TEORI OCH HISTORIA Riktpunkt presenterar nu en serie artiklar om den sociala alliansen. Artiklarna grundar sig på en rapport om den sociala alliansen som gjorts inom SKP. Intressanta frågor som lyfts är: Vilka tillhör den moderna arbetarklassen ? Ingår dagens tjänstemän i arbetarklassen? Är studenter ett enhetligt socialt skikt? Kommer de få bönderna som finns i Sverige att delta i socialismens uppbyggnad och på vilket sätt i så fall?
Arbetare, enskilda små egenföretagare utan anställda, ungdomar och pensionärer – alla vi upplever att vår livssituation förvärras från dag till dag. Först skyllde systemet på pandemin, sedan var kriget i Ukraina orsaken till alla försämringar och fördyringar och ingen vet vad de ska hitta på i fortsättningen för att fortsätta utnyttja folket.
Kapitalismen stagnerar, kan inte gå ur den sista stora krisen och startar krig och aggressioner överallt i världen för att kunna behålla eller öka sina vinster. Den intensifierar förstås också utsugningen av det egna folket.
Vi som är det arbetande folket måste stå emot. För att göra det och gå emot kapitalet och samtidigt planera för en bättre framtid – en socialistisk framtid – måste vi bygga en social allians där arbetare, små egenföretagare, arbetarklassens ungdomar och fattiga pensionärer ingår. En sådan allians kan aldrig byggas från toppen. Det måste byggas nedifrån, på bas av gemensamma problem och gemensamma behov.
I en serie av artiklar kommer Riktpunkt att analysera och belysa vad de utsugna folkskikten har gemensamt och samtidigt ge förslag på vilka krav som kan ställas för att tillgodose dagens moderna behov för dessa folkskikt. Samtidigt ska vi också gå igenom reformisternas krav och visa hur de har en passiviserande och splittrande roll i arbetarklassen.
Den första artikeln i serien kommer här och handlar om grundläggande begrepp i en analys av klassamhället.
Det kapitalistiska samhället: klasser och skikt
Analysen av det kapitalistiska samhällets klasser och skikt är av stor betydelse för den revolutionära rörelsen. Det är kring frågan om samhällets klasstruktur som olika gamla och nya borgerliga, reformistiska och opportunistiska teorier utvecklas och reproduceras.
Arbetarklassens parti måste ta itu med dessa frågor för att kunna diskutera och konfrontera dessa teorier på ett så omfattande sätt som möjligt. Analysen av det kapitalistiska samhällets klasstruktur är en grundläggande förutsättning för att kommunistpartiet ska kunna utforma en korrekt taktik och strategi, definiera revolutionens drivkrafter, utveckla sin politik för enighet och sociala allianser och därmed bygga upp sin organisation.
Det grundläggande kriteriet för att studera det kapitalistiska samhällets klasstruktur, alltså för att göra en klassanalys, är människors relation till produktionsmedlen. Såhär definierade Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet 1888 de två grundläggande klasserna i det kapitalistiska samhället:
”Med ordet bourgeoisie menar vi klassen av moderna kapitalister, som äger de grundläggande produktionsmedlen och som utnyttjar lönearbete. Med ordet proletariat menar vi klassen av moderna avlönade arbetare som, eftersom de inte har några egna produktionsmedel, tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna leva”.
Enbart detta kriterium som gäller relationen till produktionsmedlen räcker dock inte. Lenin ger i sin artikel ”Det stora initiativet” i Pravda den 28 juni 1919 följande kriterier:
”Klasser kallas stora grupper av människor som skiljer sig från varandra genom den position de innehar inom ett historiskt definierat system för samhällets produktion, (1) genom deras förhållande (för det mesta inskrivet och formulerat i lagar) till produktionsmedel, (2) genom deras roll i arbetets organisering och därmed (3) genom det sätt på vilket de förser sig med den del av samhällets rikedom de besitter, men också (4) storleken på denna del.
Klasser är de grupper av människor där den ena kan roffa åt sig den andras arbete tack vare skillnaden i deras position inom ett definierat system för samhällets ekonomi”.
Kapitalister och arbetare
Enligt den leninistiska definitionen av klasser är det kapitalistiska samhällets klasstruktur följande:
En kapitalist är den som:
- Har kapital och investerar det i materiell produktion eller i en annan sektor av social verksamhet (handel, hälsa, banker, utbildning, underhållning etc.) och nyttjar kapitalet med hjälp av arbetskraften som han/hon köper.
- Deltar i det kapitalistiska produktionssystemet som dominant, som härskande, för att öka sitt kapital.
- Spelar en ledande roll i organisationen av produktionen; antingen själv eller genom avlönade chefer.
- Tar sin inkomst i form av vinst.
En proletär, en arbetare, är den som:
- Inte har några produktionsmedel och säljer sin arbetskraft till kapitalisterna.
- Deltar i det kapitalistiska produktionssystemet som förtryckt och osjälvständig för att säkra medlen för dess existens.
- Spelar en verkställande roll i produktionens organisation.
