De strejkande lokförarna visar vad som är möjligt

LEDARE (4/2023) Ingen har nog undgått den strejk som pågått på pendeltågen i Stockholm i mitten av april. Den lamslog mer än 80 procent av trafiken och skickade ett kraftfullt meddelande inte bara till det statliga kinesiska företaget MTR och SL, utan också till fackföreningsledningen, kapitalet och arbetarklassen. De visade vad ett beslutsamt kollektiv faktiskt kan uppnå.

För kapitalet har strejken visat hur snabbt det kan gå och hur handfallet ett givet företag kan stå vid en strejk som denna. Det har därmed visat hur sårbart ett företag kan vara och vilken makt arbetarna har när de väl väljer att använda den. För företagen är det naturligtvis skrämmande, men för arbetarna befriande.

För fackföreningsledningen har strejken visat hur bräckliga de strukturer de så ömsint har byggt upp faktiskt är. Hela den svenska modellen, detta klassamarbete som gjort det svenska kapitalets makt till ett av de mest stabila och utvecklade kapitalistiska länderna i världen, vilar på lös sand. När arbetarna väl bestämmer sig, kringgår de strukturerna som reformismen och fackföreningsledarna byggt upp och åsidosätter det hela. Man kan nästan känna paniken hos ledarna.

För arbetarklassen har de strejkande lokförarna visat vad som är möjligt och inte bara vad som går att göra utan vad som nästan är viktigare – att det går att göra något. Apatin är utbredd bland arbetarna i Sverige och tilltron till systemet är hög. Allting ska ha sin gilla gång och alla problem på arbetsplatsen sköts av de utbildade förhandlarna som på sin höjd når en kompromiss. Lokförarna har ifrågasatt hela detta system och visat att det också går att göra saker själva.

Vad de också har visat är att varken staten eller kapitalet står på arbetarnas sida – det finns en oöverbrygglig motsättning mellan arbetarna, staten och kapitalet. Region Stockholm är intresserade av att minimera kostnaderna och alla entreprenörer är intresserade av att maximera vinsten. Mellan dessa två incitament kläms arbetarna, vars intressen inte är representerade någonstans. Lokförarna har visat att det går att röja en egen väg.

Detta är viktiga lärdomar inte bara för lokförarna själva utan för hela arbetarklassen, som också har ett sug efter aktivitet, en längtan att göra något själva – detta blev inte minst tydligt i det enorma stöd som strejkkassan fick.

Det är vår förhoppning att dessa lärdomar också letar sig in i arbetarklassens breda lager och vi gör vad vi kan för att underlätta den processen.

Leve de vilda strejkerna?

I och med strejken har det från vänsterhåll lyfts paroller som hyllar de vilda strejkerna som princip – man säger leve de vilda strejkerna. Det gör inte vi. Vi har inte som avsikt att ställa fackföreningarna åt sidan och göra strukturer som till sin natur är spontana och tillfälliga till något självändamål. Vad som i ett givet tillfälle kan vara nödvändigt – att trots fackföreningsledarnas motstånd strejka – innebär inte att detta är något allmänt. Vi är övertygade om att fackföreningarna är arbetarnas och att det riktiga är att återta makten i dem. Om det under kampens gång krävs strejker vid sidan av facket gör det inte dessa strejker till ett självändamål.

… men leve denna vilda strejk?

Nej, inte ens så långt sträcker vi oss. Användandet av ordet ”vild” anser vi vara felaktig. Vi har från första stund stått bakom strejken som lokförarna genomfört och texten ovan torde vara bevis nog på hur högt vi uppskattar vad de gjort. Vi väljer dock konsekvent att inte kalla strejken ”vild” – eftersom det är att acceptera klassfiendens lagar.

Först och främst, så var strejken knappast vild. Den var välorganiserad och visade arbetarnas höga disciplin. Strejken påbörjades vid ett visst klockslag och avslutades som planerat. Mer än 80 procent av tågen stod stilla under en tredagarsperiod. Genom sin disciplin stod pendeltågstrafiken mer eller mindre stilla i Stockholm under tre dagar. Hur skulle strejken ha varit vild?

Begreppet ”vild” strejk är ett begrepp som kapitalet myntat, som kopplar samman strejken med något negativt, något som varken de eller fackföreningsledarna kan kontrollera. Det vill säga, de upprättar motsättningen mellan deras kontroll och det vilda och när vi själva använder adjektivet ”vild” om en strejk, så accepterar vi också deras syn på det hela. Vi accepterar deras juridik, att en strejk under vissa givna tillfällen, som kapitalet i sin generositet givit oss, är lugn och sansad, medan den vid alla andra tillfällen är att betrakta som vild. Vi erkänner inte detta.

Därför har vi konsekvent pratat om enbart en strejk och vi har utgått från parollen ”lagen är arbetarens rätt” – den lag som begränsar arbetarens rätt erkänner vi inte, utan vår utgångspunkt är att det som är rätt för arbetaren också är lag. I sak håller också lokförarna med oss. Även om strejken inte är olaglig i sig, så har juridiken försökt sätta käppar i hjulet för den. Detta har de strejkande struntat i. Istället har de utgått från vad deras egen och deras passagerares rätt – de har utgått från arbetarens rätt.

En tanke på “De strejkande lokförarna visar vad som är möjligt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.