Bitcoins, inflationen och arbetets värde

TEORI & HISTORIA En liten datorstädning kan föranleda alla möjliga fynd: som denna artikel som jag skrev och publicerade i pappersupplagan av Riktpunkt för några år sedan. Den är aktuell inte bara för att lära sig om bitcoins, utan också för att den går in på grundläggande marxistisk värdeteori och inflation – något  som ju är skrämmande aktuellt just nu. 

Så vad är egentligen bitcoins? Vi har under lång tid översvämmats av reklam i våra inkorgar för e-post, där vi ska investera, spekulera och göra stora pengar på den här digitala valutan, som ibland framställs som ett förverkligande av ”den goda kapitalismen”. Det verkar innebära att bitcoins ska skapa en ny sorts bättre kapitalism där banker och regeringar inte har något att säga till om, där vi alla är lika goda kapitalister och alla tjänar en massa pengar. Och ibland får vi rent av höra att bitcoins är slutet på kapitalismen som vi känner den, och början på något annat, nytt och anarkistiskt fritt.

Många som har hört om bitcoins i förbifarten associerar det med skumraskaffärer, det mörka internet och droghandelsplatsen Silk Road som dock numera har stängts efter diverse rättegångar och domslut. Andra tänker att de ska investera sina besparingar i bitcoins, vad det nu än är, för det verkar ju av och till ge lysande resultat. Inget av det här är fel, men det handlar om mycket mer än så. Så vi börjar med lite praktisk bakgrund.

Vad är bitcoins?

Bitcoins är en så kallad kryptovaluta som bara finns digitalt, och använder sig av digital kryptering, därav namnet. Man kan alltså inte hålla en bitcoin i handen, utan bara förvara den på sitt digitala konto. Därifrån kan man skicka den till andra bitcoin-konton som betalning för något man köper. Bitcoins ”uppfanns” 2008, lite oklart av vem. Den mytiske grundaren Nakamoto tror man idag är en pseudonym för en hel grupp programmerare.

I den ideala bitcoin-världen fungerar bitcoins på ett speciellt sätt – i den verkliga världen är det inte så slimmat och snyggt, men det kommer vi till – som gör dem unika. Användningen av dem är nämligen decentraliserad. Det finns ingen bank eller myndighet som hanterar dem centralt eller har någon som helst insyn i hur de skickas omkring och till vem. Det finns ett nätverk av bitcoin-konton som upprättar något som kallas blockkedjor: en sorts kassabok över alla bitcoin-transaktioner som någonsin gjorts och som länkas till varandra den ena efter den andra. Alla användare tillsammans har ansvaret för nätverket. Om du vill kan du skaffa ett konto och sätta in dina bitcoins där, och sen kan du skicka dem dit du vill, helt gratis och utan avgifter, genom att se till att din transaktion kommer med längst ut på en sån här blockkedja. Det är inte riktigt så enkelt som det låter: din dator måste lösa ett mycket komplicerat matematiskt problem innan just din transaktion läggs till på en blockkedja, och om du har otur hinner någon annans dator lösa det före din, och så är platsen borta och du får börja om. Det där problemet som datorn ska lösa är unikt för just den där platsen på blockkedjan och mycket säkert krypterat, så ingen kan skicka samma bitcoin två gånger eller fuska på något annat sätt. Det här kan ta lite tid att få till, så det har blivit vanligt att användare bildar grupper där deras datorer hjälps åt med att lösa någon användares uppgift. Du loggar in till den här dator-poolen och använder den samlade kapaciteten för att lösa den matematiska uppgiften, och vips är din transaktion med på blockkedjan. Varje gång du lyckas med en transaktion så får du (eller din grupp) en bitcoin-summa som belöning. Det är så man skaffar bitcoins om man inte köper dem, och det kallas för mining (gruvbrytning).

Det här skapar fler frågor än det svarar på förstås, och för att försöka förstå vad som pågår här måste vi ge oss i kast med – eller repetera – vissa grundläggande marxistiska begrepp.

