Om imperialismen och den nuvarande situationen i världen

TEORI & HISTORIA Utvecklingen i världen det senaste året har skärpt de motsättningar som finns inneboende i det imperialistiska systemet och har därmed också förstärkt behovet av en fördjupande analys av de mekanismer som pressar utvecklingen framåt.

För att kunna göra detta kommer denna presentation att fokusera på den analys som Lenin presenterade i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Här utforskade han de mekanismer som bestämde och bestämmer den internationella kapitalismens utveckling. I denna artikel kommer dessa mekanismer och kännetecken att diskuteras och jag kommer också att fokusera på problematiska sätt att närma sig Lenin.

En teoretisk utgångspunkt

I det följande kommer jag att förklara de huvudsakliga teoretiska ståndpunkterna som jag kommer att underbygga i de senare delarna av artikeln. Grunden för hela analysen är det enkla påståendet av kapitalism är imperialism. Detta påstående är enkelt nog men när vi går vidare kommer vi se att det innehåller mycket mer än vad som framgår vid en första anblick.

Först och främst är det nödvändigt att inte separera kapitalism och imperialism. Det är snarare så att kapitalismen existerar på sin imperialistiska nivå. Vad detta betyder är att kapitalismen har slutat vara kännetecknad av fri konkurrens utan istället kännetecknas av monopolkapitalet. Därför finns det ingen skillnad att göra mellan kapitalistiska och imperialistiska nationer och jag kommer i själva verket att argumentera för att det inte finns några imperialistiska nationer. Istället har vi hela tiden att göra med kapitalistiska nationer som existerar inom ett imperialistiskt system.

Inom detta system kämpar varje kapitalistisk nation för att avancera inom den hierarki som är kapitalistisk konkurrens. I det att varje land representerar sin egen borgerlighet kämpar dessa länder för marknadsandelar, råmaterial, transportrutter, olika geopolitiska fördelar och så vidare. Detta innebär naturligtvis också att man försöker förhindra varje annan stat från att nå dess egna mål.

Detta betyder inte att motsättningar inte existerar inom systemet eller mellan dessa stater. Min poäng är dock att dessa skillnader är kvantitativa och inte kvalitativa. Dessa stater är till sin natur inte olika, utan det som skiljer dem åt är styrka och utvecklingsnivå.

Lenins fem kännetecken på imperialism

Den kanske mest citerade delen av Imperialismen… är där Lenin presenterar en kort sammanfattning av imperialismens främsta kännetecken. Detta kan också ha varit hans största misstag.

Misstaget är inte teoretiskt, utan snarare pedagogiskt, eftersom det har bjudit in läsare till att vara nöjda med sammanfattningen och inte gå bortom den. Detta har i sin tur uppmuntrat en läsning som är slarvig och hans varning att alla definitioner har en ”villkorlig och relativ betydelse” som ”aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling” har alltför många gånger inte tagits på allvar, utan snarare ignorerats.[1] De kännetecken, vilka de flesta läsare kommer att vara bekanta med, är som följer:

 (1) Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet. (2) Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ”finanskapital”. (3) Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse. (4) Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas. (5) Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.[2]

I de mest extrema fallen leder denna slarvighet till ett antagande kring hur man ska använda dessa kännetecken. Alltför ofta används de okritiskt som ett sätt att bestämma huruvida ett enskilt land är imperialistiskt eller inte. Detta ställer oss inför en hel rad teoretiska och vetenskapliga problem.

När man använder Lenin på detta sätt stöter man med nödvändighet på flera problem. Dessa är oundvikliga och visar väldigt tydligt de vetenskapliga bristerna i att tolka imperialismens huvudsakliga kännetecken som något som ska ska appliceras på varje land. Långt ifrån alla använder Lenin på det här sättet men jag tror att några av de frågor som jag i det följande kommer att diskutera är relevanta som en kritik av de flesta sätt som man använder Lenin på idag.

