Elis Lindén – den röde uppfinnaren

Byggkranar, byggstämp, föregångare till campingkök och en hel del annat. Elis var uppfinnaren med hjärtat till vänster. Detta är berättelsen om honom.

Arbetargrabben växer upp

1916 föddes Elis i Skyllberg i Örebro län, som idag tillhör Askersunds kommun, i en syskonskara på sex barn. Modern skötte hemarbetet och fadern arbetade som gårdssmed hos ortens stora arbetsköpare, Skyllbergsbruket. Elis och hans syskon växte upp i fattigdom. Elis hjälpte under sin uppväxt sin far med diverse sysslor på gårdarna runt omkring hemmet. Han fick reparera maskiner, utföra mindre snickeriarbeten med mera och på så vis skapade han sig också kännedom om olika hantverksverktyg. Efter den 6-åriga folkskolan var han som 14-åring tvungen att börja arbeta.

På bruket gick det inte att ta jobb, åtminstone inte om man hade lite klasskänsla i blodet, där pågick nämligen den längsta strejken i Sveriges historia sedan industrialismens intåg. Sedan 1925 strejkade metallarbetarna på bruket sedan företaget sagt upp den stridbara fackklubbens styrelse. De återanställdes först 1932 och strejken tog då slut. Elis fick helt enkelt lämna föräldrarna som ung grabb i början av 30-talet. Han for upp till sin svåger, Gustaf Wallin, i Storfors i Värmland. Gustaf var kommunist och med honom fick Elis bygga ett garage, han hade ju sedan barndomen fått handlag för hantverksyrket. På den vägen hamnade han i byggbranschen och byggnadsarbetare blev hans yrke. Svågerns visioner om ett bättre samhälle, där ingen längre skulle behöva växa upp i fattigdom, tilltalade Elis. Ådalshändelserna 1931 fick honom att förstå allvaret i klasskriget. Strejken vid Marmaverken i Ådalen var för rättvisa åt dem som skapade vinsterna, det vill säga arbetarna, precis som strejken som pågick på Skyllbergsbruket när han växte upp. I Ådalen sköts fem arbetare ihjäl när de demonstrerade för rättvisa och frihet under de röda fanorna. Den unga arbetargrabben Elis Lindén valde nu att själv organisera sig i Sveriges Kommunistiska Parti.

Efter lite mindre byggprojekt så hamnade Elis på ett större bygge, Järnverket i Storfors, som skulle byggas ut. Han fick lära sig hur det gick till på storbyggen. Som den tänkare han var så såg han ett enormt resursslöseri, både av material och av mänsklig arbetskraft. Detta tänkande kom senare att ge uppslag till en rad idéer, som sedan omsattes i praktiken av den röde uppfinnaren, vilket fullständigt kom att förändra byggbranschen. 1937 var det dags för värnplikt och han placerades i Sveriges första stridsvagnskompani. Elis kunde nämligen köra bil, vilket vid denna tid var ganska ovanligt. I samband med byggjobben i Värmland hade han fått lära sig köra av en åkare, Elis var ju nyfiken på allt och ville lära sig så mycket som möjligt.

Tekniska skolan i Eskilstuna

Efter värnplikten var han tillbaka på byggen igen. I Europa rådde krigsstämning, andra världskriget stod för dörren och Sverige rustade upp. Elis hamnade i ett arbetslag, som åkte runt och byggde befästningsbyggnader. 1942 var företagets plan att skicka upp honom till Haparanda, till en vinter med omkring trettio minusgrader. Att jobba i dessa förhållanden är naturligtvis inget för en från sydligare breddgrader, så Elis bestämde sig för att istället bege sig till Eskilstuna där det fanns en teknisk skola. Han såg möjligheterna att på denna skola få utveckla sitt intresse för teknik och lära sig mer. Sagt och gjort, skolan började.