- Erhåller sin inkomst i form av lön, medan storleken på hans/hennes inkomst är liten.
Mellanskiktet
Mellan borgarklassen och arbetarklassen, de två grundläggande klasserna, finns det olika sociala skikt. Mellanskiktet är den del av den ekonomiskt aktiva befolkningen, som har en del av bourgeoisiens särdrag och en del av arbetarklassens särdrag, och av denna anledning inte kan klassificeras som tillhörande någon av dessa två grundläggande klasser i det kapitalistiska samhället.
Mellanskiktets specifika egenskaper är:
- Det har, liksom bourgeoisien, medel för att producera materiella varor (eller tillhandahålla tjänster), men medlens omfång är begränsat.
- I produktionsorganisationen spelar det en ledande roll (inom gränserna för sin verksamhet) och samtidigt en verkställande roll, det vill säga man utför beslut som man fattar själv.
- Människorna i mellanskiktet arbetar precis som proletärerna, men kan i vissa fall, i likhet med kapitalisterna, använda avlönat arbete, men i så liten utsträckning att dess utnyttjande inte gör det möjligt för honom/henne att leva utan eget arbete- Ofta är fallet att det mesta av mervärdet han/hon utvinner från sina arbetare tas ifrån henne av de största kapitalisterna, av monopolen, leverantörerna, banken.
- Vidare är mellanskiktet ytligt sett självständigt, men i verkligheten blir det alltmer beroende av de stora kapitalisterna, som utnyttjar det i en annan utsträckning och på ett annat sätt än arbetarklassen.
- Mellanskiktet erhåller sin inkomst från försäljningen av de varor man producerar eller de tjänster man erbjuder. När det gäller storleken är denna inkomst inte densamma för alla kategorier av befolkningen som tillhör mellanskiktet. För en del är inkomstens storlek underlägsen proletärens genomsnittliga inkomst, för en del likadan eller något överlägsen, och för en annan del betydligt överlägsen. Mellanskiktets existens uttrycker en slags kvarlevor, antingen av ett tidigare produktionssätt eller av kapitalismens första skede.
Av alla ovanstående skäl utgör mellanskiktet inte en social klass, utan intar en mellanposition mellan det kapitalistiska samhällets två grundläggande klasser.
Vilka finns i mellanskiktet?
I mellanskiktet kan vi se olika grupper, exempelvis mindre affärsmän, bönder, egen- och småföretagare som erbjuder tjänster och som äger produktionsmedel, men som också är tvungna att arbeta själva och sysselsätter ett litet antal avlönade arbetare. Vi kan också se avlönade grupper i mellanskiktet, vars roll i produktionsorganisationen och vars inkomstnivå ligger mellan bourgeoisiens och arbetarklassens. Deras inkomster är inte enhetliga, vilket betyder att den ”rika” delen av dem har en hög inkomst, medan den ”fattiga” delen har inkomster som till och med kan komma nära proletärens genomsnittliga inkomst.
Det bör också noteras att det bland de ”fattiga” i mellanskiktet och proletariatet finns ”halvproletärer”, det vill säga människor som har inkomster som delvis kommer från deras arbete och delvis från en liten egendom (skog, affär etc.) som de äger eller är delägare i.
Studenter och utbildade arbetare
Studenterna är inte en ekonomiskt aktiv del av befolkningen eller en klassbaserad enhetlig kategori. Intelligentian och de högutbildade kan ha ett gemensamt drag i att de engagerar sig i intellektuellt arbete, men inom den kategorin finns och sker förändringar i klasstillhörighet. En del tillhör arbetarklassen, en annan mellanskiktet och ytterligare en annan del tillhör bourgeoisien.
Under tider av vetenskaplig och informationsteknisk utveckling, men också efter borgerliga strukturförändringar som tex. kommunalisering av utbildningen eller regionalisering av sjukvården, ökar antalet utbildade arbetare inom den privata men också inom den offentliga sektorn. Detta blir nödvändigt för att kunna hantera produktionsmedlen som ständigt utvecklas, men samtidigt behövs det också för att stödja företagen i konkurrensen. Intellektuella och högutbildade som tillhör arbetarklassen är en separat del av arbetarklassen.
Jämfört med de andra av arbetarklassens olika kategorier riskerar denna kategori att avskäras från resten av arbetarklassen eftersom den har en hög utbildningsnivå, utför intellektuellt arbete, kommunicerar på ett annat sätt inom sitt arbete, i privatlivet och det sociala umgänget, och därmed ofta utvecklar en annan mentalitet, vilket ofta gör det svårt för dessa arbetare att inse sin verkliga sociala tillhörighet.
Detta faktum förändrar dock inte på något sätt dessa intellektuellas och högutbildades objektiva klasstillhörighet, utan understryker bara för arbetarklassens medvetna del, dvs. kommunistpartiet, behovet av att göra större ansträngningar för att skola denna kategori proletärt under klasskampen.
Bearbetning av SKP:s rapport om den sociala alliansen/Panos Alepliotis