PARTIET Den kurdiska nyhetsbyrån Firat News Agency (ANF) har intervjuat Sveriges Kommunistiska Partis internationella sekreterare Karl Gunnarsson om den anslutningsprocess Sverige har gått igenom på vägen mot NATO-medlemskap. Följande är Riktpunkts översättning av hela intervjun.
Firat News Agency (ANF): Så hölls det 5:e mötet om Sveriges NATO-medlemskap mellan Turkiet, Sverige och Finland. Efter mötet sade den turkiske utrikesministern Hakan Fidan: ”Sverige har tagit ett steg, men de måste ta en bestämd ställning i kampen mot terrorismen.” Hur bedömer du Turkiets användning av Sverige i detta sammanhang, särskilt mot kurderna?
Karl Gunnarsson: Det behöver knappast påpekas att Erdogan-regeringen har utnyttjat sin vågmästarroll, när det gäller den svenska NATO-ansökan, för att få ut så mycket fördelar som möjligt. Erdogan har fram tills nyligen motsatt sig att Sverige går med i NATO och har ställt en rad krav på den svenska regeringen för ett turkiskt godkännande.
Med tanke på det stora antalet kurder som bor i Sverige, varav många har flytt undan turkiskt förtryck, borde det inte vara en överraskning att Erdogan-regeringen har använt det inflytande den har för att utöka sin förmåga att förtrycka och straffa oppositionella. Det borde heller inte vara en överraskning att den svenska regeringen har försökt möta de turkiska kraven.
För det första är medlemskap i NATO ett viktigt steg för att säkra det svenska kapitalets intressen utomlands. Den chock som orsakades av Rysslands invasion av Ukraina blev det perfekta tillfället för den borgerliga svenska staten att ta klivet fullt ut in i NATO, en process som har varit på gång under en lång tid. Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti, som ledde den föregående regeringen, gick snabbt från ett uttalat motstånd till svenskt NATO-medlemskap till att lämna in en medlemsansökan. Detta gjorde de trots tidigare partikongress beslut och utan någon intern demokratisk process.
För det andra är det som har betraktats som en av de större eftergifterna från den svenska regeringen och riksdagen, för att vända det turkiska motståndet mot svenskt NATO-medlemskap, den nyligen antagna anti-terrorlagen. Men även om dessa lagar inte blev antagna förrän nyligen är de ändå ett resultat av en process som sattes igång innan den svenska medlemsansökan. Det turkiska motståndet mot att Sverige går med i NATO har således skapat möjligheten för Sveriges riksdag att stifta repressiva lagar som de ändå skulle ha lagt fram, men nu kan de presenteras som nödvändiga för att möjliggöra Sveriges medlemskap i NATO. Dessa lagar var således inte riktade mot kurdiska personer i allmänhet eller PKK specifikt, men kan användas mot dem vid behov i sammanhanget av NATO-ansökan och den turkiska regeringens motstånd mot den.
Mot denna bakgrund kommer varje förevändning om att den borgerliga svenska staten är en företrädare för demokrati och mänskliga rättigheter att ställas åt sidan, till fördel för den svenska borgarklassens stålhårda intresse, ett av vilka är medlemskapet i Nato som man vill ha för att säkra sina intresse på den internationella scenen, där konkurrensen mellan de imperialistiska blocken blir allt skarpare, vilket exemplifieras av kriget i Ukraina.
Detta har bland annat resulterat i utlämningen av kurdiska aktivister till Turkiet där de riskerar fängelse och möjligtvis tortyr, något som Sveriges Kommunistiska Parti starkt har fördömt. Det är talande hur den svenska regeringen, med lite eller ingen tvekan, offrar kurdiska intressen och kurdiska aktivister som bor i Sverige, om det gynnar det svenska monopolkapitalets intressen. Dessa avskyvärda handlingar visar upp den svenska borgerliga statens natur.
ANF: Vad skulle Sveriges acceptans av ett sådant krav innebära för det demokratiska systemet i landet?
KG: Som jag lyfte fram i svaret oven finns det en pågående trend mot mer repressiva lagar och styre i Sverige, men denna trend föregår Sveriges ansökan om NATO-medlemskap. Denna tendens till ökat förtryck är inneboende i monopolkapitalismen; med den ständigt ökande nivån av exploatering som behövs för att öka profiterna och förbli konkurrenskraftig måste staten vara redo att möta eventuellt motstånd från arbetarna.
Sveriges acceptans av Erdogan-regeringens villkor visar främst hur viktigt NATO-medlemskapet är för det svenska monopolkapitalet. Mer än något annat avslöjar det den borgerliga demokratins natur, snarare än att vara en indikator på någon form av förändring inom det svenska politiska systemet.
ANF: Vad tycker ni om Sveriges beslut att gå med i NATO?
KG: NATO är en imperialistisk militärallians och finns till för att skydda de intresse som medlemsländernas respektive kapital har. NATOs intressen är därför direkt motsatta inte bara medlemsländernas folks intresse, utan även alla länders folks intresse. Istället för att skapa trygghet för det svenska folket innebär ett svenskt NATO-medlemskap i sig en eskalering som ökar risken för krig överlag och ökar även specifikt risken för ett krig där unga svenska män och kvinnor kommer att tvingas delta, där de dödar och dör för att säkra det svenska monopolkapitalets intressen och profiter.
Sveriges Kommunistiska Parti fördömer och motsätter sig Sveriges anslutning till NATO.
ANF: Kan du berätta om det allmänna opinionsläget i Sverige till både Turkiets agerande och NATO-medlemskap? Finns det något motstånd mot NATO-medlemskapet eller ses det som legitimt efter kriget i Ukraina?
KG: Sedan den ryska invasionen av Ukraina visar opinionsundersökningar att fler personer i Sverige godkänner ett NATO-medlemskap än de som är emot det. Detta kommer knappast som en överraskning, med tanke på den rädsla som det imperialistiska kriget i Ukraina har orsakat, samt den mycket NATO-vänliga inställningen hos svensk media, som i stor utsträckning antingen är statligt ägd eller ägs av monopolkapitalet.
De krav som den turkiska regeringen har ställt som villkor för att godkänna ett svenskt NATO-medlemskap har emellertid väckt en allmän upprördhet. Den svenska regeringen ses av vissa som alltför villig att böja sig för Erdogan och han betraktas i Sverige i allmänhet som en diktator. Vi kommunister har inga illusioner om den svenska regeringens karaktär (varken den nuvarande högerregeringen eller den tidigare socialdemokratiska regeringen) och ser inte dess eftergifter för turkiska krav som något annat än kohandel; den svenska borgerlighetens politiker ger inte upp sina principer så mycket som de avslöjar vad deras sanna natur alltid har varit.
Det finns definitivt fortfarande motstånd mot ett svenskt NATO-medlemskap, men tyvärr är det svagt. Vår ståndpunkt är att motståndet måste vara principiellt och visa NATO för vad det är, en imperialistisk militärallians, och att anslutning till NATO inte ger säkerhet utan snarare är en eskalering i sig. Att avvika från den analysen, till exempel genom att motstå en ”allians med fascister”, där Erdogans Turkiet är det fascistiska exemplet, öppnar för idén att NATO endast är nedsmutsat av Turkiets medlemsskap. Att NATO annars skulle vara en allians av ”demokratiska” länder och kanske till och med att ett “bra” valresultat i Turkiet, eller en uteslutning av Turkiet från NATO, på något sätt skulle rätta till NATOs brister. Detta är uppenbart falskt, och en granskning av historien hos andra NATO-medlemsstater borde avslöja den illusionen.