I början av tiden i skolan utvecklade han sin första uppfinning – Kottespisen. Elis hade uppfunnit ett campingkök som inte behövde det under krigstiden så svåråtkomliga fotogenet. Det mobila köket eldades med kottar och därav namnet Kottespis. Köket var nedmonterat och hopvikt inte mycket större än en bok och fick lätt plats i en väska. Skoltiden blev inte längre än några månader, för nu var det dags att fullt ut exploatera uppfinningen.

I en Konsumbutik (idag Coop) lyckades han få till en visning av sin produkt. En elektrisk kokplatta ställdes upp sida vid sida med Kottespisen och på vardera sattes en kastrull med vatten. När vattnet i kastrullen på den elektriska plattan var ljummet så kokade det för fullt i Lindéns campingkök. Hemmafruarna på uppvisningen blev stumma av förundran medan föreståndaren på Konsum sa ”såna ska vi ha!”. Därmed var affärerna igång. Elis, som var en glad och trevlig karl, hade lätt för att skaffa vänner och en sådan hade han skaffat sig i Eskilstuna trots sin korta tid på orten. Denna vän hade en verkstad och där drog produktionen igång. 1000 Kottespisar beställdes av Konsumbutiken. Militären såg liksom föreståndaren i butiken fördelarna med uppfinningen och de beställde 5000 spisar. Ytterligare beställningar strömmade in. Med den lilla vinst han gjorde på de första exemplaren lyckades Elis bygga upp ett litet företag med 12 anställda för att klara av produktionen. Allt fick dock ett plötsligt slut redan 1943 då ett nytt bränsle kom ut på marknaden, en blandning av terpentin, tjära och alkohol, och efterfrågan på det kottedrivna campingköket försvann i princip över en natt. Att återvända till skolbänken var inget alternativ.

Tillbaka på bygge

Elis gick tillbaka till sitt ursprungliga yrke och hamnade på ett storbygge i Arboga, flygverkstaden. Flygvapnet behövde en anläggning för produktion och reparation av militärflyg, sedan verksamheten stängt ner vid Bromma flygplats i Stockholm. Som den nyfikne och lösningsorienterade man han var tog det inte lång tid innan han kom på nästa uppfinning; stämp, hjälpmedel till gjutformen för att gjuta våningsplan på byggen. Vid bygget av flygverkstaden gjöts de olika våningsplanen av betong. För ändamålet placerades en form, som betongen hälldes ut i, formen hölls i sin tur upp av reglar. Här såg Elis ett enormt resursslöseri eftersom så mycket trävirke gick åt. Virket fick kasseras varefter höjderna på de olika planen ändrades, inte minst från källaren som ofta hade en lägre takhöjd, och därmed blev virket för kort. Med hjälp av en vän gjorde han på sin fritid en prototyp av ett metallstämp, som bestod av två rör som gick i varandra. Med en pinne i förborrade hål, placerade på en gänga, möjliggjordes höjning och sänkning till valfri höjd och efter gjutningen kunde man enkelt demontera dem. Lyrisk över sin idé ville han få den prövad. Han och hans vän cyklade runt till byggarbetsplatser, med det ganska så otympliga stämpet mellan sig, och de fick napp. Idén såldes och tillverkningen drogs igång med hjälp av det lilla sparkapital som uppfinnaren lyckats hålla undan från Kottespisarnas epok.

Valvstämpet patenterades och används än idag i stor skala på byggen där det gjuts valv. Marknaden har, som alltid under kapitalismen, monopoliserats och ägandet koncentrerats till ett fåtal. Från att ha haft ett stort antal olika tillverkare när patentet gick ut är det idag framför allt Peri och Dokka som levererar stämpen till Europas byggarbetsplatser.

