TEORI, MILJÖ, KLIMAT Nedan följer del 2 av de tyska kommunisternas miljöprogram, Teser om klimatförändringen och klasskampen där Kommunistische Organisation bland annat diskuterar den globala uppvärmningen, tippningspunkter och hotet mot mänsklighetens existens – alltsammans i ett marxistiskt ramverk.*
6. Den pågående undermineringen av de grundvalarna för människornas liv, miljöförstöringen (t.ex. i form av föroreningar av vattendrag och mark, utsläpp av mikroplaster, kalhuggning av skog eller överfiske), de ekologiska förändringarna (utrotning av arter, förlust av biologisk mångfald, reduktion av arternas genpooler) och den globala uppvärmningen är verkliga och naturvetenskapligt bevisade. Dessa fenomen hänger ofta ihop med varandra, och deras nuvarande omfång och dynamik har sitt ursprung i utvecklingen av det mänskliga samhället, men det är en specifik samhällsformations utveckling, nämligen kapitalismens, som är intimt förknippad med dessa problem. Kapitalismen: det betyder arbetarklassens samhälleliga produktion av rikedomar, samtidigt med att borgarklassen privat tillskansar sig rikedomen. Till en början var kapitalismen, historiskt objektivt sett, ett framsteg, eftersom den sprängde de stelnade feodala förhållandena och verkade som en katalysator för vetenskapliga framsteg i dittills omöjlig omfattning. Denna initiala fas har passerat, och de kapitalistiska förhållandena har själva blivit till en boja. Produktivkrafterna fortsätter visserligen att utvecklas, det förekommer exempelvis fortfarande framsteg inom vetenskap och teknik. Men som helhet förhindrar förhållandena ett verkligt framsteg, nämligen uppnåendet av en i mänsklig mening rationellt utformad ordning som är ett kvalitativt språng i människans frihet, och de skapar problem som inte kan lösas utan en revolutionär omgestaltning av produktionsförhållandena. De har blivit överflödiga och konservativa.
7. Den globala uppvärmningen, ökningen av den globala genomsnittstemperaturen, orsakades och orsakas i första hand av utsläppet av växthusgaser som förstärker den naturliga växthuseffekten. Växthusgaserna produceras av den mänskliga civilisationen sedan början av den kapitalistiska industrialiseringen i ett ojämförbart högre mått än förut, framför allt genom den utbredda användningen av fossil energi samt den ökande avskogningen och omvandlingen av skogsområden till jordbruksmark. Geohistoriskt spelar givetvis naturliga svängningar i växthusgaserna, variationer i jordens omloppsbana, ändringar av solens aktivitet och andra faktorer en roll i ändringen av jordens klimat. Det finns emellertid inget tvivel om att jordens uppvärmning under de sista årtiondena inte har orsakats av sådana, av människan oberoende faktorer, utan att dess ursprung är människan och i synnerhet att den hänger samman med den hela tiden stigande CO2-koncentrationen.
8. Den globala uppvärmningen har många fysiska och ekologiska följder sim sammantaget har extremt negativ inverkan på människornas livsförutsättningar. Enligt vad vi vet idag ökar riskerna genom att vissa kvantitativa förändringar kan slå om till kvalitativa i det komplexa nätverket av processer som är beroende av varandra. Detta ickelinjära förhållningssätt hos geologiska och fysiska förändringar, där det räcker med en liten förändring för att överföra hela systemet till ett annat tillstånd, kallas för överskridandet av tippningspunkter, och det har delvis följder som inte kan göras ogjorda på något enkelt sätt. Exakta prognoser om dessa tippningspunkter är svåra. Det är emellertid ett faktum, att vissa av den har potentialen att frisätta stora mängder växthusgaser. Ett exempel på detta är upptiningen av permanent frusen mark i arktiska och subarktiska områden (mark med permafrost), varigenom stora mängder CO2 och metan kan frisättas genom mikrobiell aktivitet, och ett ytterligare exempel är minskningen av den globala ytan av havsisen och att isarna på Grönland och Antarktis smälter, vilket betyder att mindre ljus reflekteras bort från jorden. En tredje tippningspunkt är koldioxidsänkor på land, alltså att CO2 tas upp av våtmarker, skogar mm, vilket är beroende av växternas fotosyntes- och respirationsförmåga och är avhängigt av temperaturen – redan 2040 är det möjligt att den punkt nås, där kapaciteten hos CO2-sänkorbna har land har halverats. Till detta kommer komplexa förändringar, som risken att stora havsströmmar förändras med följder som är svåra att överblicka, något som t.ex. kan påverka havens möjligheter att ta upp koldioxid. Slutpunkten för dessa processer som förstärker varandra är möjligtvis en ”växthusvärld“, i vilken flera miljarder människor lever i områden som kontinuerligt utsätt för extrem hetta – istället för som idag, några miljoner människor. Överskridandet av sådana tippningspunkter har negativa effekter på arbetarklassens livsbetingelser och förutsättningarna för kampen över hela världen, de förstärker det nuvarande eländet och komplicerar de förhållanden under vilka socialismen kommer att byggas upp.
9. Följderna av den globala uppvärmningen drabbar på många olika sätt även levnadsförhållandena för stora delar av mänskligheten, exempelvis genom att variationerna i vädret ökar, och därmed också extremväder som torka och skogsbränder, översvämningar, extrem nederbörd och tropiska orkaner. Förutom de omedelbara farorna för människor överallt i världen hotas miljoner av att förlora sin hembygd genom att kustområden och önationer översvämmas. Problemen med livsmedelsförsörjningen blir skarpare, skadeorganismer breder ut sig, liksom tropiska och subtropiska sjukdomar. I synnerhet kommer hungersnöd och undernäring, extremväder, konflikter och vektoröverförda sjukdomar (som överförs av exempelvis myggor eller fästingar) att leda till höga dödstal.
10. I denna komplexa dialektiska dynamik mellan naturprocesser och samhälleliga förhållanden visar det sig att människorna inte står utanför naturen och att behärskandet av naturen alltid finner nya gränser i naturen. Friedrich Engels sammanfattade detta på följande sätt i Naturens dialektik: ”Låt oss emellertid inte smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen. Ty varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss. Det är visserligen sant att varje seger i första hand medför de följder som vi räknat med, men i andra och tredje hand har den helt andra och oförutsedda verkningar som alltför ofta upphäver de första. […] På detta sätt påminns vi vid varje steg vi tar om att vi ingalunda behärskar naturen som en erövrare behärskar ett främmande folk, som någon som står utanför naturen, utan att vi med kött och blod och hjärna tillhör naturen och står i dess mitt och att hela vårt herravälde över den består i att vi framför alla andra varelser känner dess lagar och kan använda dem på rätt sätt.”[1]. Under kapitalistiska förhållanden förvandlar sig alltså produktivkrafterna alltmera till destruktivkrafter, och behärskandet av naturen slår om från en process som befria människan till en kraft som hotar hennes själva existens.
Övers. Marina Weilguni
______________________________________________________________________________________________
*Notera att fotnoter som hänför sig till de digitaliserade texterna på Marxists Internet Archive saknar sidangivelser, vilket kan försvåra en sökning av sammanhanget för ett citat, men med litet möda är det möjligt att hitta källan.
[1] Engels, Naturens dialektik, https://www.marxists.org/svenska/marx/1883/20-d027.htm
