Är de kloka de där svenskarna ? Ett utdrag om julen ur Panos Alepliotis bok

KULTUR Den som inte redan läst vår krönikör Panos bok om den unge grekiske invandraren som konfronteras med de obegripliga svenska sederna bjuds här på en rolig och på samma gång sorglig berättelse om hur det kan bli vi är när vi är som svenskast, och hur det krockar med andra länders seder och bruk. 

…  – Har du firat en svensk jul här? frågade någon i sällskapet.

– Ja, det var oförglömligt, sa jag.

Jag försjönk i mina tankar. Jag mindes mitt första julfirande för sex år sedan när jag var helt oförberedd på detta, efter knappt två år i Sverige, 21 år gammal, och naturligtvis var det något extra i mitt liv… Sankt Vasilius, nyårets helgon som vi har hemma finns inte här, inte heller Sankt Nikolaus som i andra länder. Inte ens Jesus Kristus, födelsedagsbarnet. Här kommer på julafton en tjock gammal man i röda kläder, med stor mage och skägg och delar ut presenter till alla. Jultomten är hans namn, julklappar heter presenterna. Man har fixat det så fiffigt attväven om Jultomten kommer från Arktis, så har han någon slags relation med Kristus från Judéen. Två flugor i en smäll.

Att köpa julklappar till alla var prio ett. Så jag, svärsonen som träffade min ingifta familj för första gången, var tvungen att köpa tio presenter till mina svärföräldrar, min frus bröder och systrar, som var fyra stycken och hade med sig vänner eller fruar. På julklapparnas omslag, efter att man hade packat dem, skulle man skriva en vers för var och en med en julhälsning, nån slags lyckönskan fick jag instruktioner om. Det var familjens tradition.

Jag köpte böcker. Jag köpte samma bok till alla, ”Utlänningar” av Theodor Kallifatides, den som blev en film med titeln ”Jag heter Stelios”. Jag orkade inte leta efter flera. Hur ska jag veta vad 10 okända personer gillar för bok? Det fanns två små barn, fyra och sju år gamla. Till just dem hade jag inte köpt några presenter. Jag visste inte vad man köper till småbarn, tänkte att de skulle få massor ändå. Jag skrev bara ”God Jul” på omslaget på tio paket som frun prydligt hade slagit in, men ingen vers. Var hittar man tio verser, jag var slut redan vid tanken.

Sedan följde tio timmars lidande och sömnlöshet på kvällståget från Uppsala till Kristianstad i södra Sverige, nära Danmark. Sovvagn var det ingen idé att boka. Pengarna räckte inte till på den tiden. Inga idéer till verser hade kommit till mig heller. Vi får se hur det här kommer att gå, tänkte jag för mig själv. Mitt första julfirande med en massa svenskar på bortaplan. Jag kunde ingenting om hur man uppför sig, det var jag plågsamt medveten om.

Det fanns ingen snö som i Uppsala när vi kom fram efter två tågbyten mitt i natten. Men huset, en villa, var fint pyntat med massor av jullampor ute. Jag blev väl bemött av fräscha, utvilade, nyklippta och nyrakade människor som hade fina kläder på sig. Jag stod där trött och eländig med mina jeans, mitt glesa skägg, mitt halvmeterslånga hår och kramade okänt folk.

Det fanns tända stearinljus, stjärnor i fönstren och i krukorna. Fin julstämning. Huset var byggt på två plan, med massor av rum, en fin trädgård och två små byggnader till förråd på baksidan av gården. Dit gick gång på gång fruns far med ett leende på läpparna och tuggade tuggummi hela tiden.

Huset var fullt av folk. En stor frukost väntade på oss, med hemlagad skinka, små korvar och rödbetssallad, kokta ägg, marinerad rå sill, något annat som såg ut som en kaviarröra, torra skorpor utan smak som blev lite bättre med massor av smör på – knäckebröd heter det, och risgrynsgröt utan socker som jag var van vid. Man kunde ta en klick smör i om man ville. Köket var i full gång.