Strax efter stämpen vidareutvecklades idén om valvgjutningarna till att också innefatta färdigt formmaterial till valven, för att ersätta alla bräder som användes; färdiga formluckor. Företaget Valvkonstruktioner startades av Elis Lindén och Nils Eriksson för att komma ut med stämpen och formluckorna. Ett HSB-bygge i Arboga beslöt sig för att pröva stämpen och de färdiga formluckorna, istället för att använda lösvirke. Konceptet fungerade. HSB var så pass nöjda att de beviljade ett lån på 50 000 kronor för vidareutveckling av konceptet åt Elis och hans kompanjon. Företaget fick flyt, det flyttades till Stockholm och snart hade de kunder i hela landet. Licenser såldes till stora delar av Europa. Pengar var dock aldrig ledmotivet för Elis, han var en genuin uppfinnare. Han slog sig inte till ro efter framgångarna med formmaterialet. Medveten om alla de tunga lyft som förekom på byggen på grund av små mobilkranar med begränsad räckvidd, for han istället runt bland fabriker och hamnar för att studera kranarna.

Tornkranen utvecklas

Och det är här vi kommer in på Elis nästa uppfinning och också den som gjort honom mest känd. Men innan dess vill jag nämnda att Elis trots framgångarna med företaget Valvkonstruktioner och trots den rikedom han nu började bygga upp, behöll sina ideal. Många andra framgångsrika företagare, som även de kom från fattiga hem, bytte sida till det borgerliga lägret.  Men Elis var fortfarande röd. Partiaktiviteterna fick dock lida, i takt med företagandet räckte inte tiden riktigt till. Hur Elis var som företagare ska vi se på längre ner i artikeln, men nu tillbaka till hans nästa uppfinning. Vi ser den i alla större städer där det byggs och vi ser den i storstädernas skyline. I folkmun kallas de för lyftkranar, men dess rätta benämning är tornkranar.

Lyftkranar har använts i olika former i hundratals år. Kranars historia skulle kunna vara en artikel för sig, varför historien om dem här utelämnas. Andra världskriget är slut och vi är på väg in i 50-talet. Enorma kolosser till lyftkranar, med mycket begränsad räckvidd, placerades intill husen som skulle byggas i bästa fall, och i sämre fall placerades småkranar på toppen av husen för att lyfta upp allt material sedan stommen var uppe. Till stommen fick allt langas eller vinschas upp. Resursslöseriet i detta såg Elis och byggkranen tog sin form. Efter några mindre lyckade inledande försök så kom tornkranen. En stående mast, med en lång arm som kunde rotera 360 grader placerad ovanpå masten. Motvikter placerades vid armens bakre ände. Ofta placerades de nya kranarna mitt i husen, till exempel i hisschakten eller i kvarlämnade hål i valven som gjöts igen först när kranen var demonterad. En kran med en 20 meter lång arm fick därmed en räckvidd på 40 meter. Efterhand som tornkranarna utvecklades blev också armarna längre. Kranarna effektiviserade byggarbetsplatserna, lägligt till att miljonprogrammet skulle påbörjas.

Lindénkranen kommer på plats

Inledningsvis möttes konceptet, med kranen placerad i centrum av byggarbetsplatsen, med skepsis. Uppfinnaren fick, efter att ha presenterat sin idé för byggnadsstyrelsen och andra aktörer, ett lån på 20 000 kronor från Uppfinnarkontoret och den första kranen konstruerades i Arboga. Han fick dock löften från aktörerna att om han i egen regi kunde bygga ett hus, där kranen fungerade tillfredställande för alla inblandade, så kunde det vara något att satsa på. Med sitt kapital från tidigare affärer drog han igång en byggfirma och en tomt hittades i Västerås, där HSB tillhandahöll ritningar på ett sexvåningshus. Huset Branten uppfördes som det första höghuset i staden. Mycket riktigt visade sig det nya konceptet med kranen placerad i centrum av arbetsplatsen överlägset, vilket Elis redan innan var övertygad om. Kranen var dessutom unik på så sätt att den manövrerades från en fjärrstyrd låda, på så vis kunde kranföraren befinna sig där han hade bäst uppsikt över byggarbetsplatsen. De tidigare signalmännen, som med hjälp av tecken dirigerade kranar, blev snart ett minne blott. Efter bygget i Västerås kom beställningar in med en rasande fart. 1951 startades bolaget Byggnadskranar AB och en verkstad för produktion, med fem anställda, etablerades i Västerås. 10 år senare hade företaget 300 anställda och produktionen pågick för fullt sedan miljonprogrammet hade kommit igång. Problemet var inte att få kranarna sålda, problemet var att säga nej till inkomna beställningar. Kranen kom att kallas ”Lindénkranen” efter dess uppfinnare, därav bytte också företaget namn till AB Lindénkranar 1958. Vid denna tid var kranen fullt utvecklad och tillgodosåg behoven på en byggarbetsplats, kranarmarna hade växt till uppemot 50 meter.

