PARTIET Den internationella organisationen Politsturm har genomfört en längre intervju med Andreas Sörensen, partiordförande för Sveriges Kommunistiska Parti. Riktpunkt har översatt intervjun i sin helhet.
Politsturm: Den kommunistiska rörelsens historia i Sverige är relativt okänd för kommunister i andra länder. Historiskt så har flera organisationer burit namnet ”Sveriges Kommunistiska Parti”. Skulle du kunna beskriva de viktigaste punkterna i din organisations historia?
Andreas Sörensen: Vi har en väldigt lång historia som sträcker sig tillbaka till 1917, då det första revolutionära socialistiska partiet grundades i Sverige. Detta skedde mot bakgrund av Oktoberrevolutionen och Första världskriget, vilka skärpte motsättningarna väldigt mycket.
Efter splittringen från det socialdemokratiska partiet gick det nybildade Sveriges Socialistiska Vänsterparti genom mer än en decennium lång bolsjeviseringsprocess – partiet splittrades igen 1921, när det gick med i Komintern och antog namnet ”Sveriges Kommunistiska Parti”, och sen igen 1924 och 1929. I och med dessa splittringar gick de flesta av den ledande kadern ur partiet och på ett eller annat sätt slutade de senare upp i det socialdemokratiska partiet.
När den sista splittringen, som ägde rum 1929, avslutades kunde partiet inta en ledande roll inom 30-talets strejkrörelse. Partiets momentum kom dock av sig efter Kominterns sjunde kongress, då den kommunistiska rörelsens strategi och taktik förändrades, vilket i sin tur förändrade de kommunistiska partiernas fokus i hela världen.
Under den andra halvan av 30-talet spelade SKP en ledande roll i solidaritetsrörelsen med Spanien, men kunde aldrig göra detta utifrån en rent revolutionär position, utan från en kompromissposition som var resultatet av den tidigare omsvängningen. Nu ville man bygga en folkfront, med resultatet att stödet man byggt upp försvann så fort motsättningarna skärptes i början av 40-talet.
Kriget kom aldrig till Sverige, men kommunisterna stöd ändå inför repression. Tusentals kommunister fängslades och sattes i koncentrationsläger; razzior genomfördes mot kommunistpartiets lokaler och kontor; en terrorattack mot partiets tidning Norrskensflamman lämnade fem personer döda i Luleå; partiets tidning förbjöds så gott som och ett förbud mot partiet hade förberetts men aldrig satts i kraft.
Väl ute ur kriget kunde partiet glida på vågen av den sovjetiska vinsten i kriget och åstadkom sitt bästa valresultat nånsin i valen 1944-45 och ledde sin sista stora strejk – Metallarbetarstrejken 1945, vilken dock saboterades av Socialdemokraterna.
När förändringen i den kommunistiska rörelsens strategi och taktik genomfördes 1934-35, riktade man om kursen för de kommunistiska partierna i världen och öppnade dörren för deras anpassning till kapitalismen – detta var givetvis inte den enda faktorn, vilket vi också betonar i vår pamflett Den kommunistiska rörelsen i Sverige under och efter Andra världskriget, men den var viktig. Genom att fortsätta på denna väg förvandlades det tidigare revolutionära partiet och intog en eurokommunistisk position och på 60-talet bytte man namn till ”Vänsterpartiet Kommunisterna”.
Medan den maoistiska oppositionen mot den här utvecklingen senare bröt sig ur, stannade den marxist-leninistiska oppositionen kvar i partiet och 1977 återgrundade man det kommunistiska partiet under namnet ”Arbetarpartiet Kommunisterna”.
Under denna tid hade namnet ”Sveriges Kommunistiska Parti” slutat användas och det var därför möjligt för maoisterna att lägga beslag på det, vilket de gjorde. För en tid på 70- och 80-talen användes namnet ”Sveriges Kommunistiska Parti” av den maoistiska rörelsen i Sverige. När denna dock föll samman under 80-talet slutade även de att använda namnet och 1995, efter att ”Arbetarpartiet Kommunisterna” genomgått en intern partistrid mot opportunismen, antogs återigen namnet ”Sveriges Kommunistiska Parti” av det revolutionära partiet – ”Arbetarpartiet Kommunisterna” blev dagens Sveriges Kommunistiska Parti.
Politsturm: Du skrev att er organisation uppstod som en utbrytning ur det gamla SKP på 70-talet. Efter att de bytte namn till ”Vänsterpartiet” tog maoisterna över namnet. Varför beslutade sig din organisation för att kalla sig själva SKP, trots att namnet använts av olika avvikande strömningar? Vi vet dessutom att det finns en annan organisation i Sverige som kallar sig ”Kommunistiska Partiet”, som kritiserats av er organisation.
