Annie Ernaux – förändringen och längtan tillbaka

KULTUR När Annie Ernaux fick Nobelpriset i litteratur var det ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva natur”. En träffande formulering, som dock inte räcker till för att beskriva hennes kanske främsta verk Åren.

På sätt och vis är Åren en bok utan handling. Bristen på berättelse ersätter Ernaux med betraktelser och iakttagelser som tillsammans väver samman den fresk över det moderna franska samhället som Åren är.

Å ena sidan är det en djupt personlig bok som blottar sidor hos författaren som man inte ofta möter hos någon och å den andra ett försök till politisk historia; de båda aspekterna vävs samman med ett skickligt språk och en struktur som för tankarna till modernismens medvetandeströmmar.

Det personliga…

Genom det öppet personliga lyckas Ernaux fånga det ungas revolt mot det gamla, brotten mot de gamla dogmerna och katolicismens moralregler.

Hon fångar ungdomens naivitet och blottar därmed sin egen ungdoms dito. Hon fångar utvecklingen och hur den obemärkt tvingar sig på men samtidigt förändrar allt; hur över en dag ingenting förändras men hur allt åratal senare ändå är helt annorlunda.

Hon fångar kampen mot den småborgerliga bekvämligheten, som hela tiden riskerar att vagga in en i sin lugna rytm och som slutligen också – naturligtvis obemärkt eftersom det ligger i utvecklingens själva natur – omsluter henne själv. Hos småborgerligheten segrar ytligheten, som döljer bristen på djup med materiellt välstånd – ”Överflödet av saker skylde att idéerna var sällsynta och övertygelserna slitna”.

Så slutar också berättelsen med ett Wii; ett bekvämt julfirande med familj och inte längre några demonstrationer för papperslösas rättigheter. Det är enklare så. Bekvämt.

…och det politiska

Genom det politiska lyckas Ernaux framför allt fånga moderniteten och därmed också den fullständiga alienation som drabbat den moderna människan. Alienationen inte bara från politiken utan också från de andra människorna, den fullständiga atomiseringen av människan.

Hon beskriver hur upplevelserna av kriget styckades upp och atomiserades, hur upplevelserna blev individuella tragedier istället för något kollektiv, förkroppsligat i reduceringen av Förintelsen till en personlig tragedi för de som drabbades.

Denna hela tiden eskalerande atomisering kan närmast beskrivas som en vulgarisering av vad det betyder att vara människa – ”Pratet om njutning spred sig till allt. Man skulle njuta när man läste, skrev, badade, hade avföring. Det var målet med all mänsklig aktivitet.” Den personliga njutningen, vars budskap finns på alla sociala medier, i nyhetsflödet, i tidningarna och i självhjälpsböckerna, hade segrat och den verkliga moderniteten inträtt. ”Ingenting var politiskt eller socialt, bara modernt eller inte.”

I den förföriskt oroande beskrivningen av moderniteten är det lätt att tappa bort sig. Man känner igen sig och reaktionen blir närmast automatisk i sökandet efter det kollektiva. Detta sökande bereder närmast instinktivt också plats för den klassiska nostalgin: det var bättre förr!

För Ernaux blir kollektivets sista kamp maj -68. Den drömska beskrivningen av hur människan under dessa dagar skapade något nytt byts senare ut mot dess motsats. Frigörelsen slutade vara kollektiv utan blev en fråga om sexuell frigörelse framför spegeln eller rent av nihilism. ”Idealen från maj -68 omvandlades till föremål och förströelse.”

Maj -68 var kollektivets sista försvarspostering som endast för en kort stund under generalstrejken 1995 lyckades återupplivas, då drömmen om det kollektiva återigen väcktes med år 1968 som ideal. Nostalgin fick fast form.

Denna nostalgiska underton löper också genom boken och ger den en outtalad politisk slagsida för drömmen om det abstrakt kollektiva är också reformismens dröm, som på sin höjd transporterar en tillbaka bara så att man kan beträda samma förvillande väg ännu en gång. Den nostalgiska undertonen håller tillbaka, riktar blicken bakåt istället för framåt.

Nostalgin till trots lyckas Ernauxs bok förena det personliga och politiska och gränserna är inte alltid klara men frågan är ju om de någonsin är det eller ens om de kan vara det. Mer än någonting annat är det en väv av betraktelser med olika långa mellanspel.

Det är en spännande bok men även ansträngande. Den flyter, erkänner få gränser och erbjuder inte mycket struktur, mer eller mindre precis så som bra litteratur ska vara.

Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.