Det första problemet som man står inför är problemet med kvantifieringen:

1. När man delar in världens kapitalistiska nationer i antingen kapitalistiska eller imperialistiska måste man oundvikligen hantera problemet med kvantifiering. För att uttrycka det enkelt: vid vilken punkt övergår en kapitalistisk nation till att vara en imperialistisk? Hur koncentrerad måste produktionen och kapitalet vara? Hur utvecklat måste finanskapitalet vara? Hur mycket måste kapitalexporten ha vuxit i förhållande till varuexporten?

Den uppmärksamma läsaren kommer omedelbart att se problemet. För att kunna bestämma huruvida ett land är imperialistiskt eller kapitalistiskt måste man kvantifiera alla kännetecken. Om man inte gör detta blir beslutet att kalla det ena eller andra landet för endera beteckningen helt godtyckligt och förlorar varje anspråk på vetenskaplighet. Å andra sidan måste man, om man försöker sig på att kvantifiera dessa kännetecken, helt enkelt välja en nivå av koncentration, en nivå av finanskapitalets och kapitalexportens utveckling där ett givet land förändras från kapitalistiskt till imperialistiskt. Hur gör man detta? Var hittar man dessa nivåer och hur rättfärdigar man dem?

De här är inte de enda problemen med att läsa Lenin på det här sättet. Om man hävdar att det finns kapitalistiska och imperialistiska nationer måste man också erkänna att det finns kvalitativa skillnader mellan dem. Åtskilliga frågor uppstår: agerar en kapitalistisk nation annorlunda jämfört med en imperialistisk nation? Är motiven bakom deras agerande annorlunda? Om inte, vilka analytiska vinster finns att göra av en sådan uppdelning?

Denna vilja att separera de kapitalistiska och imperialistiska nationerna ställer också frågan: vem härskar i de kapitalistiska nationerna? Lenin gjorde väldigt klart att “kartellerna [har blivit] en av grundvalarna för hela det ekonomiska livet” när han diskuterade koncentrationen av produktion och kapital; logiken menar att detta då inte skulle vara fallet i de kapitalistiska nationerna.[3] Så om karteller och monopol inte utgör grunderna för det ekonomiska livet i de kapitalistiska nationerna, vad gör då det?

På samma sätt vore det logiskt att anta att eftersom imperialism är monopolkapitalism, och eftersom icke-imperialistisk kapitalism kännetecknas av fri konkurrens så är detta också vad som kännetecknar de kapitalistiska länderna som ännu inte nått sin imperialistiska nivå. Därmed måste man nå den oundvikliga slutsatsen att dessa nationer styrs av småborgerligheten, eftersom de knappast är några bonde- eller arbetarstater. Som vi kommer se senare i denna text håller inte denna argumentation, eftersom det inte finns någon kapitalistisk nation som inte går igenom skapandet av ett finanskapital.

Alla dessa analytiska och teoretiska problem gäller inte bara de som använder Lenin på ett sånt sätt som beskrivits ovan, men även för de som insisterar på att separera de kapitalistiska och imperialistiska nationerna i allmänhet, oavsett den metod de väljer.

När vi går vidare hittar vi ännu fler problem med att applicera Lenins analys på det ovan beskrivna sättet:

2. När vi applicerar Lenins kännetecken på enskilda länder uppstår frågan: hur hanterar vi de sista två kännetecknen? Hur ska bildandet av ”internationella monopolitiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig” och avslutandet av ”jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna” kunna appliceras på ett enskilt land?

För att undvika detta problem finns det främst två sätt framåt: man kan ignorera dessa två kännetecken och fokusera på de tre första eller så kan man tolka detta som att det är ett givet monopols deltagande i skapandet av ”internationella monopolistiska sammanslutningar” eller en given stats deltagande i uppdelningen av världen som avses.

Det är uppenbart att det första sättet leder till en fullkomlig falsifiering av Lenin och det är ingenting annat än intellektuell oärlighet. Det är en återvändsgränd.