Andreas Sörensen: Namnet ”Sveriges Kommunistiska Parti” är viktigt av flera orsaker och inga av dessa blir ogiltiga av att namnet använts av både eurokommunister och maoister.
Det var Sveriges Kommunistiska Parti som ledde skapandet av ett revolutionärt parti under 20-talet och det var genom detta parti en revolutionär förtrupp skapades. Det var Sveriges Kommunistiska Parti som ledde arbetarna under deras mest militanta och aktiva period, under 30-talet. Det var Sveriges Kommunistiska Parti som stod längst fram i oppositionen mot fascismen och partiet antog en militant hållning mot militarism och samarbete med nazisterna under Andra världskriget. Trots misstag och försök att dra namnet i smutsen, bär namnet på en historisk och samtida betydelse som knappast kan uttryckas på ett bättre sätt.
Vi är inte heller rädda för det förflutna. Vi analyserar våra föregångares misstag och framgångar och vi lär oss av dem. Genom att behålla namnet Sveriges Kommunistiska Parti gör vi klart att vi tar ansvar för den kommunistiska rörelsens hela historia i Sverige.
Det är också korrekt att det existerar ytterligare ett parti i Sverige, som helt enkelt kallar sig ”Kommunistiska Partiet”. Man ska dock inte läsa in för mycket i ett namn; som vi vet, så kan partier vara kommunistiska utan att officiellt kalla sig kommunistiska och partier kan kalla sig kommunistiska trots att de i verkligheten är allting utom just kommunsitiska. Vad de väljer att kalla sig är inte vårt problem, i slutändan kommer folket att känna till skillnaden.
Politsturm: Hur ser du på situationen i ditt parti för närvarande? Vilka framgångar och utmaningar har varit viktiga för er?
Andreas Sörensen: Det går inte att komma ifrån att vi är ett litet parti, kvantitativt sett. För tillfället saknar vi inflytande inom arbetarrörelsen och vi kan inte på ett avgörande sätt påverka klasskampens riktning.
Det vi dock har gjort de senaste åren är att förändra några aspekter av vårt partis aktiviteter. Vi lägger stor vikt vid våra studier och vi kräver av alla eventuella medlemmar att de ska gå två kurser i marxism-leninism, en grundläggande och en avancerad kurs. Detta har lyft nivån på våra medlemmar och det attraherar också fler seriösa medlemmar.
Detta har i sin tur lagt en bra grund för en mer solid organisation som stärker sin disciplin och sitt arbete, vilket också har burit frukt – vi har återupprättat vår ungdomsorganisation och i de senaste valen har vi konsekvent ökat vår andel av rösterna, även om vi fortfarande befinner oss på en väldigt låg nivå.
I vårt hörn av världen möter vi en väldigt solid anti-kommunism som är djupt förankrad i de äldre generationen. Detta är inte nödvändigtvis fallet bland yngre människor, som inte har samma fördomar om socialismen och kommunismen. På grund av detta och i kombination med en allmän apati gentemot politik och en av de mest individualiserade befolkningarna i världen är vårt arbete långsamt och vi står inför svårigheter att nå ut till folk.
Politsturm: Hur aktiv är arbetarrörelsen i Sverige? Vilka taktiker använder ni för att nå ut till arbetare, stödja deras kamp och attrahera potentiella medlemmar till ert parti?
Andreas Sörensen: Arbetarrörelsen i Sverige är i allmänhet väldigt passiv. Socialdemokraterna har fullständig kontroll och har i praktiken inte utmanats på decennier, av flera anledningar, varav några nämnts ovan. Detta har tillåtit dem att skapa en uppfattning om vad en fackförening är och denna uppfattning genomsyrar stora delar av arbetarklassen – när fackföreningen är ett verktyg för kompromiss och därmed också ett verktyg för kapitalet, sprider sig apati och rörelsen blir desorganiserad. Många människor har ingen erfarenhet av arbetarkamp och lämnar sina problem till fackföreningarnas anställda tjänstemän.
Det finns dock några lysande undantag, såsom lokförarna i Stockholm, som gick ut i en tre dagar lång strejk förra våren, trots opposition från deras fackförening.
Vår taktik beskrivs i korthet i vårt partiprogram, där vi lyfter behovet av att sätta fackföreningsbyråkratin åt sidan genom kamp – det är inte möjligt för oss att kämpa mot denna byråkrati och reformismen inom fackföreningarna genom att använda deras egna strukturer och metoder; vi måste skapa nya utrymmen för arbetarnas organisering, vilket idag inte betyder egna fackföreningar, utan snarare olika typer av kampkommittéer.
