FACKLIGT Så gott som alla svenska fackföreningar har inför avtalsrörelsen presenterat lönekrav som innebär reallönesänkningar på flera procent. Nu presenterar facken inom industrin ytterligare anledningar – det går bra för svensk industri. Varför är det problematiskt?
Hittills har det främsta argumentet som fackföreningsledarna presenterat för att sänka reallönerna med flera procent varit att man ska ta ansvar för ekonomin. I praktiken betyder detta att man gärna ser att företagen gör fortsatt vinst. Arbetarnas lönesänkning är alltså ett sätt att ta ansvar för att företagen ska kunna göra profit.
I ett pressmeddelande från Facken inom industrin utvecklar man detta resonemang. Man konstaterar att de lönekrav som man ställt ”står sig” eftersom den svenska industrins konkurrenskraft är fortsatt stark – det är hög sysselsättning och god lönsamhet inom svensk industri.
Det här betyder bara en sak och det är att man gör sig helt beroende av den svenska kapitalismens välmående för alla sina krav. De socialdemokratiska fackföreningsledarna knyter hela fackföreningsrörelsen bakom kapitalet och gör den till ett stöd som backar upp det svenska kapitalet i den internationella konkurrensen. Det skapar ett direkt intresse hos arbetarna i Sverige för ”sina egna” företags framgångar.
Så bygger man ett klassamarbete, där motsättningen inte står mellan arbete och kapital, utan mellan företagen i olika länder och deras anställda. När det krävs, så ska arbetarna ta ansvar för denna konkurrenskamp och visa förståelse för de lönesänkningar man tvingar på dem.
För socialdemokratin bestäms utrymmet för löneökningar av företagens bokslut, inte av arbetarnas behov. Presenterar företagen dåliga bokslut, så förhåller sig socialdemokratin därefter. Oaktat alla andra anledningar att göra sig av med den socialdemokratiska ledningen inom facken, så räcker detta.