Det andra sättet är rimligare, men man måste ta itu med frågan: om detta var det sätt som Lenin avsåg att hans analys skulle användas på, varför skrev han då helt enkelt inte om deltagandet av länder och monopol i uppdelningen av världen som ett kriterium?

Nu har vi därmed nått den poäng jag vill göra: det är inte alls såhär Lenin förstod sin egen analys och det är naturligtvis inte det sätt som han ville att andra skulle tolka den på. Istället kan vi använda de två sista kännetecknen som ledtrådar – de leder oss till analysens själva objekt, vilket är det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium.

Det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium

Precis som ovan kommer vår utgångspunkt att vara de kännetecken som Lenin identifierade, dock i opposition till den syn som presenterats ovan. Vi kommer inte att behandla hans kännetecken som kriterier, utan som just kännetecken. Det betyder att vi förstår dem som processer som vid varje givet tillfälle tvingar utvecklingen framåt i varje kapitalistiskt land.[4]

I det följande kommer jag att diskutera dessa kännetecken – eller rättare sagt, processer – och hur de manifesterar sig i flera olika kapitalistiska nationer.

Koncentration av kapital och produktion

Denna process är den första som analyseras i Imperialismen… och från början gör Lenin sin skuld till Marx tydlig. Han skriver om de borgerliga ekonomer som…

…försökte tiga ihjäl det verk som skrivits av Marx, vilken genom sin teoretiska och historiska analys av kapitalismen bevisade, att den fria konkurrensen alstrar koncentration av produktionen och att denna koncentration på ett visst stadium av sin utveckling leder till monopol.[5]

I samma stycke skriver han om hur…

…[f]akta visar, att skillnaden mellan de enskilda kapitalistiska länderna, t.ex. beträffande protektionism eller frihandel, endast betingar oväsentliga olikheter i fråga om monopolens form eller tiden för deras uppträdande, medan monopolens uppkomst som följd av produktionens koncentration överhuvud taget utgör en allmän och grundläggande lag för kapitalismen på dess nuvarande utvecklingsstadium.[6]

Vad Marx hävdar och Lenin betonar är att denna tendens är närvarande i varje kapitalistiskt land, vid varje tillfälle. Politiken som genomförs i ett givet kapitalistiskt land vid en given tidpunkt kommer inte stoppa denna tendens, vilket bevisas av verkligheten.[7]

Den rikaste procenten i USA ägde 31,4 procent av rikedomarna i samma land år 2020, medan samma siffra i Indien var 40,5 procent. I Storbritannien och Frankrike ägde bara den rikaste procenten 22-23 procent av de totala rikedomarna i deras respektive land under samma år. I Sverige ägde den rikaste procenten 34,9 procent av rikedomarna; i Nigeria och Sydafrika var samma nummer 44,2 respektive 40,8 procent. Högst upp i listan är Brasilien, där den rikaste procenten av befolkningen äger 49,6 procent av alla rikedomar.

Dessa siffror säger mycket men samtidigt ger de inte hela bilden. Vad de inte säger någonting om är utvecklingsnivån i varje land och deras plats i den imperialistiska hierarkin. Kapitalets koncentration inom ett givet land säger inte mycket om rikedomens karaktär, var den har uppstått och så vidare. Å andra sidan ser vi hur oanvändbara dessa siffror blir när vi försöker använda dem för att avgöra om ett land är imperialistiskt eller inte. Om vi skulle använda siffrorna på det sättet, så skulle det indikera att efter Brasilien som vore Nigeria det mest utvecklade imperialistiska landet i världen medan både Storbritannien och Frankrike skulle vara på andra sidan skalan. Poängen är väldigt enkel: man kan inte använda siffrorna på det här sättet. Istället måste man konstatera att kapitalismen kommer att koncentrera kapitalet och produktionen i varje land och såsom en tendens inneboende i kapitalismen kommer den att spela en roll i varje kapitalistiskt land.