Vi arbetar på att koordinera partimedlemmarnas och sympatisörernas aktivitet inom de olika fackföreningarna så att vi mer effektivt kan gripa in i kampen.
Vårt arbete är ännu i en embryoform men det går framåt och vi bygger på det arbete som tidigare gjorts i partiet, som innebar aktiva arbetarkommittéer i flera branscher.
Politsturm: Hur skulle du karaktärisera den moderna vänsterrörelsen i Sverige? Vilka åsikter dominerar och vilka organisationer uttrycker dem? Vilka organisationer är farligast för kommunisterna?
Andreas Sörensen: Vänstern i Sverige är till sitt själva väsen reformistisk och opportunistisk. Den kommer från en lång tradition av anpassning till socialdemokratin och kapitalismen och den har inte kunnat bryta detta grepp. För att förstå det måste vi gå tillbaka i tiden, till 30-talet.
När Kominterns sjunde internationella kongress hölls 1935, innebar det en ny strategi och taktik för den internationella kommunistiska rörelsen; nu skulle den söka samarbete med socialdemokratin istället för att, som förr, attackera den; kapitalet delades in i bra eller dåligt, det vill säga fascistiskt och demokratiskt och idén om stadier på vägen mot socialismen, såsom avancerad demokrati eller anti-monopolistisk demokrati (åter)introducerades. Dessa förändringar – och många fler, såväl som kapitalismens utveckling – riktade om den kommunistiska rörelsen och skickade in den på en väg av anpassning till kapitalismen. Det är enkelt att spåra den kommunistiska rörelsens central problem till dessa idéer.
Varför tar jag upp detta? Eftersom idéerna fortfarande är centrala i vänsterns världsåskådning.
Alla organisationer till vänster söker bredast möjliga samarbete i nästan varje fråga – vare sig det år opposition mot NATO, solidaritet med Palestina eller politiskt arbete mot nedskärningar. Dessa breda allianser skapar problem, såtillvida att de nödvändiggör kompromisser, vilket i sin tur kräver av vänstern att tona ner dess potentiella revolutionära ideologi och anpassa det till ett minimiprogram i varje fråga. Detta är anledningen till att vi valt att inte vara en del av den allmänna proteströrelsen mot Nato, utan istället organisera våra egna protester.
Alla organisationer till vänster kämpar på ett eller annat sätt för stadierna, vilket i själva verket skjuter upp kampen för socialism. Målet med deras kamp må variera – för vissa är det nödvändigt att gå ur EU för att kunna prata om socialismen, medan det för andra är nödvändigt att göra sig av med högerregeringen för att kunna prata om socialism. Dessa stadier fyller samma funktion som kampen för avancerad demokrati eller anti-monopolistisk demokrati, på så sätt att de alla skiftar fokus bort från kampen för socialism och de öppnar alla dörrarna till enhets- och folkfronterna, vilka i sin tur nödvändiggör enhet kring ett minimiprogram.
Alla organisationer till vänster arbetar på ett eller annat sätt för att knyta det arbetande folket till de stora parlamentariska partierna. Vissa organisationer arbetar som fraktioner inom Vänsterpartiet, vilket ger dem ett starkt alibi och visar människor att man visst kan räkna sig som revolutionär och fortfarande vara medlem i Vänsterpartiet. Andra organisationer är självständiga, men i varje val ger de aktivt eller passivt stöd till Vänsterpartiet – antingen genom att hävda att man ska ”rösta bort högern” eller att man ska stärka vänsterns röst i parlamenten.
Det finns ingen större skillnad mellan de olika organisationerna på vänsterkanten sett till dessa aspekter – vare sig de kallar sig reformistiska, trotskistiska eller marxist-leninistiska kommer de objektivt sett att ge uttryck för samma ideologiska grundsatser.
Vad beträffar de farligaste organisationerna, så måste vi hävda att det är Socialdemokraterna, som fortfarande binder en stor del av den arbetande befolkningen till kapitalismen och på så sätt utgör en viktig faktor i dess sociala stöd, såväl som Vänsterpartiet, som agerar som ett radikalt alibi till socialdemokratin och som håller kapitalets vänsterfront intakt.
Med hjälp av både Socialdemokraterna, som satt i regering, och Vänsterpartiet, begränsades strejkrätten kraftigt för några år sedan och anställningstryggheten eroderades. Allt detta rättfärdigade de genom att säga att om högern fått möjlighet att genomföra de här angreppen, så hade de varit ännu värre! Om dessa partier inte är en verklig fara för den arbetande befolkningen, så vet inte jag vad som är det.
