Imperialistiskt krig – imperialistisk ”fred”

KRÖNIKA Den senaste tiden har vi läst och hört mycket från alla partier, och från ”oberoende” journalister och militäranalytiker i media, med anledning av kriget i Ukraina och Sveriges inställning till det. De flesta pratar om diktatorn Putin vars personliga ambitioner ledde Ryssland in i ett expansionistiskt krig, de blåser upp ryssfobin, och stödjer Ukraina politiskt, ekonomiskt och militärt. Andra, som utgör en liten minoritet, pratar om Rysslands ”rimliga” reaktion på att landet gradvis ringats in av NATO-styrkor under årtionden.

Alla förklaringar försöker dölja att imperialistiska interventioner och krig finns i det kapitalistiska systemets DNA. Vi får direkt eller indirekt veta att Sverige har valt den rätta sidan i händelseutvecklingen, och att landet tror på ett ”rättvist” försvarskrig, men allt det här är en täckmantel för den faktiska förklaringen. Och den är inget annat än borgarklassens ekonomiska och politiska intressen.

Två läger i varje nation

Inom varje lands gränser finns under kapitalismen den orubbliga intressekonflikten mellan två huvudsakliga ”undernationer”, å ena sidan borgarklassen och å andra sidan arbetarklassen och de folkliga skikten. Det betyder att de två lägren inom varje nation tar olika ställning i både krig och fred, eftersom de objektivt sett har olika klasspositioner och intresse. Så vad som anses vara fördelaktigt för den ena sidan är något den andra sidan fördömer.

I fredstid är det landets borgarklass som med kriteriet att maximera profiten försöker främja alla lagliga och olagliga sätt att öka exploateringen på arbetsplatserna, försöker få tillgång till enorma investeringspaket, deltar i imperialistiska allianser som EU och Nato, försöker uppgradera sin position i den imperialistiska pyramiden.

Enligt samma kriterium tar de också ställning i en tid då de internationella kapitalistiska motsättningarna skärps i en sådan utsträckning att politiken fortsätter med andra, våldsamma medel, det vill säga krig bryter ut.

Kriteriet för Sveriges inblandning i detta orättvisa krig är naturligtvis inte försvaret av det ukrainska folket, eller för den delen det svenska folket, utan anpassning till USA-EU-NATO-lägrets imperialistiska linje, i konfrontationen med det ryska kapitalet. För att rättfärdiga detta val frikänner även den svenska borgarklassen det imperialistiska blockets roll i krigen i Jugoslavien, i Nordafrika och i Afrika söder om Sahara och i Mellanöstern, som är ett område med hårda konfrontationer för kontroll över marknaderna.

Arbetarklassen och folket lämnas med sina problem

Och arbetarklassen och folket lämnas med sina problem: arbetslöshet, lönesänkning och försämrade arbetsförhållanden, de höga priserna, det bristfälliga offentliga hälsovårdssystemet, nedmonteringen av utbildningen och allt som kallas välfärd.

Kostnaden för engagemanget i detta krig faller på arbetarnas axlar, antingen det gäller kostnaden för militär upprustning och krigsmaterial som används i Natos krigsuppdrag, eller när den dagen kommer, döda och skadade ungdomar i händelse av direkt inblandning i möjliga krigshändelser. Detta är inte alls ett orealistiskt scenario om imperialistiska konfrontationer blir generaliserade i regionen.

Så vare sig det är i fred eller krig har arbetarklassen och folket inget att vinna på den ekonomiska strategi och de internationella allianser landets borgarklassers väljer för att uppnå sina mål.

Det arbetande folkets egen strategi

Arbetarklassen och folket måste utforma sin egen strategi mot kapitalets politik, för att kräva att dess moderna behov och rättigheter uppfylls avseende arbete, hälsa och utbildning, för att kräva löneökningar, billigt boende mm, särskilt nu när levnadskostnaderna har skjutit i höjden.

Vi måste kräva här och nu att landet frigörs från kriget, från NATO och all inblandning i imperialismens planering och ha i åtanke att imperialistisk ”fred” är den andra sidan av kriget och förbereder det. Därför räcker det inte att ha freden på önskelistan, eller tänka som vissa borgerliga ideologer att krig är en avvikelse från den borgerliga demokratins förment demokratiska och utvecklingsmässiga landvinningar.

Arbetarklassen och folket måste rikta in sig mot hela kapitalets strategi som skapar lidande och exploatering för arbetarklassen och världens folk, oavsett om kapitalismens ansikte är ”fredligt” eller krigiskt.

 

Panos Alepliotis

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.