Värde och pengar

Enligt marxistisk ekonomisk teori bestäms värdet på en vara av det arbete som ligger nedlagt i den. Och om man nu vill byta en sak mot en annan sak, är det lämpligt att den har ungefär samma arbete nedlagd i sig. Ingen vill ju byta en fantastisk vinterrock mot en tofs, liksom – och så långt är det enkelt. Men som Marx påpekade så är det väldigt besvärligt att gå omkring med sin vinterrock över armen och leta efter någon som har just det man vill byta in den mot, det som både motsvarar arbetet som är nedlagt i vinterrocken och är det som man behöver. Om man exempelvis behöver ett skrivbord kanske det finns någon som har ett sånt och vill byta in det, fast inte mot en vinterrock, utan mot en fåtölj…

Det är här som en värdemätare kommer in i bilden. Värdemätaren är en vara med vilken alla andra varors värde kan mätas. Ädla metaller, särskilt guld, har genom historien använts som värdemätare, eftersom det går åt mängder av arbete för att få fram en liten, behändig mängd som inte rostar eller ruttnar och som man kan ta med sig. Värdemätaren ska också fungera som bytesmedel, och visst kan guld fungera så alldeles i sig själv. I många samhällen har man rent konkret vägt upp guldbitar som betalning på marknader, men pengar fungerar faktiskt bättre. Det är ju helt klart enklare att bära med sig papperslappar eller mobilbanken än en påse med guld. Så när vi nu har pengar kan vi byta vinterrocken jag pratade om mot pengar, det vill säga, vi säljer den till någon som vill ha den. Sen tar vi våra sina pengar och går och köper skrivbordet. Nu har skrivbordets före detta ägare pengar och kan gå och köpa sin fåtölj. Pengarna som gått ur hand i hand är bara symbolen för det nedlagda arbetet.

På den tiden människorna betalade i guld var det enkelt att se att värdet på det någon köpte motsvarades av guldets värde. Men papperslappen som det står en siffra på har ju inget värde i sig, och inte siffrorna på bankkontot heller, så hur kan vi säga att hundralappen motsvarar ett värde? Till en början fanns något som hette guldmyntfot. Det betydde att pengarna (mynt i värdelös metall eller papper eller något annat) som var i omlopp i samhället motsvarades exakt av en mängd guld som låg i ett säkert bankvalv. Om du betalade med en hundralapp, var det i själva verket en liten guldhög som övergick från dig till någon annan, och du kunde ta din hundralapp och be att få den inväxlad i guld. Den stora majoriteten människor gjorde förstås inte det, utan nöjde sig med att de kunde om de ville. Man kan föreställa sig det hela som att en jättelik uppsättning etiketter flyttades omkring i ett guldlager…nu tillhör den här lilla högen X, nej, nu köpte X något, den tillhör Y istället.  I själva verket fanns inga etiketter förstås, utan man litade på att guldet fanns på riktigt och att ens pengar motsvarade en egen liten guldmängd.

Numera har man ingen guldmyntfot heller, och du kan inte förvandla papperslappar till guld på banken, så hur kan man veta att pengarna har ett visst värde? Mja. Egentligen kan man faktiskt inte det. Vad som händer är att en stat garanterar att det är så – regeringen säger i princip att pengarna representerar värde och människorna tror på det. Man kan säga att hela ekonomin i ett land, det faktum att landet producerar och fungerar, blir garantin för att det är som regeringen säger. När det inte går så bra blir människor tveksamma till hur det egentligen är med värdet och pengarna blir mindre attraktiva – man försöker få tag i pengar av annat slag från ett land som fungerar bättre, eller man kräver väldigt mycket av de pengar som folk tappat tilltron till för att lämna ifrån sig en vara…

Bitcoins och värde

Får bitcoins sitt värde på det här sättet, undrar du kanske. Och svaret är att nej, det får de ju inte. Det finns ingen guldmyntfot för bitcoins och det finns inget land eller någon annan enhet som backar upp bitcoins med sin goda eller mindre goda ekonomi. För tillfället kan vi stanna med att konstatera detta, vi kommer tillbaka till det senare. Nu ska vi istället besöka en marxistisk klassiker – mervärdet.

 Mervärde

Våra saker framställs som bekant i fabriker och fabrikens ägare vill både hålla igång sin fabrik och ha vinst. Det betyder att arbetaren inte får ut hela arbetsvärdet på det hen framställt, utan kapitalisten tar en del av det. För det kan hen serva maskinerna eller köpa nya sådana, eller rulla sig i lyx på valfritt sätt för vinsten. Det kapitalisten tar från arbetsvärdet kallas mervärde. Men sakerna som produceras i all världens fabriker, varorna alltså, hamnar ju ute till försäljning för sitt fulla arbetsvärde! Och det betyder att alla världens arbetare HAR FÖR LITE PENGAR för att köpa alla dessa varor som de producerat. De kommer alltid att ha för lite hur man än vrider och vänder på det – kapitalisterna ju lagt rabarber på mervärdet. Därför blir en hel del varor osålda, de bara ligger där fastän folk behöver dem. Det är vad som menas med överproduktionskris. Det här gillar kapitalister och borgerliga ekonomer inte att tänka på, så därför försöker man åtgärda det.

