TEORI & HISTORIA I alla kapitalistiska länder finns det två ”nationer” – arbetarnas och borgarklassens. De har olika intressen och står emot varandra i alla frågor. Det är klasskampens utgång som avgör vilken ”nation” som bestämmer folkets och landets väl och framtid. Kriget mellan Ryssland och Ukraina, som är en del av den allt intensivare världsomfattande konflikten mellan imperialisterna, har återigen aktualiserat frågan om kommunistpartiernas inställning i de länder som direkt eller indirekt är inblandade i kriget.
Detta är inte någon teoretisk fråga om analys, utan en direkt, praktisk fråga om revolutionär politik. Att besvara den på rätt sätt är en avgörande faktor för att vägleda de folkliga massorna bort från den borgerliga politikens olika uttryck, men också för att den revolutionära rörelsen ska ha förmåga att under vissa förutsättningar utnyttja motsättningarna mellan olika länders borgarklasser för att främja arbetarklassens historiska uppdrag.
Är rätten till nationellt självbestämmande då ett avgörande kriterium, något som ska gå före arbetarklassens intressen och behov? Om vi blickar tillbaka ser vi att arbetarklassens övergripande intresse var det avgörande kriteriet för exempelvis bolsjevikerna, oavsett etnicitet och statsgränser.
Som Lenin* säger: ”För Marx råder det ingen tvekan om att i jämförelse med ”arbetarfrågan” är den nationella frågan av underordnad betydelse”.
Försvaret av nationellt självbestämmande och gränsernas okränkbarhet kan inte vara grunden för kommunister att ta parti för en eller annan borgarklass i ett krig. Detta hävdas och eftersträvas idag av den euroatlantiska imperialismens staber, ett hyckleri när de själva i årtionden systematiskt har lett liknande kränkningar (från Cypern till Jugoslavien och från Libyen till Syrien).
Samarbete med borgarklassen i rörelsens namn
Kan ett krig mellan två borgerliga stater försätta den revolutionära rörelsen i det läget att den måste avgöra vilken regerings seger som är minst farlig för hela världens arbetare? Lenin kallar en sådan inställning för hårklyverier, och betonar att kommunistpartier i krigshärjade länder ”inte borde gå samman med borgarklassen, utan försvara proletariatets självständiga klassintressen”. Deras uppgift måste vara att utbilda arbetarklassen i sina respektive länder om att det är omöjligt att bli av med krigets ondska utan ”att störta regeringarna och borgarklassen i var och en av de stridande länderna”.
De objektiva förutsättningarna för ett sådant krigs utveckling, för omvandlingen av det imperialistiska kriget till ett klasskrig, existerar under monopolkapitalismens förhållanden. Det är så oavsett om den subjektiva faktorn i form av arbetarrörelsen och partiet är teoretiskt och organisatoriskt förberedda och tillräckligt kraftfulla för att lösa maktfrågan just nu.
Det revolutionära partiets uppgift är, oavsett maktbalansen, att lyfta fram behovet av en sådan utveckling av kriget och att agera i denna riktning. Förväntan om bättre framtidsutsikter för arbetarrörelsen efter den ena eller andra borgarklassens seger i ett krig främjar inte den revolutionära rörelsen som sådan. Tvärtom, om rörelsen fångas i logiken där det gäller att stödja det ”mindre onda” inställer sig ett bedrägligt lugn och revolutionärerna distraheras från sina grundläggande uppgifter i krigstid.
Nationalistiska strider som ett verktyg för imperialism
Blundar därmed kommunisterna för verkliga problem med nationellt förtryck, t.ex. mot den ryskfödda befolkningen i Ukraina efter 2014? Det är klart att nationella strider, splittringar och konflikter uppstår även idag. Men de uppstår för att borgarklassen med utgångspunkt från sina egna intressen uppmuntrar de nationalistiska rörelsernas ideologi.
Ett typiskt exempel i Ukraina är att staten använde sig av och finansierade nationalistiska, fascistiska gäng efter kuppen 2014 för att ge delar av ukrainska kapitalet en förevändning för att omorganisera sina allianser med den euroatlantiska axeln. På samma sätt försöker det ryska kapitalet, med utgångspunkt i den kriminella attack som befolkningen i Donbass har utsatts för under 8 år, att använda försvar av de olika etniska grupperna som en förevändning för att stärka sin ekonomiska och geostrategiska position i regionen.
Samtidigt anklagas Lenin av Putin för att Ukraina fick självbestämmande och en viss självständighet inom Sovjetunionens rammar och för att Krim kom att tillhöra Ukraina trots att majoriteten av befolkningen var rysktalande.
Målet för denna borgerliga kritik är att sätta olika ”nationella” intressen först och lämna det gemensamma klassintresset och den traditionen som rådde i Sovjet att alla folk, etniciteter och folkskikt gemensamt skulle bygga socialismen.
Vad bör göras?
Att lyfta fram det imperialistiska krigets karaktär och orsaker och visa internationalistisk solidaritet med folken på båda sidor av fronten är elementära uppgifter för ett kommunistparti.
Men den främsta prioriteringen i partiets kamp är konfrontationen med den politik som ett lands borgarklass för, och som innebär direkt eller indirekt deltagande i fientligheterna. Det är därför SKP från krigets första ögonblick krävde ett slut på Sveriges engagemang i kriget och fördömde sändandet av militärt material till Ukraina.
SKP:s krav sätter fingret på det kriminella ansvaret hos Sverige och andra västliga regeringar som planerar att göra Sverige till en bas förr Nato, och därmed i slutänden en magnet för militära mål i ett bredare krig.
Panos Alepliotis
*citat från Lenin har hämtats från det grekiska kommunistpartiets tidning Rizospastis och webbplatsen 902.gr – författaren har förtroende för deras återgivning av Lenins text.