Det fanns en mandel i risgrynsgröten, och det var något i stil med Sankt Vasilius kaka, som man bakar i Grekland på nyårsafton, fast där stoppar man ett mynt i degen. Den som råkar få mandeln i sin tallrik kommer att ha lyckotur, från ett lyckat äktenskap till inte vet jag vad, att vinna på Lottot hoppades jag… och den lyckosten skulle dessutom få en extra efterrätt. På ett mystiskt men fullt förklarligt sätt – i efterhand fick jag veta att det var ett fint sätt att välkomna svärsonen – fanns den i min tallrik, trots att mina medtävlande, de små barnen, blev upprörda. Men jag var tvungen att sjunga en sång, det var vad seden krävde av den som fick mandeln. Jag kom inte på nåt bättre och sjöng ”Bä bä vita lamm”, tur att jag kunde den. Jag fick applåder av nån konstig anledning.

– Ni kommer att få mandeln när vi kommer hem, tröstade föräldrarna sina barn som hade sina egna förhoppningar om att få mandeln och extra efterrätt förstås. Förhoppningar som bara gick upp i rök. I Grekland brukade folk ha flera mynt i kakan när det fanns flera barn med på kalaset. Men barnen hade redan annat att fråga om:

– Ska Jultomten komma? När kommer han?

– Bara om ni är snälla pojkar, svarade föräldrarna. Och om och om och om igen kom samma fråga och samma svar i timmar.

Svärfar hade köpt ouzo till min ära från den statliga spritbutiken, det matchade fint med julmaten, tyckte han. Han bjöd in mig att kolla på husets förråd på bakgården. Vi gick dit. Verktyg i massor, snyggt placerade på perfekta blänkande hyllor, borrar, plankor, sandpapper, skruvmejslar, färger, gräsklippare och annat som jag inte kunde namnet på. En hel verkstad.

– Ska vi blåsa en för kylan? frågade han.

– Naturligtvis, svarade jag honom, trodde han skulle tända en cigarrett och bad om min tillåtelse. Jag var rökare på den tiden, och det slog mig att han gick hit stup i ett för att röka. Det var rökförbud inomhus. Jag började gilla honom. Han var lite utanför gänget precis som jag….

…Han drog ut en undangömd flaska vodka från någonstans och två plastmuggar, hällde sprit i och innan jag druckit upp mitt hade han hunnit dricka två. Och återigen tog han ett nytt tuggummi.

– Men ouzon? frågade jag dumt.

– Till middag, förklarade han för mig och gömde flaskan och plastmuggarna. Jag kunde inte förstå varför han drack i smyg. Hemma fanns det alltid en flaska vin eller ouzo på köksbordet och de vuxna drack sällan så att de blev berusade. Ett, max två glas till maten, det var allt.

Fram till middagen skulle vi lägga pussel. Jag satte mig med alla andra, jag förstod inte vad de gjorde, hur de hittade den rätta pusselbiten. Alla såg likadana ut för mig. Jag hade aldrig haft nåt pussel hemma. Ingen leksak hade jag heller fått i present nån gång när vi var små. Skor fick jag till påsken och varma kläder före jul, men inte som julklapp. En i gänget hade en fotboll, vi övriga var extra snälla mot honom för att få vara med och spela. Vi spelade fotboll hela dagarna, barfota för att inte förstöra skorna, och till kvällen delade vi oss i två gäng och lekte ”polis och tjuv” och krigade mot varandra. Våra ”vapen” var hemgjorda, små träbitar egentligen. Men det var då det, i en annan värld.

Barnen deltog i pusslandet och var lugna. Svärmor i köket var i full gång igen. Jag kände mig trött och sömnig. Duschen hade inte hjälpt så mycket. Svärfar gick fram och tillbaka till förrådet och nästan alla tittade hotfullt på honom utan att lyckas rubba honom. Efter ett tag bad svärfar stammande mig att följa med till förrådet. Min svärmor och de tre döttrarna hoppade upp och skrek:

– Nej!!!

