INRIKES Regeringen gav under torsdagen direktiv till den kommitté som ska utarbeta en svensk kulturkanon. Ordförande för kommittén är Lars Trägårdh, som tidigare suttit i Fredrik Reinfeldts så kallade Framtidskommission.
Trots många fina ord om den demokratiska funktion som en svensk kulturkanon ska fylla och det demokratiska sätt på vilken den ska tillkomma, kan man inte blunda för den politiska kontext som denna kanon ska uppstå ur och det öppet uttalade syftet – att forma om kulturen till en mer ”sammanhållande kraft” i samhället.
Om kulturen ska kunna fungera som en sammanhållande kraft i ett samhälle, är det nödvändigt att den i möjligaste mån agerar för att tona ner och dölja de djupa splittringar som finns, framför allt klasskillnaderna. Vilken plats kan arbetarnas kulturella uttryck ha i en sådan kulturkanon? Hur kan exempelvis Strindbergs Röda rummet, med sina skarpa och kritiska observationer av den framväxande svenska kapitalismen, inkluderas i en kanon som ska hålla ihop samhället? Samma fråga kan appliceras på varje verk som kommit ur arbetarrörelsen och -klassen, eller som tagit politisk ställning för den. Om det nu visar sig vara oundvikligt att ta med verk av den här karaktären, så går det nog att räkna med att de förvanskas.
Kapitalets och borgerlighetens kulturkanon måste vara en kanon riktad mot arbetarklassens självständiga politiska uttryck och representerar något i djupet reaktionärt.