Bankernas och industrikapitalets sammansmältning till finanskapital

Precis som tidigare betonar Lenin att denna process är intimt sammankopplad med kapitalismen som sådan. I själva verket inleder han sin analys genom att skriva följande:

Vi måste nu övergå till skildringen av, hur de kapitalistiska monopolens ”regemente” under varuproduktionens och privategendomens allmänna förhållanden oundvikligen leder till finansoligarkins herravälde.[8]

Med andra ord: vi kan inte tänka oss ett kapitalistiskt land som inte utvecklar en finansoligarki.

Det vi ser är kapitalets utveckling till en högre nivå, vilken utgör basen för kapitalets och produktionens koncentration, men också för kapitalexporten, vilken är nästa kännetecken som vi ska titta. Först ska vi dock testa Lenin mot verkligheten.

Läsarna kommer att vara mer eller mindre bekanta med situationen i västländerna, vilket är anledningen till att jag vill rikta strålkastarna mot ett annat land, vanligtvis aldrig nämnt i någon diskussion om imperialismen och ändå slits landet mellan de två största imperialistiska blocken – Ukraina. Landet kommer tjäna som exempel men det är naturligtvis möjligt att observera samma tendenser i varje land.

När vi undersöker den ekonomiska situationen i Ukraina, såsom den såg ut före kriget, så kan vi tydligt observera skapandet av en finansoligarki, koncentrerad i händerna på ett fåtal personer.

Ukrainas rikaste man, Rinat Akhmetov, är ägare av SCM Holding, ett av de största holdingbolagen i landet. Företag som har kopplingar till SCM Holding är aktiva inom metallurgi, energi, telekommunikation, fastigheter, bankväsende och försäkringsbranschen. Inom SCM-sfären hittar man First Ukrainian National Bank, som var landets nionde största bank år 2018 och gruv- och stålföretaget Metinvest, som var Ukrainas största bolag och som kunde konkurrera internationellt.

I hälarna Akhmetov hittar vi Viktor Pintjuk. Han är grundaren av Interpipe, en av de ledande tillverkarna av stålrör i världen. Från denna grupp kunde han expandera till andra branscher. Gruppen har varit aktiv inom flygbranschen, investeringar och finans, transport, media och fastigheter, för att nämna några branscher.

Lika avslöjande är det att titta på Privat Group, ett av Ukrainas största konglomerat. Gruppens tillgångar är varierade och inte begränsade till det egna landet. Bland dessa tillgångar finns investeringar i stål, metallurgi, olja, jordbruk, mat, media och kemisk industri. Fram till för ett par år sedan kontrollerade gruppen också Privatbank, som dock nationaliserades efter en finanskris.

Det är enkelt att fortsätta på samma sätt, men målet med min analys är inte specifikt Ukraina. Jag har istället velat visa att industri- och bankkapitalets sammansmältande till finanskapital sker i varje kapitalistiskt land. Även i Ukraina leder ”de kapitalistiska monopolens ’regemente’ under varuproduktionens och privategendomens allmänna förhållanden oundvikligen […] till finansoligarkins herravälde.

Det betyder naturligtvis inte att det ukrainska finanskapitalet kan konkurrera med mer utvecklade länders finansoligarki, men det är obestridligt att också svagare och mindre utvecklade länder utvecklar finansoligarkier. Eftersom det är så, är det också tydligt att vi har att göra med kvantitativa skillnader och inte kvalitativa sådana – i varje land kan vi hitta en finansoligarki, dock av olika kraft och utvecklingsgrad.

Kapitalexporten i relation till varuexporten

När man diskuterar kapitalexporten är det viktigt att notera att före Lenin hade redan Marx observerat samma tendens. I den tredje volymen av Kapitalet skrev han följande:

När det å andra sidan gäller i kolonier investerade kapital, så kan de avkasta högre profitkvoter därför att på grund av låg utveckling profitkvoten överhuvud är högre och arbetet hårdare exploaterat genom att slavar eller kulis etc. användas.[9]

Grunden för denna del av Marx analys är att kapitalet letar efter de industrigrenar som har den högsta profitkvoten. Kapitalet måste helt enkelt söka de mest profitabla investeringarna. Lenin upprepar denna slutsats, dock med andra ord:

Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder kapitalismen blivit ”övermogen” och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en ”räntabel” placering av kapitalet.[10]

På detta sätt tjänade kolonierna de kapitalistiska nationerna väl och erbjöd ytterligare möjligheter till investeringar, vilka inte kunde göras lika profitabelt i hemländerna, delvis på grund av fattigdom och ett underutvecklat jordbruk.

