INRIKES Nu har nivån på reduktionsplikten sänkts drastiskt av regeringen och dess samarbetsparti SD, efter långdragna förhandlingar, och debattens vågor går höga. Sänkningen avser allstå den procentsats biodrivmedel som regeringen beslutar ska blandas in i diesel och bensin för att göra den miljövänligare. Det som blandas in är biogas som man får genom rötning av växtdelar eller matavfall, etanol som bildas genom jäsning och biodiesel som man får från växtolja som rapsolja, palmolja eller sojaolja.
Att ha en hög reduktionsplikt har bedömts som en av de viktigaste åtgärderna för att nå transportsektorns klimatmål. Nu är reduktionsplikten på 30,5 procent för diesel och 7,8 för bensin, och den sänks alltså till sex procent för både diesel och bensin från och med nästa år. 70 procent minskade utsläpp från inrikes transporter till 2023 kommer nu troligen inte att nås.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) vill kompensera för ökade utsläpp med exempelvis hastighetssänkningar och höjd trängselskatt, något som Sverigedemokraterna avfärdar. Tvärtom slår man sig för bröstet och säger rakt ut att reduktionspliktens sänkning är ett tydligt bevis på hur SD utövar inflytande i regeringen.
Poängen som man vill få stöd för hos folket för är att nu ska bensin och diesel bli billigare. Det är förmodligen sant i ett kortare perspektiv – och det är bondfångeri, eftersom de som behöver den billigare bensinen inte kommer att ges några bra alternativ till privatbilism i form av billiga (gratis) och tillräckliga kollektiva färdmedel, en mindre tidspressad vardag, en arbetstidsförkortning som eliminerar nödvändigheten av stressade bilturer. Det är också bondfångeri eftersom de som drar största nyttan av sänkningen naturligtvis är de företag som sköter industriella transporter på våra vägar. Barnfamiljerna som man säger sig ömma för är röstboskap för att främja de tunga lastbilarna.
Reduktionsplikt är inte i sig dåligt och skulle kunna vara en del av att skydda klimatet. Det vill säga:
- Om man inte använde sig av växtmaterial från monokulturer i tredje världen, som i sig påskyndar växthuseffekten genom avskogning och snabba grödor där det behövs både konstgödsel och bekämpningsmedel.
- Om man inte odlade biobränsle istället för mat i en värld där människor svälter.
- Om man inte tvingade bort människor från sin mark för de stora multinationella bolagens vinster.
Reduktionsplikt där man använder avfall är naturligtvis att föredra, men det biologiska avfall den moderna världen genererar är i sig ett problem som behöver åtgärdas. Det är alltså inte så enkelt som det först verkar – det är komplexa sammanhang som ska redas ut och som ingen egentligen är intresserad av, varken bland politiker eller kapitalister.
Återigen står vi därmed inför en förenklad debatt, där en enkel ”lösning” diskuteras och priset för lösningen ska betalas av arbetarklassen. En verklig lösning är lika långt borta från oppositionen som från Tidöpartierna – frågan är bara om transportindustrin eller biobränsleproducenterna ska gynnas. Den eventuellt billigare bilfärden blir helt enkelt ett fokus där människors frustration kan tömmas ut, så att de inte kräver varken 6 timmars arbetsdag, reallöneökningar eller gratis kollektivtrafik. Låt dig inte luras!
