KLIMAT Att prata om den globala uppvärmningen handlar ofta om små klimatförändringar som hela tiden läggs på hög, tills de en dag slår oss med förfäran. Det gör det enkelt att skjuta undan problement – så därför kan det vara bra att prata om Sibirien, där själva marken exploderar när klimatförändringarna tar fart.
Gigantiska kratrar bildas på tundran, och hela 17 stycken har hittills hittats med hjälp av drönare. Det handlar om metan som byggs upp i permafrosten (den mark som är frusen året runt) och som till sist får en ”bula” av frusen mark och frysande vatten att explodera, och kastar ut is och sten hundratals meter. Resultatet är en krater med ett djup på 30-40 meter och en lika stor diameter. Människor som sett fenomenet rapporterar också om brinnande gas och blixtar.
Det som orsakar explosionen är metan, en kraftfull växthusgas. Kratrarna uppstår heller inte var som helst, utan på Gydan- och Yamal-halvöarna i Sibirien där mycket tjock permafrost är mättad med metan och dessutom innehåller vattenfickor. När klimatet blir allt varmare ökar förstås också temperaturen i permafrostens översta skikt och till sist släpps metangasen ut i dessa jätteexplosioner och bidrar sedan till ytterligare uppvärmning av atmosfären.
Jordskred, kratrar, koldioxid och metan
De exploderande kratrarna har kanhända funnits före den rådande globala uppvärmningen, men de blir fler ju varmare det blir. I det arktiska området ökar nämligen lufttemperaturen dubbelt så fort som genomsnittet, och permafrosten tinar alltmer under sommaren.
Det är inte heller bara en ökning av gigantiska kratersmällar som oroar. Jordskred med tinade sten- och jordmassor, så kallade thaw slumps, blir vanligare och den största i sitt slag finns mycket riktigt i Sibirien. Det är Batagaika-megaslumpen som lokalinvårnarna kallar ”nedgången till helvetet”. Den startade som en mindre fåra på 1960-talet men är nu 900 meter bred och namnet säger väl en del om vad vi har att vänta av klimatet…
Men egentligen behövs varken kratrar eller thaw slumps för att fullborda katastrofen: det räcker bra med att den frusna marken stillsamt tinar och ger ifrån sig sitt kol som beräknas vara dubbelt så mycket som det som finns i atmosfären just nu. Det ligger för tillfället bundet i fruset organiskt material, som snart kommer att kunna brytas ned av mikoorganismer och släppas fritt, medan metan finns fångat i iskristaller och släpps ut i luften när de smälter….