Vi måste dock notera att kapitalexporten inte helt enkelt är en fråga om export från rikare länder till fattigare. Vi ser hur kapitalimporten till USA bara är marginellt lägre än landets kapitalexport[11] och vi kan se att den främsta destinationen för svenskt kapital är just USA. Under 2021 absorberade USA 18,5 procent av allt kapital exporterat från Sverige, medan resterande nordiska länder tillsammans stod för 18,9 procent av det från Sverige exporterade kapitalet.

Detta motbevisar emellertid varken Marx eller Lenins analys. Istället måste vi förstå ”räntabla placeringar” bredare. Dessa placeringar kan göras för att få tillgång till marknader, teknologi, transportrutter, en utbildad arbetskraft, infrastruktur och så vidare.

Dessutom måste vi titta noga på Lenins formuleringar. Vad betyder det att kapitalet i ”ett fåtal länder” har blivit övermoget? Betyder det att vi måste hitta dessa “fåtal länder” i vår egen tid och att vi alltid kommer att behöva leta efter dessa ”fåtal länder”? Att göra så vore att lämna marxismen helt och hållet.

Under Lenins tid kunde han enkelt prata om ”ett fåtal länder” eftersom det bara var i ett fåtal länder som kapitalismen hade utvecklats! Det hade varit omöjligt för honom att skriva om kapitalismen i Afrika eller Asien, eftersom dessa områden antingen var kolonier eller semi-kolonier. Det fanns heller därför inget kapital i dessa länder som kunde bli ”övermoget”.

Idag har situationen förändrats radikalt och vi kan tala om kapitalism i stora delar av både Afrika och Asien; som en ödets nyck kontrollerar numera indiskt kapital stora delar av bilindustrin i Storbritannien!

Allt detta betyder att vi har att göra med ett mycket mer mångfacetterat system för kapitalexport som spänner över hela den kapitalistiska världen. För att betona detta kommer jag kort att diskutera fallet Litauen, som jag också gjorde på ett mer omfattande sätt i en artikel för Kommunistische Organisation för några år sedan.[12]

Litauen är en viktig marknad för svenskt kapital, med stora företag som Ikea, ABB, Tele2, Telia Sonera, Swedbank och SEB. Många av de investeringar som dessa företag gör går till frihandelszonerna i Klaipeda och Kaunas och vi kan dra den rätt enkla slutsatsen att Litauen erbjuder mer profitabla investeringar för svenskt kapital på grund av sina lägre löner och sämre arbetsvillkor. I själva verket stod Litauen ensamt för omkring en femtedel av de totala utlandsinvesteringarna som svenska företag gjorde 2016. Skulle vi stanna här, så skulle vi ha ett klassiskt exempel på vad vissa skulle kalla en förtryckt nation. Det skulle dock inte ge oss hela bilden.

Medan kapital exporteras från Sverige till Litauen exporteras samtidigt kapital från Litauen till andra länder.[13]

I Vitryssland återfinns litauiskt kapital i fler än 500 företag och en litauisk parlamentariker påstod att ”[v]arannan rik litauer gör affärer i Vitryssland”. Varje år flödar investeringar i storleksordningen 80 miljoner USD från Litauen till Vitryssland.

Utöver Vitryssland investerar man också i Polen, där litauiskt kapital återfinns i energisektorn, såväl som i detaljhandeln. Även i Ukraina finns det stora litauiska investeringar i detaljhandeln. I Lettland flödar det litauiska kapitalet in i byggsektorn, där man investerat hundratals miljoner euro.