– Men varför? frågade jag mitt ex. Hon sa att han skulle dricka för mycket och att han skulle förstöra vår julfest. Jag insisterade och sa att det är ju jul för fan, det gör ingenting. Han borde sitta här med oss och dricka, om han ville, istället. Hon vägrade lyssna och bad mig att inte uppmuntra svärfar.

– Du dricker en gång, men han dricker för mycket varje dag, förklarade hon skarpt.

Klockan tre satt alla framför TV:n och tittade på Kalle Anka och de andra älskade figurerna, samma program i 40 år, berättade de för mig. Och en engelsk episod, rolig måste jag säga, med en betjänt och en grevinna. Hela Sverige är tyst för Disneys halvtimme varje julafton klockan 15:00. ”The same procedure as every year, James” som Miss Sophie, grevinnan, svarade betjänten.

Förväntan inför julklapparna och viljan att hålla fast vid traditionerna hängde i luften. Jag tyckte att det var överdrivet, allt det här. Medan vi tittade på Musse Pigg och kompani dukades bordet. Placeringen var förutbestämd. Jag satt mitt emot svärfar. Huvudrätten, bortsett från vad vi redan ätit på morgonen, var gås rostad i ugnen. Det hade jag aldrig ätit förut. Den var fylld med frukt, päron och äpplen, och smaken var så där, mycket fett. Blåbärssås och naturligtvis kokt potatis till. Grönsallad fanns på bordet men man hade hackat den med en yxa verkade som. Bladen var för stora att stoppa i munnen utan att skära dem i mindre bitar och gurkan var oskalad, inget som jag var van med. Men det värsta var att det inte fanns en droppe olivolja eller citron i salladen. Det var en sallad för kaniner.

Jag höll mig till skinkan och korvarna. Vi åt, åt och åt. Ouzo, vin, starköl (inte mer än 1,5% mer alkohol än mellanölen och ändåmkallades den stark) och läsk kom ut. Vi drack och skålade, för det mesta jag och svärfar, för Grekland, Sverige, Danmark och Fanö där de hade ett sommarhus, för grekerna, för Kreta, Rhodos, där hade de redan varit, och för en massa andra öar…

Vi drack, fast kvinnorna tittade strängt på svärfadern och mätte hans klunkar.

– Det räcker, sa svärmor till honom vid ett tillfälle.

Middagen hade vi nästan klarat av. Han grymtade något och de små började igen, samma visa om när Jultomten ska komma. Svärfar gick diskret ut, till förrådet, klädde ut sig till Jultomte med skägg, stövlar och röda kläder och kom och knackade på altandörren till vardagsrummet för att komma in. Det hade hunnit bli mörkt ute. Han kom in släpande på en tung väska där han hade stoppat in allt vi lagt under den stora, fint pyntade julgranen.

Han delade ut presenterna, allt som han fångade upp ur väskan tappade han ner. Hans kläder hängde ner också, han själv och hans röst skakade, lösskägget hängde nedanför hakan, mössan satt snett och han hade svårt att läsa namnen på paketen. Men han gjorde sitt jobb och lämnade oss på samma sätt genom altandörren. Ett av barnen blev rädd, grät och sa att han inte vill ha den här Jultomten, men julklapparna tog han emot. Den andra, äldre pojken skrattade bara eftersom han insåg att det var hans farfar som var utklädd till Jultomte, men han fick inte säga nånting för föräldrarna.

Ett berg av omslag hade bildats i vardagsrummet. Det var mer än 100 paket. För varje paket som öppnades läste man versen – utom på mina – och sade några snälla ord om den fina texten. Vi var naturligtvis tvungna att säga ett gott ord för varje julklapp, ” ah och oh, trevligt, perfekt, varmt” och så vidare, och kramas. Jag fick böcker och koftor, böcker och t-shirts och böcker och böcker.

Den yngsta pojken undrade vädjande när den riktige Jultomten skulle komma efter att han sett på sina julklappar.

– Finns det ingen jävel som kan tala om för ungen att det inte finns nån jävla jultomte? sade jag lågmält och sluddrigt till frun som tittade sårat på mig….

Ur Panos Alepliotis bok, ”Är de kloka de där svenskarna?”

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.