Vad kan man göra då? Ja, en lösning är ju att ge folk lite mera pengar, helt enkelt. Med det menas inte främst att kapitalisterna ger arbetarna lite mer av värdet som ligger nedlagt i produkterna och knappar in på sitt mervärde, utan att man trycker upp mera pengar och delar ut (eller skapar dem digitalt kanske). Det kan man göra i form av lån som arbetarna får ta för att konsumera upp överskottet. Kapitalisterna kan faktiskt också gå med på begränsade lönehöjningar i samma syfte, och man skulle också kunna tänka sig att staten delade ut en summa till alla – det har diskuterats i form av ”medborgarlön”, senast i Schweiz. Det här gör att pengarna är en smula frikopplade från arbetsvärdet – de här ”nya” eller ”extra” pengarna har ju inget att göra med det arbete som redan är nedlagt i de varor som finns och ligger oköpta i lager och butiker. Det värdet har ju redan fördelats som lön och mervärde. Så vad är det då de här pengarna, de inte-arbetade-för pengarna står för? Ja, ett sätt att se på dem är att de är lån från framtida värde. Lån från arbete som ännu inte är utfört och nedlagt i varor, en inteckning i framtida generationers arbete.

Fungerar det här? Jo, en kort tid fungerar det. Sen tar varje kapitalist mer betalt för sina varor eftersom folk har mera pengar att köpa för. Priserna stiger på alla varor och snart är man precis där man var från början och de oköpta varorna ligger där de ligger. Det är detta som är inflation, och det pågår ständigt under kapitalismen, eftersom alla människor tillsammans ständigt har för lite värde för att kunna köpa det värde som ligger nedlagt i varorna. Sen kommer den hemska dagen när kapitalisterna och bankerna och myndigheterna inser att de här pengarna bara är just papperslappar och siffror, inte symboler för verkligt värde – vad de nu tror att det kan tänkas komma sig av – och så tappar kapitalisterna och deras banker och myndigheter tilltron till dem. Eftersom man nu inte kan sortera pengarna i sådana som bygger på verkligt värde och sådana som är nya, inte-arbetade-för-pengar tappar man tilltron till hela valutan.

 Bitcoins och inflation

Nu sägs det att med Bitcoins slipper man hela detta elände. De visa skaparna av valutan har nämligen bestämt att det bara får skapas 21 miljoner bitcoins, punkt och slut. Nu är det så, säger Marx. att det inte går att bestämma hur mycket pengar som behövs i en ekonomi – det beror på vad alla varor kostar och hur fort de byter ägare, med andra ord på hur stark ekonomin är och hur den utvecklas. Man kan också säga såhär: i en ekonomi där folk sällan och med långa mellanrum köper något behövs det mindre pengar, eftersom alla människor tillsammans producerar mindre värde och därför får mindre av värdet i lön. I vårt superindustrialiserade samhälle produceras massor, massor ska köpas och massor med pengar behövs, särskilt när kapitalismen ska hantera överproduktionskriserna. Om nu hela världen övergick till bitcoins, kan man då tänka sig att kapitalismen skulle respektera det där bitcoins-taket?? Jag behöver väl inte svara…

 Bitcoins och decentralisering

De som gillar bitcoins pratar mycket om hur man ska undkomma bankernas och myndigheternas styrning, avgifter och kontroll.  Det förtjänar att nämnas hur man tänkte sig att lösa problemet när alla 21 miljonerna bitcoins har minats – när ingen kan skaffa flera till sitt konto eftersom alla har tagits fram. Då tänkte sig valutans skapare att man skulle kunna skaffa bitcoins genom att ta betalt för att hjälpa andra med att krångla sig in på blockkedjan…så mycket för gratis och avgiftsfritt, alltså. Faktiskt finns det redan datorpooler som blivit till företag, och som håller på att skaffa sig dominans inom bitcoin-mining, och när de bara blir lite, lite större kommer de också att kunna diktera nya villkor.

