PARTIET Kommunisterna antog på sin 38:e kongress för två år sedan ett nytt partiprogram. För att uppmärksamma detta och visa de analyser som kommunisterna gjort publicerar Riktpunkt utdrag från programmet med fokus på olika teman. Nedan följer texten från partiprogrammet, som går att läsa i sin helhet på partiets hemsida.
De inneboende tendenserna till en allt starkare koncentration av kapitalet drev utvecklingen dithän att den fria konkurrensen inte längre kunde vara kännetecknande för det kapitalistiska systemets karaktär. Istället blev monopolen det. Detta monopolens stadium, som omfattade och fortfarande omfattar hela det kapitalistiska systemet, är dess högsta och imperialistiska stadium.
Därmed har inte den fria konkurrensen blivit satt ur spel, utan fråntagits sin karaktär som kännetecknande för hela systemet. Istället har den fria konkurrensen fortsatt att existera vid sidan om monopolen. Samtidigt har konkurrensen förts upp till en högre nivå och därmed skärpts och blivit våldsammare. Den fria konkurrensen har åsidosatts av monopolens och deras respektive staters konkurrens.
Kapitalismen i allmänhet och imperialismen i synnerhet kännetecknas av en rad processer. Dessa är även kännetecknande för utvecklingen inom varje enskilt kapitalistiskt land:
- Koncentrationen av produktionen och kapitalet når hela tiden nya höjder. Vid en viss punkt nådde koncentrationen en sådan nivå att monopolkapitalismen ersatte den fria konkurrensens kapitalism. Monopolen blev definierande för kapitalismen. Den fria konkurrensen slutade därmed inte att existera i sig, med den slutade vara definierande för kapitalismen.
- Sammansmältningen av bank- och industrikapitalet till finanskapital. Denna sammansmältning skapade enorma konglomerat där bankerna intog en central roll och var avgörande för den kapitalistiska imperialismens utveckling. Genom denna sammanflätning stärktes också kapitalets koncentration.
- Kapitalexportens betydelse i den kapitalistiska ekonomin ökar på bekostnad av varuexportens betydelse. Varje lands kapitalister söker alltid de investeringar där profitkvoten är som högst. När dessa inte längre står att finna inom det egna landet söker kapitalisterna nya investeringar utomlands. De söker sig dit där lönerna är lägre, arbetsförhållandena sämre och där följaktligen också profitkvoten är högre. När de egna länderna blivit övermogna; när där samlats för mycket kapital som inte längre kan investeras profitabelt, exporteras det.
I varje kapitalistisk nation är dessa processer verksamma. Det betyder att kapitalet koncentreras i varje kapitalistisk nation; i varje kapitalistisk nation uppnår bank- och industrikapitalets sammansmältning nya nivåer och i varje nation tenderar kapitalexportens betydelse att öka. Det betyder också att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan olika kapitalistiska länder, utan att skillnaden är kvantitativ.
Det finns ingen motsättning i att vissa länder utvecklats längre och andra kommit mindre långt i sin utveckling. Kapitalismen-imperialismen utvecklas olikmässigt och följer ingen rak linje. Det betyder att koncentrationen i vissa länder är mer påtaglig än i andra och att finanskapitalets utformning är mer tydlig i vissa än i andra.
Kapitalexporten måste i sin tur ses dialektiskt och i relation till varje land: att ett land blivit övermoget för sina egna kapitalister innebär inte att det är övermoget för andra länders kapitalister. Därför kan ett land vara både kapitalimportör och -exportör utan att det häri finns någon motsättning. Där den ena kapitalisten inte kan göra en profitabel investering kan en annan göra det, vilket också vittnar om den hierarki som kännetecknar det kapitalistiska-imperialistiska systemet.
Utöver dessa processer kännetecknas även kapitalismen-imperialismen av att världen har delats upp och fortsätter att delas upp på nytt av kapitalet och dess stater. I den allt häftigare kampen om marknadsandelar, transportrutter och råvaror slår sig monopolen ihop och bildar truster och karteller, vilka till sin natur är flyktiga men som ger tillfälliga fördelar. Med hjälp av dessa lägger de under sig hela marknader och ibland hela nationer.
Uppdelningen sker inte bara mellan monopolen utan även mellan deras statliga representanter, och kapitalismen-imperialismen kännetecknas också av att världen delats upp mellan de kapitalistiska staterna och därmed måste delas upp på nytt. Genom sina stater har monopolen delat in världen i intressesfärer. Detta gjordes tidigare genom kolonier, men i vår tid används andra metoder. Eftersom monopolen och företagen hela tiden måste växa tvingar världens uppdelning oundvikligen fram en nyuppdelning, vilket i sin tur tillåter monopolen att åter växa. Ofta är dessa nyuppdelningar regionala. Sin logiska slutpunkt har de dock i krig som omfattar stora delar av den kapitalistiska världen.
Utifrån sin egen styrka och utveckling intar varje kapitalistisk nation sin plats i den hierarki som kännetecknar kapitalismen-imperialismen och varje nation strävar efter att stärka sin och sina monopols position gentemot konkurrenterna. Det finns därvidlag ingen åtskillnad att göra mellan imperialistiska och kapitalistiska nationer; skillnaden vore semantisk och innebär ingen skillnad i innehåll eller karaktär. Alla kapitalistiska nationer agerar utifrån samma logik.
Detsamma gäller även i den inhemska politiken, där angreppen på den arbetande befolkningen i varje land måste stegras, för att på så sätt öka profitmarginalerna. Varje kapitalistisk nation måste därför delas i två: en exploaterad och en exploaterande del. Den huvudsakliga motsättningen går därför alltid mellan arbete och kapital. Ingen kapitalistisk nation kan därför i sin helhet vara förtryckt eller exploaterad.