I takt med att produktionen skulle utökas kom också de ekonomiska bekymren. Elis signum var att produkten skulle hålla under en längre tid, vara skapad av bra material och stå emot väder och vind. Konkurrenter från andra länder, utan samma miljötänk, slog sig in på marknaden. Företaget fick svårt att matcha deras priser, bland annat för att utländska företagen erhöll exportstöd från sina respektive länder. Som alltid under kapitalismen gör Blå tågets gamla progglåt sig påmind: ”staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”. Kapitalbekymren växte i mitten av 60-talet. Över 6400 kranar hade tillverkats, varav hälften gått på export. Marknaden var mättad, i Sverige transporterades kranarna från bygge till bygge under miljonprogrammets storhetstid.

Finurlig som Elis var utvecklade han under tiden de mobila tornkranarna. Gamla uttjänta brandbilar köptes in och på lastbilarna placerades en kran, som snabbt kunde resas och monteras. Det hela hjälpte ekonomin föga, men byggbranschen fick ytterligare en skjuts fram. 1965 blev situationen ohållbar, företaget Lindénkranar såldes mot Elis vilja till Handelsbankens riskkapitalbolag Promotion. Elis tänkte med det han tjänat på försäljningen ta sig ett sabbatsår, vilket dock blev en omöjlighet för uppfinnaren. Istället startade han ett företag för att serva de nu över 10 år gamla kranarna. Han sysselsatte sig också i företaget som han tidigare startat, Valvkonstruktioner. När nu kranen var så pass vanlig på byggena så gick det utmärkt att använda tunga stålformar, även detta en uppfinning av Elis, som än idag används vid all nyproduktion.

Handel med Vietnam

Efter att ha sålt kranföretaget blev Elis rik trots de ekonomiska bekymmer det drabbades av. Han gjorde en ordentlig klassresa, från fattig arbetargrabb till en av Sveriges främsta företagare och miljonär. Pengarna använde han till att starta ett nytt företag, Aros Import AB, med säte i Västerås. Företaget sysslade med import av hantverk, oftast i form av träfigurer från de forna koloniala länderna i Afrika, som nu slagit sig fria. De flesta av figurerna såldes aldrig vidare, de murknade på lagerhyllorna vilket dock inte gjorde Elis något. Hans syfte var att försöka stärka ländernas ekonomier, i hopp om att folket där skulle nå en bättre framtid. Aros Import var troligtvis också det första företaget i Sverige som upprättade regelrätt handel med det socialistiska Nordvietnam, mitt under det brinnande Vietnamkriget. Handvävda mattor importerades från landet i stor omfattning. Många av mattorna gick samma öde till mötes som de afrikanska träfigurerna, men vad gjorde det när landet fick ett ekonomiskt tillskott. Rikedomarna användes också till att med jämna mellanrum ge ordentliga anslag åt valfonder och tidningsfonder för det kommunistiska partiet.

Generositeten var för Elis något självklart, så i mitten av 60-talet, när en opinion växte fram för att rörelsehindrade skulle få bättre tillgång till nyproducerade bostäder, lovade han att gratis tillhandahålla kran till byggen som handikappanpassade bostäderna. I början av 70-talet, när engagemanget i de tidigare ägda företaget minskade, gav sig Elis på att försöka utveckla kräftfisket. Detta genom att anlägga en damm och i den placera dräneringsrör av tegel på botten. Det hela visade sig vara en succé, kräftorna fick rena lyxboendet och växte som aldrig förr.