Men vi behöver antagligen inte bekymra oss över just den aspekten, för centralbanker, finansdepartement och annat sånt finns av ett skäl. De behövs för att styra penningflödet i den kapitalistiska ekonomin. Det är de som bestämmer att nu måste det bli lätt eller svårt för folk att låna beroende på hur det är med överproduktionen, nu måste valutans värde bli mindre eller större, nu måste vi öka köpkraften genom att staten griper in… Bankerna och statens myndigheter – staten själv faktiskt –  är kapitalismens samordnare, de som har överblicken över marknaden och ekonomin och de finns för att den enskilde kapitalisten inte kan göra de här bedömningarna för systemet. När bitcoins-förespråkarna breder ut sig får man känslan av att de pratar om en kapitalism utan stat, fritt svävande. Tanken på att kapitalisterna skulle låta den absolut nödvändiga staten försvinna och ersätta den med bitcoins-blockkedjor eller bitcoins-företag är minst sagt underlig, men ska man hålla på med bitcoins måste man ta ställning till den – det är den vägen det hela måste gå om bitcoins ska bi en framgång. Så hur ser det ut i den verkliga världen då? Bitcoins är olagliga i exempelvis Kina  och med jämna mellanrum diskuteras det på flera håll i världen om de ska förbjudas – man hänvisar bland annat till den enorma mängd energi serverhallarna som hanterar dem slukar, men gissningsvis väger de statens kontrollfunktion tyngre.

Så vad kan man ha bitcoins till?

Om du har orkat såhär långt undrar du kanske vad man kan ha bitcoins till överhuvudtaget. Ja, köpandet är klart begränsat. Eftersom det är så ordentligt krypterat och hade rykte om sig att vara oåtkomligt fick det en boom inom illegala affärer . Men den som behöver tunga droger eller en lejd mördare lär få tänka efter två gånger, eftersom det har visat sig att det visst går att hacka blockkedjor och dator-pooler. En och annan datanörd som tycker det är kul kan väl också köpa en och annan virtuell vara – men i övrigt finns det inte så stort utbud.

Nej, bitcoins kan man alldeles uppenbart inte ha som värdemätare eller bytesmedel, lösa och fria från ekonomin som de är. Vad man kan ha dem till är spekulation. Kapitalismen går trögt, överproduktionskrisen är mer eller mindre påtaglig hela tiden och kapitalisterna vet att investering i produktion inte ger så mycket. Så vad ska man göra med sina pengar då – spekulera naturligtvis. Och till spekulering duger i stort sett vad som helst. Vad man spekulerar i är i stort sett en icke-ekonomisk fråga. Istället handlar det om psykologi och sociologi, om mode och trender. Bitcoins hör inte till den ekonomiska basen, de är en chimär som egentligen bor i överbyggnaden. Man skulle kunna jämföra dem med tulpanhysterin i Holland på 1600-talet, där ett par tulpanlökar plötsligt motsvarade värdet på en herrgård med tillhörande land.

För vanliga människor som inte har något att spekulera med är det med bitcoins som med tulpanlökarna – det spelar ingen roll vad de är värda för man har inga att satsa i spekulationscirkusen. Men till skillnad från tulpanerna så har många trott, och tror kanske fortfarande, att bitcoins skulle betyda något bra för ekonomin på det stora hela, stoppa inflationen och ta bort bankernas avgifter. Så är det alltså inte. Däremot kan man förstås fascineras av vad som är tekniskt möjligt, och hur sådan teknik, rätt använd, skulle kunna förenkla livet för människor i ett annat och bättre samhälle.

Andra alternativa valutor?

Det finns förstås andra kryptovalutor och alternativa valutor. De kan endera fungera ungefär som bitcoins och deras tur som spekulationsobjekt kanske väntar runt hörnet, eller de kan vara något helt annat. För det händer då och då att människor får nog av kapitalismen och upprättar en egen bytesmarknad för varor och tjänster, där de direkt rapporterar ett arbetes värde till en central enhet de valt och har arbetsvärdet tillgodo att ”köpa” något för – det är t.ex. vanligt i krisens Spanien, och ofta kallas det för en ”tidsbank”. Det är ett litet experiment i socialism inom kapitalismen kan man säga, ungefär som när arbetare ockuperar en fabrik. Sådana experiment förändrar inte världen (särskilt som myndigheterna gärna vill stoppa dem eller  få in dem under sitt paraply), men de kan inspirera till andra och större förändringar. Träffar du på en sådan ”valuta” vet du att du är på ett ställe där kapitalismen börjat knaka ordentligt i fogarna – något som bitcoins tyvärr inte alls är en indikator på.

Marina Weilguni

Skriv ut