Politsturm: Du pratade om Vänsterpartiet och deras breda struktur, Socialdemokraterna och stadieteorin. Men hur är de med de andra avvikelserna? Hur starka är trotskisterna, maoisterna och så vidare? Utgör de ett hot mot vårt arbete.
Andreas Sörensen: Nej, de utgör inget hot mot vårt arbete. De flesta trotskistiska partierna kretsar kring sina tidningar, som får betydande stöd från den borgerliga staten, och de är medlemmar i Vänsterpartiet. De maoistiska grupperna existerar antingen bara online och ägnar sig åt ideologiska diskussioner om ordförande Gonzalos förtjänster och fel, eller så klär de sig i svart och leker revolution. Inga av dessa grupper försöker arbeta bland människor, utan isolerar sig från vanligt folk på ett väldigt sekteristiskt sätt.
”Kommunistiska Partiet” är den största gruppen på den mer radikal sidan av det politiska spektrat, men de har flera problem. Fram till och med 2018, kunde en högerextrem gruppering formera sig inom partiet, som ledde till att man antog högerextrema positioner om invandring, staten och polisen, för att nämna några exempel. Denna grupp lämnade partiet 2018 (de uteslöts aldrig, utan till slutet sökte de flesta medlemmar ena partiet och bortse från de ideologiska och politiska skillnaderna) och de tog med sig en betydande del av den mer aktiva kadern.
Denna händelse, som jag inte vill kalla splittring, eftersom ingen faktiskt splittrades, reflekterades i det därpå följande valet, där partiets valresultat halverades. Under denna förnyelseprocess gjorde sig också partiet av med hammaren och skäran, som de ersatte med en ny logotyp.
Nästa stora problem som de står inför är att det statliga stödet till deras tidning, som uppgår till omkring 3 miljoner kronor per år, riskerar att strypas eftersom nya regler kring mediestödet börjar gälla vid årsskiftet.
Så nej, vi betraktar inte dessa partier och organisationer som hot, eftersom vi har radikalt annorlunda mål och metoder; vi är intresserade av att organisera ett kommunistiskt parti för det revolutionära störtandet av kapitalismen, de är inte det.
Politsturm: Sveriges medlemskap i Nato är nu en tidsfråga. Hur har det svenska folket reagerat på detta? Vilka positioner intar de olika vänsterorganisationerna i denna fråga?
Andreas Sörensen: Före den ukrainska krisen var majoriteten av svenskarna mot ett Nato-medlemskap, men efter att kriget bröt ut har de som förespråkat ett Sverige utanför Nato hamnat i minoritet, inte minst på grund av den intensiva Nato-propagandan. I skrivande stund stödjer omkring två tredjedelar det svenska medlemskapet.
På ett eller annat sätt motsätter sig de flesta grupper till vänster om Vänsterpartiet medlemskapet, låt vara på olika sätt. På samma vis som ovan fokuserar de alla på att organisera en så bred koalition som möjligt mot medlemskapet, vilket resulterat i en väldigt urvattnad rörelse. Detta leder till en idealisering av den svenska neutraliteten, där många föredrar att återvända till denna neutralitet, som om Sverige någon sin har varit det – under denna period var exempelvis banden till den brittiska och amerikanska säkerhetstjänsten väldigt täta. Detta säger i sin tur mycket om den illusoriska möjligheten till neutralitet under kapitalismen, som om det var möjligt för vissa länder att ställa sig utanför de imperialistiska motsättningar som slet sönder världen.
Utöver detta har rörelsen präglats av opportunistiska paroller och en av de mest populära har varit ”Nej till en allians med en fascist”, vilket handlar om den turkiska presidenten Erdogan. Parollen ger intrycket av att det hade varit acceptabelt med ett medlemskap om bara inte Erdogan varit president i ett av Natos medlemsländer. Detta döljer i sin tur helt och hållet kapitalismen, imperialismen och Natos verkliga karaktär.
Av dessa anledningar har vi valt att inte delta i rörelsen mot Nato, utan istället organisera våra egna protester.
Politsturm: Konflikten i Palestina, som bröt ut tidigt i oktober, fortsätter att fånga uppmärksamheten hos världens folk.
Å ena sidan ser vi ett förnekande av att det skulle existera palestinska civila. ”De är alla militanter och dessa är de vanliga överdrifterna i krig” – säger IDF. Det här kriget förvandlades till en förintelse av den civila befolkningen i Gaza med förevändningen att det är en kamp mot islamismen. Samtidigt visar det sig att Hamas fick stöd av Israel självt för att kunna bekämpa den palestinska självständighetsrörelsen och splittra den.