Varför är då detta relevant? Eftersom det tydligt visar den hierarki som existerar inom det kapitalistiska systemet, vilket i sin tur gör tydligt varför idén om att vissa nationer är förtryckta och andra förtryckande är problematiskt. Samtidigt visar dock kapitalflödet tydligt styrkan hos de olika kapitalistiska länderna och därmed också deras förmåga att göra sitt inflytande gällande. Vi drar alltså den viktiga slutsatsen att detta är kapitalismens naturliga utveckling.

I de länder, dit kapitalexporten försiggår, utövar den inflytande på kapitalismens utveckling och påskyndar denna i mycket hög grad. Om därför denna export till en viss grad kan hämma utvecklingen i de exporterande länderna, så är detta möjligt endast till priset av en utvidgning och fördjupning av kapitalismens fortsatta utveckling i hela världen.[14]

Även om det är kort är detta stycke talande. Vi måste erkänna – som Lenin gjorde redan innan han hade facit på hand – att kapitalismen har utvecklats; den har expanderat och fördjupat sina rötter över hela jordklotet. Det betyder att vi inte längre kan prata om ”några få länder” utan vi måste prata om ett system av kapitalistiska länder som kämpar inom ramen för en hierarki.

Uppdelningen av världen och den internationella konkurrensen mellan kapitalisterna

Som tidigare nämnts är uppdelningen av världen intimt sammankopplad med koloniernas existens:

Då det i Asien och Amerika icke finnes obesatta områden, d.v.s. områden som icke tillhör någon stat, så måste man utvidga Supans slutsats och säga, att det karakteristiska draget för denna period är världens slutgiltiga delning, slutgiltig icke i den meningen, att en nyuppdelning vore omöjlig – tvärtom, nyuppdelningar är möjliga och oundvikliga – utan i den meningen, att de kapitalistiska ländernas kolonialpolitik avslutat erövringen av obesatta landområden på vår planet.[15]

Vi måste erkänna att världen har förändrats. Kolonialismen existerar inte längre, annat än som rester; uppdelningen av världen kan inte se ut som den gjorde under Lenins tid. Utvecklingen har inte gått bakåt och kapitalismen har spridit sig; alla världens territorier förblir ockuperade, inte som kolonier men som självständiga aktörer på den kapitalistiska scenen. Vi har helt enkelt många fler aktörer som strävar efter en plats i solen.

I Latinamerika har Chile, Brasilien och Mexiko trätt fram som regionala makter; i Afrika kämpar Sydafrika, Nigeria och Egypten om regionalt inflytande; i Mellanöstern har Turkiet, Saudiarabien och Iran drabbat samman i både Syrien och Jemen; i Asien konkurrerar starka makter på en världsnivå och utmanar därmed den gamla ordningen; i både Europa och Asien håller Ryssland på att vända den tidigare defensiva politiken för att möta den euro-atlantiska imperialismens expansion.

Vi har också mindre aktörer som knyter sig till sina större motsvarigheter. Svenskt kapital rör sig allt närmare amerikanskt och tyskt kapital; kazakiskt kapital balanserar mellan västerländsk och österländsk imperialism; länder som Ungern är medlemmar i en imperialistisk allians men kan fortfarande inte helt klippa banden till Ryssland, som är en av de huvudsakliga imperialistiska konkurrenterna till EU.

Denna verklighet utgör basen för konkurrensen mellan kapitalisterna och deras respektive länder. Vi kan inte prata om en uppdelning och nyuppdelning av världen på samma sätt som Lenin gjorde. Istället måste vi prata om konkurrensen inom den imperialistiska hierarkin.

Inom denna hierarki, som utgör det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium, agerar alla kapitalistiska nationer. De bildar allianser med varandra baserat på gemensamma intressen men eftersom deras allianser är sköra spricker de oundvikligen. I slutändan är varje lands finansoligarkis egen expansion vad som räknas.

