PARTIET Kommunisterna antog på sin 38:e kongress för två år sedan ett nytt partiprogram. För att uppmärksamma detta och visa de analyser som kommunisterna gjort publicerar Riktpunkt utdrag från programmet med fokus på olika teman. Nedan följer texten från partiprogrammet, som går att läsa i sin helhet på partiets hemsida.
Den svenska socialpolitikens framväxt är därmed inte resultatet av ett mekaniskt förhållande mellan arbetarklassens kamp och kapitalisternas eftergifter, utan har vuxit fram i en dialektisk process med flera verksamma faktorer.
Vi ser hur en militant och välorganiserad arbetarklass pressat socialpolitiken framåt samtidigt som den reellt existerande socialismen hela tiden har dämpat den press som kapitalismen har kunnat utsätta arbetarna för: socialismen har visat att en annan värld är möjlig.
Å andra sidan har alla välfärdsreformer även sin grund i trängande behov hos stora delar av kapitalet att säkra reproduktionen av arbetskraften, att passivisera en militant och välorganiserad arbetarklass samt att utveckla produktivkrafterna.
Det så kallade folkhemmet växte fram efter andra världskriget och är inget unikt i en europeisk kontext, som inte enbart präglades av klasskampen och socialismens existens, utan också av ett behov hos respektive länders kapital att bygga upp sina länder igen. Utvecklingen av den europeiska välfärden var ett resultat av både eftergifter och investeringar, vilket exemplifieras av ett antal svenska reformer.
- Enhetsskolans införande innebar att arbetarklassen i aldrig tidigare skådad utsträckning fick tillgång till utbildning och skolgång, samtidigt som det innebar att kapitalet säkrade reproduktionen av utbildad arbetskraft som kunde hantera de allt mer avancerade produktionsmedlen, parallellt med att den ideologiska kontrollen över ungdomen kunde stärkas.
- Pensionsreformerna lyfte bördan som det innebar att ta hand om de äldre från de enskilda familjerna och gjorde dem mer självständiga, samtidigt som reformerna också möjliggjorde för pensionärerna och de äldre att konsumera. Pensionsfonderna har därtill spelat och spelar i aldrig tidigare skådad utsträckning en enormt viktig roll som källa till statliga pengar för det privata kapitalet.
- Sjukvårdens utbyggnad skapade en säkerhet och trygghet för arbetarna och främjade deras hälsotillstånd på ett positivt sätt, samtidigt som det innebar att skadade arbetare, som tidigare hade varit otillgängliga för den kapitalistiska produktionen, nu enkelt kunde återgå till arbetet efter skador.
- Miljonprogrammet skapade en lösning på den bostadsbrist som tidigare fanns och den garanterade arbetarklassen bostäder, samtidigt som arbetskraften koncentrerades till industristäderna. Därtill band man arbetarna till regelbundna hyresinbetalningar, vilket gjorde dem beroende av de arbetstillfällen som monopolen erbjöd.
- Förskolornas utveckling skapade en trygg plats för barnen och avlastade framför allt arbetarklassens kvinnor, samtidigt som den öppnade upp dörren till arbetsmarknaden för kvinnorna och därmed ställde en enorm arbetskraftsreserv till kapitalets förfogande.
Vi kan se att varje reform har en baksida och att reformerna måste förstås som ett samspel mellan olika faktorer där behovet hos den svenska kapitalismen också varit en betydande, om inte bestämmande faktor. De nödvändiga investeringarna för de socialpolitiska projekten har varit de extraprofiter som den svenska imperialismen kunnat göra både inom och utom Sverige; de bygger helt på utsugningen av arbetskraft. Förutsättningen för socialpolitikens utveckling under kapitalismen var ett starkt och redan utvecklat kapital.
Idag är situationen en annan. De system som byggdes upp under efterkrigstiden monteras ned och förändras kraftigt. Behoven och marginalerna hos den svenska kapitalismen är inte desamma som de en gång var. De socialpolitiska åtgärder som tidigare behövdes för att utveckla produktivkrafterna och garantera arbetskraftens reproduktion anpassas för att möta de allt hårdare motsättningarna i det imperialistiska systemet.
För att öka tillflödet av kapital öppnas sektorer som tidigare varit monopoliserade av staten: skolorna och vården öppnas för privata företag som snabbt monopoliserar branscherna och årligen för över miljarder av statens pengar till de privata monopolen. Det står dock inte i motsättning till att upprätthålla den standard på arbetskraft som kapitalismen behöver – den motsvarar fortfarande de behov av utbildad arbetskraft som kapitalismen kräver.
Eftersom finansieringen av alla reformer, såväl som de profiter monopolen gör, har sitt ursprung i det värde som det arbetande folket producerar och eftersom det värde som produceras inte är oändligt måste monopolen hela tiden sträva efter att minska den nödvändiga arbetstidens andel och öka mervärdets andel av arbetstiden. För att öka mervärdet måste reproduktionskostnaderna sänkas – bara på så sätt kan mervärdets andel av arbetet ökas.
Av denna anledning är alla framsteg för arbetarnas välfärd tillfälliga och under ständiga hot. Det finns därför ingen beständigt god tillvaro för majoriteten av befolkningen under kapitalismen.
När staten på egen hand organiserar företag eller förstatligar privata sådana utgör det inget alternativ till den privata kapitalistiska produktionen, utan det är ett komplement till den. Det mervärde som de statliga företagen vinner avlastar de privata samtidigt som andra fördelar kan vinnas. Å ena sidan kan de privata företagen pressa ner reproduktionskostnaderna för arbetarna genom att de statliga vinsterna används socialpolitiskt. Å andra sidan används statliga företag, med enormt kapital och styrka i ryggen, för att bryta sig in på nya marknader och därmed röja väg för privata företag att agera i kölvattnet av de statliga.
Staten fyller på så sätt sin funktion både för de enskilda kapitalen men också för kapitalisterna som klass. Den är och förblir ett instrument för den härskande klassen i varje givet samhälle och den står aldrig över samhället.