Därtill kommer att ett flertal kommunistiska partier, av olika anledningar, ignorerar den roll som Hamas spelat när de igångsatte sin oförståeliga ”räd” och de ignorerar det faktum att de i decennier fått stöd från Iran, reaktionära monarkier i Mellanöstern och från Israel självt.
Borde kommunisterna göra skillnad på stöd för den palestinska självständighetsrörelsen och stöd för islamister? Hur undviker man att falla i fällan att stödja det ”minst onda”, precis som vissa till vänster en gång stödde Talibanernas seger i Afghanistan med förevändningen att deras så kallade ”nationella befrielsekamp” var progressiv i kampen mot den ”amerikanska hegemonin”?
Andreas Sörensen: I vår inställning till Palestina har vi inte fördömt Hamas och vi har heller inte för avsikt att göra det. Vi vill inte skifta fokus till individuella representanter för den borgerliga klassen i olika länder; vi beskyller inte Putin eller Enade Ryssland för det som händer i Ukraina och vi beskyller inte George Bush och Republikanerna för att de invaderat Irak, utan vi ser det som centralt att peka på de intressen som ligger bakom de olika politiska fraktionernas agerande.
Den palestinska befolkningen förtrycks på etnisk grund och vår främsta angelägenhet är lösningen på detta problem. I den här situationen är vi inte intresserade av att diskutera vilken borgerlig politisk kraft som är de bästa representanterna för den palestinska nationen.
Därför har vårt parti intagit positionen att ett återvändande till 1967 års gränser är att föredra, eftersom det är det mest rimliga sättet att minimera de nationalistiska stämningarna i både Palestina och Israel. Detta säger vi eftersom vi är övertygade om att nationalistiska idéer i slutändan står i vägen för kampen för socialismen och att nationalismen och den socialistiska kampen inte kan kombineras.
Vi stödjer naturligtvis inte Hamas, som är en organisation som representerar en del av den palestinska borgerligheten. Den är också ideologiskt fjärran från den kommunistiska rörelsen. Vad vi däremot stödjer är det beväpnade motståndet mot ockupationen och vi stödjer kommunisternas kamp i regionen för att nå ledande positioner i motståndet; vi stödjer det palestinska folkets kamp för sitt land och deras rätt att inte leva under ockupation; vi stödjer deras rätt till sitt eget land.
Det är sant att visa kommunistpartier faller i fällan att stödja Hamas, eftersom de gjort idén om det ”minst onda” till sin, men också på grund av att de tillämpar en sorts relativism i förhållande till hur folk organiserar sig motstånd. För att undvika denna fälla är det nödvändigt att fokusera på att studera ideologin, att få en bra marxist-leninistisk bas att stå på, såväl teoretiskt som praktiskt, eftersom detta är det enda sättet att undvika fällor som dessa.
Politsturm: På tal om fokus: kan du förklara anledningarna till att inte visa vilka politiska krafter och ledare som bär ansvar? Historiskt sett har kommunisterna, utöver att angripa kapitalismen som helhet, inte tvekat att direkt namnge de som ligger bakom olika händelser: under Första världskriget fördömde bolsjevikerna Nikolas II och tsarismen, de tyska kommunisterna fördömde kejsaren och under Andra världskriget kallade Komintern Hitler och Mussolini för aggressiva, utan att sluta fördöma imperialismen och de anglo-franska kapitalisternas intressen.
Andreas Sörensen: Om vi underkastar oss kritik som denna, som fokuserar på politikerna, så öppnar det dörren för alternativa politiker. Om kejsaren och tsaren gjorde individuella misstag, så borde de rimligtvis kunna ersättas och misstagen kunna undvikas i framtiden..?
Om vi fokuserar på Hamas eller på Likud-partiet och håller dem ansvariga så öppnar vi dörren för alternativa kapitalistiska administrationer, vare sig det är Fatah i Palestina eller Yesh Atid-partiet i Israel.
Genom att däremot fokusera på ockupationen så blir det tydligt att det här är ett problem som existerar bortanför ett specifikt krig, hur hemskt det kriget än är, och att situationen inte kan lösas genom ett regeringsbyte på endera sidan.
Som kommunister är vi intresserade av den systemiska aspekten och de underliggande orsakerna. Vi riskerar att fastna i detaljer och inte se skogen för alla träd om vi inte är försiktiga.