Detta betyder inte att de starkare länderna inte utövar makt över de svagare men att det inte är en fråga om de starkares ockupation eller förtryck av de svagare, utan snarare om de svagares positionering tillsammans med de starkare för att bättre tillgodose behoven hos sina respektive borgerligheter. Utifrån detta vidhåller vi att det svenska medlemskapet i Nato inte är en fråga om ockupation eller underkastelse under en utländsk makt, utan istället ligger i linje med den svenska borgerlighetens intressen. Dessa behöver agera mer kraftfullt i en värld som kännetecknas av skärpta motsättningar.

Vad skulle Lenin gjort?

I min text har jag argumenterat för att man, istället för att separera kapitalistiska och imperialistiska nationer, måste betrakta systemet som imperialistiskt och därigenom inte skilja mellan kapitalistiska och imperialistiska nationer. För att ytterligare underbygga min tes är det värt att kasta ett öga på hur Lenin själv karaktäriserade det tsaristiska Ryssland.

I Imperialismen… berör Lenin Ryssland vid ett flertal tillfällen, vilket ger oss en väldigt tydlig bild av hur han betraktade både Ryssland och imperialismen. I hans kapitel om finansoligarkierna diskuterar han de ryska bankerna och gör klart att deras storlek inte ens är i närheten av de västerländska bankernas, i synnerhet när vi tar i beaktande det faktum att de ryska bankernas tillgångar till tre fjärdedelar var utländska:

Enligt dessa siffror tillfaller av de nära 4 miljarder rubel, vilka utgör storbankernas ”arbetande” kapital, mer än tre fjärdedelar, över 3 miljarder, banker, som i själva verket utgör dotterbolag till utländska banker.[16]

I det sjätte kapitlet i Imperialismen… skriver han om Ryssland att det är ”…ett land […], som i ekonomiskt hänseende är det mest efterblivna och där den moderna kapitalistiska imperialismen så att säga är omspunnen av ett synnerligen tätt nät av förkapitalistiska förhållanden.”[17] Det lägger sannerligen grunden för en intressant – och motsägelsefull – analys: vad ska vi göra av en nation där förkapitalistiska relationer dominerar och vars banker domineras av utländskt kapital?

Han ger svaret själv. I texten Resultatet av diskussionen om självbestämmandet, som han skrev ungefär samtidigt som Imperialismen…, skriver han om hur Ryssland ”…också i fredstid slog världsrekord i nationsförtryck på basis av en exempellöst brutal, medeltida, ekonomiskt efterbliven och militärt byråkratisk imperialism.”[18]

Jag betvivlar inte att om ett land som detta existerade idag, så skulle många tveka att kalla det imperialistiskt och till stöd skulle de citera Lenin och hans kännetecken. Det som då skulle återstå för att karaktärisera ett sånt land skulle vara kategorier som kapitalistiskt eller förkapitalistiskt, kanske semi-kolonialt eller förtryckt. Alla dessa kategorier skulle i sin tur öppna dörren för katastrofala slutsatser, såsom antagandet att ett land som detta skulle kunna vara anti-imperialistiskt. Dessvärre har “analyser” som dessa letat sig in i den kommunistiska rörelsen och jag vidhåller att dessa är djupt opportunistiska och anti-socialistiska. Hade Lenin och bolsjevikerna gett sig in på en sån väg är det rimligt att anta att de skulle ha hamnat på fel sida av historien och att världshistoriens enskilt viktigaste händelse aldrig skulle ha inträffat.

För mig är det uppenbart att Lenin själv aldrig försökte skilja mellan kapitalistiska och imperialistiska nationer utifrån sin egen analys. Hade han velat att hans analys skulle användas på ett sånt sätt, så måste vi anta att han också själv hade presenterat en sån analys.

