Oxfam definierar sig själva som en global organisation som i över 85 länder arbetar med att rädda och förbättra människors liv. Ny kunskap, att ge människor verktyg för förändring är också en del av deras agenda, allt enligt presentationen. Men man ska vara klar över att deras verksamhet är gediget inomkapitalistisk, och att man har stora visioner av en tämjd och ”snäll” kapitalism som bygger ett gott samhälle.
I deras arbete ingår dock ofta intressanta rapporter. Den senaste rapporten, som är framtagen tillsammans med Stockholm Environmental Institute och handlar om klimaträttvisa presenteras nu på Supermiljöbloggen och är värd viss uppmärksamhet.
Rapporten visar att den rikaste procenten av världens befolkning släpper ut koldioxid motsvarande två tredjedelar av resten av planetens befolkning. Datan man använt visar kopplingen mellan inkomstojämlikhet och koldioxidutsläpp.
Både i rapporten och på Supermiljöbloggen läggs en viss tyngd på de rika ländernas koloniala historia, där de historiskt skapat en situation med brutal utsugning och industrialisering, som sedan i sin förlängning ledde till den klimatkris vi har idag. Därför har de en skuld i klimatkrisen som de på något sätt bör återbetala till de fattiga och utsugna länderna, går resonemanget, som för övrigt också kommer igen i planerna för klimattoppmötet COP28 i Dubai.
En förenklad historieskrivning
Det är en förenklad historieskrivning, där kolonialiseringens framväxt – och naturligtvis drog kolonierna det kortaste strået – framställs som ett orättvist och dåligt val. De underliggande ekonomiska strukturerna, med kapitalismens behov av billiga råvaror och snudd på gratis arbetskraft för att kunna hävda sig i konkurrensen om profiten, berörs inte. Att kapitalismens strukturer alls fanns beror i sin tur på en historisk utveckling som går århundraden bakåt. Om man därför idag kräver att de rika länderna som drar störst nytta av den ekonomiska världsordningen ska kompensera de fattiga är det visserligen snällt, men också naivt och absurt.
En verklig kompensation (till skillnad från lite slantar som ett spel för det miljömedvetna galleriet) skulle innebära att de rika ländernas kapitalister och imperialister avstod stora delar av sin profit till de fattiga länderna, som därmed plötsligt skulle bli seriösa konkurrenter – hur sannolikt är detta?
Vad med de fattiga?
Och vad med de fattiga både här och där: i de länder som eventuellt kompenserades är det högst osannolikt att den arbetande befolkningen skulle få del av kakan – den skulle naturligtvis användas av landets investerare och överklass. Och här i väst, i de klimatförstörande ländernas hjärta, skulle de fattiga knappast få klimatmässiga fördelar. Rapporten nämner exempelvis hur värmeböljorna drabbar den trångbodda förorten och hur klimatförändringarna slår mot rennäringen i norr. Man kan ju exempelvis lägga till de ekonomiska problem som den obemedlade ställs inför med allt fler översvämningar, och en infrastruktur som tvingar även den med lägsta möjliga lön att ta bilen till jobbet med dyr bensin…för att inte tala om den dyra och dåliga mat som de fattiga är tvungna att köpa för att alternativet är oöverkomligt.
Så skulle arbetarklassen, de arbetslösa, fattigpensionärerna och minoritetsfolken kompenseras av imperialismens vinnare, är tanken? Skulle kapitalet avstå utsugningen och bygga ett gott miljömedvetet samhälle för oss alla?
Men om man läser förbi naiviteten och de borgerliga lösningarna så är rapporten en väckarklocka. Rika människor och länder driver otvetydigt på klimatkrisen, medan de fattiga drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser. I Sverige har den ekonomiska ojämlikheten har ökat under de senaste åren slår den svenska delen av rapporten fast, och de rikaste tio procenten av befolkningen släpper ut lika mycket som de fattigaste 39 procenten i vårt land.
Det ger onekligen perspektiv åt både flygskamning, mat som slängs bort och ekologiska val som inte görs…
Vad ska vi tas oss till?
Oxfam vill nu ha klimatlösningar med fokus på rättvisa. Det innebär att gapet mellan de rikaste och den resterande befolkningen måste minska, säger man, eftersom jämlikhet gör det lättare att hantera klimatkrisens konsekvenser. Dessutom vill man fasa ut de fossila bränslena snabbt, med störst förändringar i de rikaste länderna.
Jovisst, fokus måste läggas på rättvisa, men ett jämlikt samhälle kan bara byggas på gemensam och planerad ekonomi, utan några gap. Det kan dessutom bara byggas av folket självt. Att be kapitalet om det är i bästa fall korkat, och i sämsta fall systembevarande.
Att fasa ut de fossila bränslena är förstås ett måste, men att göra det utan planering i ett profitdrivet samhälle skapar nya problem, som kanske är lika illa som de gamla. För att kunna fasa ut oljan på ett sätt som inte drabbar arbetarklassen – med sämre levnadsförhållanden där stora fördyringar ska betalas av individen och där drastiskt nedbantad samhällsservice presenteras med miljömässiga förtecken, medan kapitalet drar fördel av ”gröna investeringar” – räcker det inte med en kravlista på vad man tycker kapitalet och staten ska ta sig för i det rådande klimatkrisläget.
Så rapporten stannar i ett välmenande halvvägs läge. Läs den gärna för att se hur illa det är ställt i världen – men satsa på en djupare förståelse av varför världen ser ut som den gör, och vad du kan göra åt det.
Marina Weilguni