När vi griper in i en svensk politisk kontext är vi alltid väldigt försiktiga att inte placera skulden på den nuvarande regeringen som sådan. Detta skulle göda tanken om att en annan regering skulle agera på ett annat sätt. Istället fördömer vi den givna politiken som sådan, men vi är alltid väldigt noga med att visa att det är en del av det svenska kapitalets strategi och inte idéer hos en given regering. Är högerregeringen som nu styr Sverige mer ansvarig för angreppen på folket än den tidigare vänsterregeringen? För oss är det meningslöst att fördöma regeringarna i sig själva, vi vill istället visa vems ärenden de springer och vilka de representerar.
Politsturm: Det var ändå Hamas som inledde eskalationen den 7 oktober, trots att IDF bombar befolkningen i Gaza. Hur utvärderar du operationen ”al-Aqsa-stormen” och hur känner du kring den?
Andreas Sörensen: Det är väldigt svårt för oss att utvärdera den. Vi är inte medvetna om de mål som de hade och inte heller deras möjlighet att bjuda motstånd. Som jag nämnde tidigare lyfter krigsdimman så sakteliga och ny information blir tillgänglig för var dag som går, vilket till slut kommer att ge oss en bättre möjlighet att titta objektivt på Hamas operation.
På grund av det konstanta flödet av propaganda genom de borgerliga medierna är det väldigt svårt att nå fram till en definitiv slutsats, vilket också är anledningen till att vi inte försöker detta just nu. Vi säger att det palestinska folket har rätt till ett beväpnat självförsvar och vi stödjer deras motstånd mot ockupation och kolonisation.
Politsturm: I slutändan kan man säga att alla folk förtrycks av kapitalismen och vi kan belysa progressiva och reaktionära krafter i varje land. Skulle inte en sådan taktik kunna leda till stöd för vilken ”anti-ockupations”-rörelse som helst i vilken situation som helst och misskreditera kommunisterna? Vad tänker du?
Andreas Sörensen: Vi kan inte bara belysa de progressiva och reaktionära krafterna i varje land, utan också särskilja mellan klasserna i varje land, vare sig det är på toppen av den imperialistiska pyramiden eller på botten av den. Att betrakta ett folk som sådant som förtryckt öppnar dörren till en försoning mellan klasserna inom ett givet land och avvisar idén om varje klass egna intressen inom det landet. Detta öppnar i sin tur dörren för stadieteorin – det vill säga, vi måste först nå ett givet stadium och efter det kan vi diskutera socialismen. Detta kommer sannerligen att misskreditera kommunisterna.
I den väldigt specifika situation som existerar i Palestina är vår analys att båda sidors nationalism är skadlig för kampen för socialismen och den behöver försvinna. I den kampen säger vi inte att alla som är motståndare till ockupationen är en allierad, utan vi säger att kampen mot ockupationen måste kopplas ihop med kampen för socialismen, och detta gäller för de israeliska arbetarna också. Kampen för socialismen behöver vara prioriterad för ett kommunistiskt parti och alla andra frågor måste underordnas den och en politisk kamp mot reaktion, opportunism och reformism är naturligtvis nödvändig i såväl Palestina som Israel.
Politsturm: Som du vet är migrantproblemet en av nyckelfrågorna på Sveriges politiska agenda. Hur ser ditt parti på detta problem? I en situation där högerpartierna strävar efter makt, anklagas ni för att stödja Hamas eller islamistisk terrorism?
Andreas Sörensen: Vi ser inte migranterna som ett problem men den nuvarande konservativa regeringen utmålar dem som det. Hårda åtgärder har införts för att begränsa migranternas rättigheter i Sverige och repressionen har ökats. Detta fortsätter den trend som den tidigare socialdemokratiska regeringen arbetade efter, även om den nu har intensifierats.
Vi ser detta som ett stort problem eftersom det delar upp arbetarklassen i Sverige i två läger: den infödda delen och den invandrade delen. När den ena delen ser den andra som sin fiende blir det svårare att ena dem på klassbasis. Det är varför vi också fördömt varje repressiv åtgärd som tagits av regeringen och vi har upprepade gånger uttalat vår solidaritet inte bara med migranter men också flyktingar som försöker komma undan imperialistiska krig eller fattigdom som skapats av kapitalismen.
Såvitt jag vet har vi aldrig anklagats för att stödja Hamas och inte heller har vi anklagats för att stödja islamistisk terrorism. Denna anklagelse har dock riktats mot Socialdemokraterna av högerpartierna, för att försöka misskreditera dem.
Politsturm: I slutet av oktober hölls det årliga kommunistiska världsmötet i Izmir, Turkiet.