Slutsatser

Med denna text har jag belyst några av de teoretiska och analytiska svårigheterna som uppstår när man försöker applicera Lenin på ett sådant sätt som beskrivits ovan. Flera problem uppstår, för vilka det inte finns några svar: vilken klass har makten i vilket land? Vid vilken nivå blir en kapitalistisk nation imperialistisk? Vari finns de analytiska vinsterna genom att göra en sådan åtskillnad?

Såsom jag nämnde i början av min text är denna väg en teoretisk och politisk återvändsgränd. Istället måste man betona vikten av att se dynamiken inom systemet. Vad jag menar med detta är att man måste se världen som den är, att man måste se komplexiteten. Vi ser att kapitalismen har utvecklats, att den har dragit nästan hela världen in i sin sfär och skapat en nationell borgerlighet i många länder som tidigare saknade en, vilket gjort konkurrensen mycket mer skarp och komplex. Vi ser att vi har rört oss bort från uppdelningen av världen, såsom Lenin diskuterade den och att vi måste använda hans metod och inte tolka varje ord han skrev som om vi hade att göra med en helig text.

Vi ser att varje land agerar utefter samma principer – sammanfattningsvis försöker de förbättra positionen för sina egna monopol i den internationella kampen, för att på så sätt säkra en maximal profit både i det långa och korta loppet – och att det därför inte finns några kvalitativa skillnader mellan de svagaste och starkaste kapitalistiska nationerna. Detta gör uppdelningen mellan kapitalistiska och imperialistiska nationer överflödig och istället tjänar det till att dölja hur det kapitalistiska systemet fungerar.

Detta är särskilt farligt i tider av skärpta internationella motsättningar, eftersom det fått alltför många kommunister att ta ställning för en kapitalist mot en annan och därigenom överge varje tanke på den proletära internationalismen. Att ta ställning för den svagare kapitalisten mot den starkare är att tillåta sig själv att bli fångad i ett evigt kretslopp eftersom det alltid kommer finnas svagare och starkare kapitalister. De kommunistiska partiernas mål måste istället vara att bilda en proletär ståndpunkt, helt skild från varje borgerligt och kapitalistiskt inflytande.

Andreas Sörensen

[1] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[2] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[3] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[4] Lenins femte och sista kännetecken – världens territoriella uppdelning mellan stormakterna – är tätt förbunden med koloniernas existens och måste därför behandlas varsamt; kolonier kännetecknar inte längre kapitalismen och uppdelningen av världen har tagit sig andra uttryck. I detta sammanhang används ofta begreppet neokolonialism, vilket jag tycker är problematiskt eftersom det döljer utvecklingen av en nationell bourgeoisie i många forna kolonier. Den samtida världens uppdelning mellan de kapitalistiska staterna är en mycket mer komplex process eftersom den ekonomiska konkurrensen idag äger rum mellan en mångfald olika kapitalistiska stater och inte bara en handfull, som under Lenins tid. Därför är det inte passande att diskutera imperialismen i termer såsom neokolonialism eller förtryckt eller förtryckande nationer.

[5] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[6] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[7] Siffrorna i det följande är tagna från rapporten Global Wealth Report 2021, som publiceras av banken Credit Suisse: https://www.credit-suisse.com/about-us/en/reports-research/global-wealth-report.html

[8] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h4

[9] https://www.marxists.org/svenska/marx/1894/25-d303.htm#h33

[10] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h6

[11] https://www.bea.gov/data/intl-trade-investment/direct-investment-country-and-industry

[12] https://kommunistische.org/diskussion/zur-frage-des-imperialismus-on-the-question-of-imperialism/. I denna länk kan man hitta referenserna till de påståenden som görs i det följande.

[13] Här måste vi vara försiktiga – den följande informationen är från tiden innan det imperialistiska kriget i Ukraina och reflekterar inte nödvändigtvis den nuvarande situationen. Det är ändå gott nog som exempel och även om vissa delar är utdaterade underbygger de ändå den poäng jag vill göra.

[14] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1916/imp-hsc/ch04.htm

[15] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[16] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[17] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h8

[18] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/resultatet_av_diskussionen.html

Skriv ut