KRÖNIKA, MILJÖ Nej, det handlar inte om imperialister, borgarbrackor, green-washare eller Nato-soldater på övning, även om sådana exemplar förvisso kan betecknas som invasiva varianter av människosläktet. Vanligtvis ägnar sig Riktpunkt åt att bekämpa just dem, men den här gången ska jag skärskåda deras kusiner i växtriket. Så kompostering av kapitalismen, destruktion av krigsallianser och uppdragning av ordrik green-washing med rötterna får vänta litet i sommarvärmen.
Naturvårdsverket har lämnat förslag på vilka invasiva växter som ska förbjudas och förmodligen kommer deras åsikt att bli lag. Så vad är det då för växter som förstör trädgårdar, kolonilotter och favoritställen för sommarpicknicken? Här nedan följer fyra exempel:
Blomsterlupin – expert på att verka förskönande, green-washing på hög nivå
Först ut är blomsterlupinen som färgar vägrenar och järnvägsvallar i blått, rosa, lila och vitt. Den vackra, giftiga blomman ska inte förväxlas med en mängd andra lupiner som faktiskt är väldigt användbara, både som matväxter och som gröngödsel. Liksom sina nyttigare släktingar berikar den marken med kväve – men det som är gödsel på åkern är rena döden för svenska ängsblommor som annars vill växa på de magra och karga marker som lupinen koloniserar.
Humlorna gillar också lupinerna och struntar i att pollinera andra örter, så på sikt står vi inför artdöd och utarmning. Kanske inte den största faran i en värld på väg mot ekologisk katastrof, men nog inte något man behöver sprida genom plantering och sådd, eller hur? Lupiner man vill bli av med drar man helst upp helt och hållet med roten innan de hunnit sätta frön.
Kanadensiskt gullris – borgarbrackan som trycker ut de konkurrenssvaga
Gullrisets gula skyar sprider sig med tiotusentals frön på torrängar och stäppliknande marker. Det ser fascinerande ut, som en vild, böljande rapsåker – men det är som med lupinerna, gullriset konkurrerar ut inhemska växter. Växterna som trycks undan är konkurrenssvaga arter, så det är extra viktigt att hålla efter.
Det är nu inte lika enkelt som med lupinerna, eftersom inta bara fröna, utan också bitar av rötter och jordstam kan ge nya bestånd. Sånt kan komma med jord från en plats där gullriset växte, eller rivas upp av slåttermaskiner när man tar bort ett bestånd. Inte något att skaffa till trädgården alltså, även om det just nu fortfarande är tillåtet. Det finns en släkting, höstgullris, som passar bättre i civiliserade odlingar.
Jätteloka – en stridsberedd Nato-soldat som kan besegras
Jättelokan är genast en mer besvärlig växt, vars växtsaft kan ge brännskador på huden i samband med solljus, något som kan plåga den drabbade i flera år. Iförd ordentliga skyddskläder ska man alltså gå i gerillakrig och kapa och bränna blommor och fröställningar i flera år, eftersom det förmodligen ligger en reserv av frön i marken som ständigt låter nya lokor växa upp. Andra växtdelar kan lugnt komposteras.
Lokan brer ut sig med kraft och snabbhet om man låter den vara och kväver annan växtlighet, till den grad att den kan påverka jorderosionen vid vattendrag. Mer jord spolas med i strömmen när lokan kvävt de tidigare bindande växterna, och avlagringar nedströms i vattendragen kan till och med ändra deras flöden. Jättelokan är oftast jättestor, mellan 1,5 och 3 meter hög i Sverige, men är man osäker ska man fråga en expert istället för att riskera hälsan.
Och till sist monterväxten parkslide – en sinnebild för imperialismen som fördärvar och bryter ned allt
Här har vi till sist växten som skulle kunna bli stoff för en science fiction-roman av det mörkare slaget. Parkslide kom till Sverige som en oskyldig trädgårdsväxt, men gjorde sig snabbt självständig. Den tränger ut andra växter och bildar vad man kan kalla riktiga, stora monokulturer som drabbar både växter och djur. Ekosystemet far illa, med andra ord. Och parker och gångvägar växer igen, odlingsbar mark måste överges, och värst är väl att växten inte känner några som helt hämningar och tar sig in i vattenledningar, elskåp och husgrunder…
Bäst att döda den, tänker då den naive: men parkslide trotsar våra utrotningsförsök och intensifierar sin spridning vid attack. Minsta avslitna blad och hackade rot triggar dess galna spridning från fragmenten. Förutom att bekämpa den med det livsfarliga ämnet glyfosat (som inte får användas där människor rör sig) och arkeologiskt noggrann utgrävning av minsta lilla fragment och bortforsling av smittad jord som destrueras, så finns det inget att göra – och inte ens dessa åtgärder funkar alltid. I väntan på en forskningsrevolution uppmanar alltså naturvårdsverket till att göra platt ingenting åt parkslide om det bara går att undvika…
Tur att det finns snälla växter också, så njut av sommaren bland maskrosor och gatkamomill!
Marina Weilguni
