssystemet? I så fall kan kedjan brytas där. Så var också fallet med Ryssland, vars svaga ställning vi redan kommenterat.

Men var bryts då i slutändan kedjan? Naturligtvis beror det inte på någon ensam faktor, utan på en kombination av faktorer. Hur stabil är kapitalismen i ett givet land? Hur välorganiserad är motståndaren? Svaret på dessa frågor och många fler bestämmer situationen. Det är dock värt att poängtera att det i slutändan inte är någonting annat än det arbetande folkets organisering och revolutionära medvetenhet, samt deras revolutionära parti, som får kvantiteten att övergå till kvalitet. Det är alltid de kämpande människorna som slutgiltigt bryter kapitalets kedja, i vilket land det än må vara. Därför lyfter också Stalin i Indiens fall fram ett ”ungt, kampdugligt, revolutionärt proletariat” som har en allierad i den ”nationella frihetsrörelsen” och kanske just eftersom vi aldrig med säkerhet kan veta var kedjan kommer visa sig vara svagast, blir det extra viktigt att i varje land organisera i riktning mot socialismen.

I Ryssland visade sig kedjan vara svagast, ehuru Ryssland i kapitalistiskt avseende var mindre utvecklat än låt oss säga Frankrike eller Tyskland, England eller Amerika.

En historisk exposé senare har turen kommit till vår tid. Kan vi dra relevanta slutsatser utifrån detta? Kan vi använda klassikerna som vägledning?

Marxismen ställs på huvudet

För den klassiska bolsjevismen, som i hela sitt väsen är revolutionär, fanns det ingen annan angelägenhet för kommunisterna än revolutionen: kapitalets front kunde, teoretiskt sett, brytas i varje land som dragits in i det kapitalistiska-imperialistiska världssystemet, oavsett vilken position i hierarkin landet intar eller vilka som är dess fiender. I varje land måste den subjektiva faktorn förberedas och stärkas.

När man tar ställning för den ena sidan i en imperialistisk konflikt händer något som är väldigt enkelt att förstå: man stärker kapitalets front i landet som man tar ställning för. Oavsett om en revolutionär situation föreligger eller inte försvårar man skapandet av en sådan, framför allt eftersom ens ställningstagande bidrar till att dölja motsättningarna inom det givna landet. När kommunister tar ställning för Ryssland i det nuvarande kriget uppmuntrar man massorna att göra detsamma och därmed försvårar man också omkullkastandet av kapitalet i Ryssland, i vars intressen man invaderat Ukraina.

Genom att inte acceptera att kapitalets front måste brytas där den kan brytas begränsar man antalet länder där revolutionen kan genomföras och man stärker på så sätt kapitalets globala front.

Det finns en angelägenhet för kommunisterna och det är att stärka den subjektiva faktorn i varje enskilt land; att organisera och skapa en så medveten och revolutionär arbetarbefolkning som möjligt, som på enklast möjliga sätt också kan agera för socialismen.

Om den ryska kapitalismen nu – mot förmodan – skulle styckas upp och bli en råvaruleverantör till den västerländska imperialismen, skulle det betyda att kommunisternas taktik måste förändras eller att kommunisterna nu måste försvara Ryssland mot uppstyckning och nedgradering? Nej, revolutionen och den subjektiva faktorn måste fortsatt vara kommunisternas största fokus, inte minst eftersom vi också vet att den enda vägen framåt är socialismen, inte en eller annan inriktning på den kapitalistiska utvecklingen.

Att se världen som en fotbollsmatch passar sig på ett ställe: på fotbollsarenan. Översatt till verkligheten blir det ett recept för katastrof eftersom det leder rakt in i kapitalets armar. Av säkerligen välmenande och sökande människor skapar logiken kontrarevolutionärer och för den som kämpar för socialismen blir dessa människor ytterligare ett hinder på vägen.

Andreas Sörensen

[1] Alla citat är tagna från sidorna 30-32 i Stalins Leninismens problem, utgiven av Arbetarkultur 1941.

[2] Citatet är från Lenins artikel Resultaten av diskussionen om självbestämmandet, skriven 1916.

[3] Diskussionen om bankkapitalet i Ryssland går att läsa i det tredje kapitlet i Lenins bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.

Skriv ut