Företagaren och affärsmannen Elis

Elis var trots sin klassresa en speciell affärsman. Långt innan du-reformen inträdde, så var det för uppfinnaren en självklarhet att man inte ”niade” högre chefer, vilket under denna tid var vanligt inom andra företag. Han var mån om att arbetarna skulle ha inflytande i företagen. Långt innan MBL (medbestämmandelagen) och styrelserepresentation från fackföreningarna, så deltog arbetarna i planeringen och hade inflytande över produktionen. De anställda trivdes hos sin arbetsköpare, det då udda fenomenet med personalfester var ständigt återkommande på Lindéns företag och de anställda som kom med idéer möttes ständigt av Elis motto, ”en idé ska aldrig lämnas oprövad”. Detta medförde också att Elis blev så pass framgångsrik i sitt arbete som han blev. Andra företagare var förvånade över den sjysta personalpolitiken. Lika förvånade var de efter att ha gjort affärer med Elis. Då tillhörde det vanligheten att skåla i champagne, men hos Elis förekom inte detta utan han bjöd på öl. Så när andra företagsledare, något besvikna över den uteblivna champagnen, väntade på glas slog Elis av kapsylen och sa ”skål” och därmed kände de sig tvungna att också börja dricka – utan glas. Traditionen från byggena tog han med sig till förmögna affärsmän.

Elis skiljde sig också från mängden företagsledare, då han aldrig gjorde någon hemlighet av att han förespråkade både arvs- och gåvoskatt. Typiskt för Elis var också att den vita skjortan, som företagsledare oftast bar vid denna tid, redan vid frukostrasten var fullständigt nedoljad. Uppfinnaren hade fått en idé han ville pröva ute i verkstaden, så då fick den dagen gå till det istället för skrivbordsarbete. En del av exporten av kranarna gick till Sovjetunionen och med anledning av detta mottog han med jämna mellanrum delegationsbesök. Ett av dessa delegationsbesök inträffade en gång i samband med att Sovjetunionens hockeylandslag befann sig i Sverige. Elis sa till delegationen, att de väl kunde ordna en vänskapsmatch mot företagets korpenlag? Matchen planerades in ett par dagar senare, men dessvärre visade det sig att ishallen var trasig när alla väl kom på plats, så matchen fick ställas in. Men företagets anställda fick sig ett kamratligt samkväm med hockeyvärldsmästarna, de som andra bara fått se och imponeras av på tv.

Uppfinningarnas fortsättning

Tornkranen, stämpen, valvformen och stålformen var Elis uppfinningar som på allvar förbättrade och rationaliserade byggbranschen. Elis blev mest känd för tornkranen. Efter uppköpet av Lindénkranar 1965 såldes det 1983 vidare till spanska Comansa. De började genast utveckla sitt sortiment och implementerade Lindéns namn i sin logo. Idag är Comansa-Lindén-kranarna bland de vanligaste i Sverige. Som kranförare, som jag är till yrket, kan jag inte låta bli att nämna att jag känner en viss stolthet när jag varje dag på jobb ser just Lindéns namn på kranen jag kör. Den är byggd och vidareutvecklad på den arkitektur som den röde Elis skapade och kranarna har den blåa färgen, som just kännetecknar de gamla hederliga Lindénkranarna.

Under tidigt 70-tal drabbades Elis Lindén av diabetes och i samband med en diabeteskontroll 1978 så fick han en hjärtinfarkt. Hans liv gick inte att rädda, han blev 62 år. Fram till sin död var han organiserad kommunist.

Håkan Jönsson

Källor:
Industrihistoriska föreningen i Västerås
Boken De nya miljonärerna av Gustaf Olivecrona
Intervju med Elis barn Wanja Bellander och Göran Lindén
Wikipedia

Skriv ut