Ditt parti, som medlem i SolidNet, deltog också. Utifrån det publicerade materialet och resolutionerna som antogs på mötet får man intrycket av att den ”marxist-leninistiska polen” ger efter mot social-chauvinisterna, som har organiserat sig i ”World Anti-Imperialist Platform” i över ett år nu och som tvingar fram kompromisser i de viktigaste frågorna, vilket också manifesteras i de slutgiltiga uttalandena och i aktionsplanen.
Vad tror du ligger bakom denna passivitet? Vilka åtgärder måste vidtas för att framgångsrikt kunna bekämpa opportunismen och social-chauvinismen, för att återuppliva och stärka den internationella kommunistiska rörelsen?
Andreas Sörensen: Man måste vara medveten om att det existerar en kamp inom den internationella kommunistiska rörelsen som har skärpts i och med händelserna i Ukraina. Dessa har varit katalysatorn bakom den intensifierade kampen men vi måste också se att enorma ideologiska skillnader som kan spåras bakåt i decennier ligger bakom.
Skapandet av World Anti-Imperialist Platform är ett tecken på de intensifierade motsättningarna och är ett försök att samla världens opportunistiska partier, som har ställt upp bakom den kinesiska och ryska imperialismen och som för fram reaktionära idéer om multipolaritet och anti-imperialismen, helt avskurna från alla former av anti-kapitalism.
Å den andra sidan organiserar sig de revolutionära partierna också, såsom i Europeisk Kommunistisk Aktion, som jag återkommer till i nästa fråga.
Mellan dessa två poler finns ett antal partier som inte vill välja sida, som föredrar enhet och vill undvika konfrontation. Som med varje ideologisk kamp finns det en centristisk grupp i mitten som vill medla.
Allt detta manifesterar sig också i den internationella kommunistiska rörelsen och är i allra högsta grad närvarande i möten såsom det i Izmir. Dokument såsom aktionsplanen, som klargör vad partierna tillsammans åtar sig att göra det kommande året, kommer oundvikligen att reflektera dessa spänningar och de är formulerade på ett sådant sätt att alla ska kunna acceptera det – aktionsplanen gör exempelvis klart att alla partier borde ”motsätta sig imperialistiska krig” men lämnar det öppet för varje parti att själva definiera vad det anser vara ett imperialistiskt krig. Det innebär inte att knäböja inför opportunismen.
Istället måste vi se möten som denna som en arena för ideologisk kamp, vilket blir tydligt när man ser på ett antal partiers tal, såsom Mexikos Kommunistiska Parti, Nederländernas Nya Kommuistiska Parti och Greklands Kommunistiska Parti, såväl som det tal som hölls av vårt eget partis representant. I dessa tal, och i andra, finns det en tydlig kritik av de opportunistiska positionerna som intagits av andra partier, som kallar sig själva kommunistiska.
Det är också såhär det måste vara. Vi avstår inte kategoriskt från att delta i val under kapitalismen eftersom det skulle beröva oss en arena för kamp och vi vägrar inte kategoriskt att delta i möten där opportunister är närvarande, av samma anledning. Vi kritiserar dem och avslöjar deras opportunism och vi anpassar oss aldrig till deras positioner.
Utöver den ideologiska klarheten, eller åtminstone strävan efter denna klarhet, finns strävan efter att stärka det revolutionära lägret organisatoriskt, genom att stärka banden mellan de revolutionära partierna och att stärka det multilaterala samarbetet mellan den, vilket också gjordes genom grundandet av Europeisk Kommunistisk Aktion i Aten.
Politsturm: Ingen förnekar naturligtvis den pågående kampen eller behovet av att använda olika plattformar för den marxist-leninistiska kampen. Allmänna ord räcker dock inte för att vinna. När menar du är tillfället inne att en gång för alla bryta med opportunisterna och social-chauvinisterna? När borde kommunisterna börja kalla saker och organisationer för deras rätta namn?
Andreas Sörensen: Det är väldigt svårt att förutse utvecklingen och var den internationella kommunistiska rörelsen kommer att befinna sig i framtiden och därför kan jag inte säga när det ögonblicket kommer.
Om vi tittar på det Europeiska Kommunistiska Initiativets historia och grundandet av Europeisk Kommunistisk Aktion, så kan vi tydligt se att kampen mellan de revolutionära partierna och opportunismen inte kunde utvecklas inom ramen för den förra organisationen utan behövde fortsättas i den senare. Kampen inom de flesta opportunistiska partier var över och hade vunnits av opportunismen och det fanns inget att vinna på att samarbeta med dem. Ett tydligt brott med dem var nödvändigt.
