FACKLIGT, INRIKES Från och med oktober ska de anställda inom Sveriges kommuner och regioner få nya regler för dygnsvila. EU har tryckt på om att Sverige måste följa det så kallade arbetstidsdirektivet som innebär att anställda måste ha elva timmars vila under ett dygn, vilket betyder att nuvarande dygnspass försvinner. Förra veckan protesterade brandmännen mot de nya schemana som ska implementeras och nu är det dags för vårdpersonal att göra detsamma. Hittills har 23 000 anställda skrivit på protestlistor.
Det är naturligtvis inte generellt dåligt med en dygnsvila för arbetande människor, och något som stora arbetargrupper i Europa genom historien krävt och kämpat för. Man behöver bara tänka tillbaka till de stora demonstrationerna om 8-timmarsdagen på 1900-talets början, där man krävde just 8 timmars vila per dygn. Men här och nu slår det fel i brandmännens fall: de har jourtjänst där de sover om inget larm kommer, och sju sådana dygnspass utgör heltid. Det betyder att det är enkelt att planera familjens aktiviteter, anpassa sig till ett extrajobb (brandmännen tjänar 29 000kr/mån och försöker ofta ha exempelvis ett litet företag vid sidan om) och till en partners arbetstider. Nu hotar uppsägningar – och ett brandskydd som slutar fungera.
För de anställda inom vård och omsorg kan det se olika ut för olika yrkesgrupper och i olika delar av landet. För ambulansförare i glesbygd gäller att många bor på andra orter än arbetsplatsen och pendlar åtta, tio mil till jobbet. Fler och kortare pass gör arbetet så mycket svårare att många kommer att säga upp sig även här: något som naturligtvis får konsekvenser för den som behöver akut hjälp. I städer är det annorlunda, här är utryckningarna på ett pass många fler och en viloperiod kan behövas. En annan grupp som gärna vill ha dygnspassen kvar är personliga assistenter, eftersom det blir en annan kontinuitet i omsorgen om brukarna och man inte hela tiden behöver planera alla aktiviteter runt täta personalbyten. Igår demonstrerade de i Stockholm. Facket Kommunal och Sveriges kommuner och regioner (SKR) är dock överens om att att de nya reglerna måste genomföras.
Naturligtvis blir de nya schemana dyrare för kommuner och regioner, och det skulle krävas mer personal som man får svårt att rekrytera pga förändringarna. Anställda talar om en väntande härdsmälta inom vården.
Är det byråkratins fel?
Man brukar säga att kapitalismen inte kan planera – varje företag eftersträvar sin egen vinst, ingen backar ned för samhälleliga behov. Men det är nu inte riktigt sant: kapitalismen kan planera för en hantering av de reproduktiva funktionerna, alltså för skolan som uppfostrar nya arbetande människor, vården som återställer dem i arbetsdugligt skick efter sjukdom och olycksfall, och inte minst den omsorg som tar hand om gamla, funktionshindrade och kroniskt sjuka för att hålla familjerna fria från ansvar för omhändertagande av dem som inte är arbetsföra, så att även kvinnor kan stå till arbetsmarknadens förfogande.
När sådana här byråkratiskt stelbenta ”reformer” genomförs, där varken fack eller arbetsköpare, för att inte tala om kapitalistunionen EU:s direktiv, klarar av anpassning, flexibilitet och att använda sunt förnuft brukar man säga att byråkratin lever sitt eget liv. Nån sorts kapitalistisk nomenklatura alltså, som frigjort sig från sin ekonomiska bas och fattar beslut som håller den själv sysselsatt och betald.
Men så är det inte. Det är faktiskt mycket enklare: planeringen behöver bara vara nöjaktig. Den behöver bara fungera skapligt för de flesta. Om nu största delen av brandmän och vårdpersonal i Europa genom en viss förordning fungerar tillräckligt bra och på ett sätt som håller de reproduktiva basfunktionerna igång till ett acceptabelt pris, utan alltför rasande protester, utan fördyringar och komplikationer, ja då är det sättet att föredra. Det är att föredra för alla, utan att slösa administrativ kraft på regionala särdrag, glesbyder, omsorgstyper eller vad det nu kan vara. De som inte gillar det får helt enkelt accpetera försämringen – byråkratin har redan gått vidare till nästa fråga.
Vad ska stödjas?
Naturligtvis ska vi stödja de arbetande människornas krav på att får arbeta på det sätt som fungerat bra för dem och för de människor de tar hand om, det sätt som de själva vill arbeta på – och det kan se olika ut inom olika områden och i olika delar av landet. Vad vi däremot inte ska stå bakom är de underbetalda arbetsuppgifter som gjort dygnspass attraktiva inom vissa delar av vården där de inte nödvändigtvis är bra på andra sätt: där exempelvis en dåligt betald sovande jour hängs på ett annat arbetspass så att resultatet blir acceptabelt. Nu oroar sig arbetsköparna för att illa betalda, lösryckta jourer blir omöjliga att sälja in hos de anställda. Det är inte de anställdas problem.
Inte heller är det ett argument för dygnspass att man får tid fri för extraknäck som låter familjen överleva: här är det lönekrav som ska ställas. oavsett att dygnspassen kan vara bra på andra sätt.
Vi ska också kräva att fackföreningarna lyssnar på sina medlemmar och för deras talan, kämpar för deras olikartade krav och behov, och om nödvändigt uppreser sig även mot EU-kapitalets direktiv. Så att protesterande arbetare inte ska behöva marschera i demonstration till fackets högkvarter med skyltar som säger ”Fack you”, bland annat.
Marina Weilguni
