LEDARE (7/2023) I början av september hade det Europeiska Kommunistiska Initiativet (EKI) sitt sista möte, som avslutades med att organisationen upplöstes. Bakgrunden är de stora motsättningar som vuxit fram inom den internationella kommunistiska rörelsen. I och med den imperialistiska invasionen av Ukraina har de tillspetsats, men grunden för motsättningarna har funnits länge och har sin bakgrund i vitt skilda ideologiska uppfattningar och världsåskådningar.
EKI bildades för tio år sedan som ett initiativ för att samordna och koordinera de europeiska kommunistpartiernas verksamhet och analyser, för att lägga grunden för ett kritiskt studium av den egna historien och för utarbetandet av gemensamma ståndpunkter. Trots att organisationen nu är upplöst, måste vi konstatera att den kom en bit på vägen – flera partier har förmått utveckla sina analyser och därmed också kunnat fördjupa den revolutionära kommunistiska verksamheten.
Andra partier lyckades inte, utan dessa utvecklades negativt. Flera partier splittrades när frågorna blev för brännande – i Spanien, Turkiet, Italien och Irland. I olika omgångar skiljdes de revolutionära från de icke-revolutionära. Andra partier stod fast i en föråldrad och felaktig analys, som gjorde att de satte sin tro till borgerligheten istället för arbetarna.
Det ledde bland annat till att flera av de partier som var anslutna till EKI också anslöt sig till organisationen World Anti-Imperialist Platform, vars syfte är att understödja den ryska och kinesiska imperialismen.
Motsättningarna blev till slut så stora att EKI inte kunde fortsätta sin verksamhet på ett fruktbart sätt. Organisationen upplöstes.
De problem som drabbade EKI har emellertid inte utvecklats i ett vakuum, utan reflekterar också situationen inom den kommunistiska världsrörelsen. Samma motsättningar har präglat och präglar också den.
Vilka frågor splittrar rörelsen?
Sedan det imperialistiska kriget i Ukraina inleddes har den brännande frågan varit synen på imperialismen, där det går en tydlig skiljelinje mellan de partier som tagit Marx och Lenins teoretiska bidrag på allvar och faktiskt studerat dem och de partier som sedan tidigare bestämt sig för sin världsbild och på sin höjd använder lösryckta citat för att underbygga sina teser. För de svenska kommunisterna har EKI spelat en viktig roll, såtillvida att det sporrat en fördjupande analys av imperialismen.
De revolutionära partierna, där den ideologiska diskussionen varit både levande och kritisk, har mangrant fördömt den ryska imperialismen och även den amerikanska – dessa partier har vägrat välja sida i ett krig där arbetare dödar arbetare för att stärka sina respektive länders kapital. Det är tydligt att många andra partier, som inte haft en levande diskussion och ett ideologiskt utbyte, inte förmått inta en revolutionär position. Istället har de öppet stött den ryska imperialismen, av en rad anledningar. För vissa är landet inte imperialistiskt, utan ”enbart” kapitalistiskt; för andra skulle kriget vara defensivt, eftersom Nato och den euro-atlantiska imperialismen söker inringa det, som om en imperialistisk allians inte kunde söka inringa en annan.
För de svenska kommunisterna har hela tiden frågan varit tydlig, eftersom man också gjort sin läxa – slutsatsen har blivit att imperialismen måste betraktas som ett system, där det inte är möjligt att se varje land som antingen kapitalistiskt eller imperialistiskt, utan där vi framhäver att varje kapitalistiskt land agerar efter samma motiv, nämligen att stärka de egna monopolens profit och den egna härskande klassens ställning i den imperialistiska hierarkin.
Denna fråga är dessvärre inte den enda som delar partierna i världen, utan frågan om den revolutionära taktiken och strategin är minst lika viktig, där frågor om enhetsfront, folkfront och det som vanligtvis kallas ”det minst onda” kommer in i bilden. För vårt vidkommande har vi tydligt utvärderat vår egen historia, bland annat genom att studera kommunisternas verksamhet under andra världskriget.
Många andra partier har misslyckats med detta, med sorgliga resultat. I Bulgarien enades kommunistpartierna med det fascistiska partiet Ataka medan det stora tjeckiska kommunistpartiet decimerades vid det senaste valet, eftersom man gett sig in i administrationen av kapitalismen och inte förmått hålla sig borta från ”det minst onda”.
Naturligtvis finns det ytterligare frågor som spelar stor roll för partiernas hållning, men vi har med denna text velat rikta fokus på just dessa två, eftersom de också är bestämmande i andra, mindre frågor. Hur ett parti ser på imperialismen bestämmer mer eller mindre varje internationellt ställningstagande och hur ett parti ser på taktiken och strategin bestämmer inte bara inställningen till andra partier och organisationer, utan till kapitalismen som sådan.
När dock motsättningarna ökar blir också de olika sidornas politik tydligare, vilket i slutändan är positivt, eftersom det tvingar fram en utveckling och utvecklas måste den kommunistiska rörelsen om den ska ha en chans att nå sitt mål – den socialistiska revolutionen.