Om vi tittar på den internationella rörelsen så ser vi att i flera partier, såsom det Brasilianska Kommunistpartiet, äger fortfarande en kamp rum inom partiet och resultatet är ännu inte klart. Det är också varför internationella möten, såsom det i Izmir, fortfarande måste betraktas som en kamparena mot opportunismen. I denna kamp har kommunistpartierna utan tvekan kallat saker för deras rätta namn, vilket också bevisas av de tal som hållits av partierna jag hänvisat till ovan.
Det är inte tillräckligt att skarpt kritisera, det är också nödvändigt att stödja de positiva krafter som finns i ett givet parti och land och vår uppskattning är att just nu så kan detta göras genom interventioner i dessa internationella möten.
Politsturm: Den 18 november ägde Europeisk Kommunistisk Aktions (EKA) första konferens rum i Aten, på initiativ av Greklands Kommunistiska Parti. Organisationen är tänkt att ersätta Europeiska Kommunistiska Initiativet (EKI) som grundades för 10 år sedan och upplöstes i september i år. Din organisation deltog också i EKI och är nu bland deltagarna i denna nya organisation.
Enligt dig, varför misslyckades EKI? Finns det några garantier att EKA inte kommer gå samma öde till mötes som EKI?
Andreas Sörensen: Först vill jag göra klart att jag inte betraktar Europeiska Kommunistiska Initiativet som ett misslyckande; det har försett oss med många viktiga lärdomar, det har tillåtit en ytterligare konsolidering av de revolutionära partierna och det har tillåtit en ytterligare utveckling hos många av de deltagande partierna i en positiv riktning. Det har naturligtvis också funnits negativa utvecklingar men på det hela taget måste vi betrakta EKI som positivt och på de lärdomar vi har dragit kan vi ytterligare förstärka vårt samarbete. Ingenting är dock någonsin givet och det vore oärligt av mig att säga att Europeisk Kommunistisk Aktion är helt garanterat att lyckas i varje avseende.
Vi måste vara medvetna att det borgerliga samhället kommer att pådyvla kommunisterna och deras partier sin ideologi hela tiden, både direkt och indirekt. Det är svårt att leva i ett samhälle och inte påverkas av det. Det är därför vi lägger ett sånt fokus på ideologiska studier och det är därför det finns en konstant risk att ett givet parti kommer att påverkas av borgerlig ideologi på olika sätt och just därför måste vi hela tiden bekämpa borgerliga idéer och ideologier, vilket också är ett av EKA:s huvudmål.
Jag tycker att det är mer rättvist att prata om erfarenheterna från EKI i termer av de partier som inte lyckades etablera och konsolidera en revolutionär linje än att parta om de partier som misslyckades, så att säga. I dessa partier hanterades aldrig opportunismen och nivån på diskussion och analys förblev hela tiden grund. Dessa partier praktiserade aldrig kritik och självkritik. Det tillät borgerliga idéer att blomstra och få ett starkt fotfäste och när de väl var etablerade kom de att dominera hela partier. Nu pratar jag om idéer såsom ”multipolaritet”, idén om stadier på vägen mot socialismen eller felaktiga idéer om marknadssocialism.
Dessa partier, varav många nu har gått med i World Anti-Imperialist Platform, är inte en del av det nya EKA. Om något så har linjen mot opportunismen blivit ännu tydligare genom grundandet av EKA och de partier som utgör den nya organisationen står alla på en solitt revolutionär grund, vilket är något som talar för EKA – men jag kan inte påstå att det garanterar något.
Politsturm: Tack för dina svar. De har hjälpt till att klargöra SKP:s positioner i en mängd frågor. För att avsluta, vad skulle du vilja önska våra läsare i Ryssland och andra länder?
Andreas Sörensen: Det är väldigt viktigt för oss att hålla tät kontakt med partier och organisationer som står oss nära, så jag skulle också vilja tacka er för intervjun.
Vi känner till att situationen i Ukraina och Ryssland är väldigt hård för revolutionärerna och att trycket på kommunisterna är tungt. Vi har stor respekt för de kamrater som vägrar att anpassa sina positioner och som fortsätter att hålla socialismen-kommunismens fana högt, och vi inspireras av deras karaktär och uthållighet.
I resten av världen äger en utveckling åt samma håll rum och i takt med att de imperialistiska motsättningarna skärps kommer den principiella hållningen och kommunisternas kamp att bli viktigare och viktigare; vi hoppas att vi, genom ideologisk och praktisk kamp, kommer att vara ännu mer redo att möta den skarpare klasskampen och vi hoppas att läsarna av dessa artiklar kommer bli stärkta i sin övertygelse av att lösningen finns i socialismen och att de agerar därefter.
Andreas Sörensen
