TEORI, MILJÖ, KLIMAT Nedan följer del 3 av de tyska kommunisternas miljöprogram, Teser om klimatförändringen och klasskampen där Kommunistische Organisation bland annat diskuterar den globala uppvärmningen, tippningspunkter och hotet mot mänsklighetens existens – alltsammans i ett marxistiskt ramverk.
11. Miljökrisen är ingen kris för enbart miljön. Den kan inte förklaras med enbart naturens lagbundenheter, och dess dynamik och konsekvenser inskränker sig inte heller till naturen utanför människan. Den är uttryck för en mer allmän kris hos de samhälleliga förhållandena och naturen, en kris som visar sig i temperaturhöjningar, processer med ekologisk förödelse osv.
12. Varken den globala uppvärmningen i synnerhet eller urholkningen av de naturliga grundförutsättningarna för mänskligt liv i allmänhet kan förstås i hela sin omfattning, om manbortser från de samhälleliga förutsättningar som skapade dem. Det handlar inte bara om fysiska, geologiska, kemiska och biologiska processer med naturlagsbundna effekter för människan, tvärtemot är orsakerna till och följderna av dessa processer oskiljaktigt sammanvävda med de samhälleliga förhållandena. Detta samband får inte trivialiseras. Det grundläggande problemet består varken i ”konsumenternas“ överdrivna konsumtion i de tidigt industrialiserade länderna eller i de rikas konsumtion, och inte heller är det rätt att nöja sig med konstaterandet att människor dör på grund av klimatförändringarnas följder. De dör för att samhället inte är inriktat på att stoppa klimatförändringarna i förebyggande syfte, göra dem mindre kraftfulla eller motverka deras följder för människans liv och överlevnad.[1]
13. De naturvetenskapliga upptäckterna avseende klimatförändringarna och deras av människan skapade orsaker blir inte felaktiga av att de tagits fram av borgerliga forskare. De förblir emellertid begränsade i den meningen att de kapitalistiska samhällenas lagbundenheter lämnas utan avseende. Från den naturvetenskapliga ståndpunkten går klimatförändringarna visserligen att reducera till olika delproblem. Varifrån kommer koldioxidutsläppen, och hur kan de undvikas? Vilka konsekvenser har växthusgaser? Vilka följder har den globala uppvärmningen för ekosystem, för geodynamiken som till exempel havsströmmar mm.? Dessa frågor är viktiga och ställs med rätta av naturvetenskapen. Men de leder i huvudsak till naturvetenskapliga svar och fördunklar synen på den samhälleliga kärnan i det krisartade förhållandet mellan samhället och dess miljö.
14. När det gäller orsaker och följder av miljökrisen handlar det inte om frågor för hela mänskligheten, utan om klassfrågor. Den slitna båtmetaforen (hela mänskligheten sitter ”i samma båt”, ”vi sjunker eller räddar oss tillsammans”) leder därför fel. Om och hur kraftigt människor drabbas eller kommer att drabbas av torka och översvämningar, av hungersnöd och utbredning av sjukdomar beror i hög grad på deras klasstillhörighet och positionen i det imperialistiska världssystemet hos det land i vilket de lever. Risken för ett fullständigt utraderande av mänskligheten har inte utforskats på ett omfattande sätt, till och med i pessimistiska scenarier är ändå jorden ”bara” delvis obeboelig och klimatförändringarna är ingen dödsdom för Homo sapiens: enligt den aktuella vetenskapliga ståndpunkten är mänskligheten inte hotad av att dö ut som art. Men i inget fall kan katastrofscenarier rättfärdiga att man ignorerar krisens klasskaraktär.
15. Det går inte att utesluta att kapitalet i enskilda situationer lyckas motverka kristendenserna hos klimat och miljö, exempelvis att man lyckas med teknologiska framsteg, tekniska medel eller politiska åtgärder. Ett exempel på detta är ozonhålet, som minskar igen efter att fluorkolvätena, som i huvudsak var ansvariga för att ozonet tunnades ut, förbjöds. Det grundläggande sambandet mellan gränslös kapitalackumulation och miljöförstöring är emellertid alltid giltigt, och i jämförelse med drivgaser och kylmedel som enkelt kan ersättas är problemet med koldioxidutsläpp ojämförligt mer omfattande. Även om det inte principiellt kan uteslutas att framtida tekniska innovationer, exempelvis koldioxidlagring (CCS, carbon capture and storage), kan bli till en profitabel affär för kapitalet, är kapitalet på grund av konkurrensens tvingande lagar helt enkelt inte i stånd att föra en ”kamp mot klimatförändringarna” och därmed ser det aktuella perspektivet ut såhär: det finns inga som helst tecken på att den globala kapitalismen skulle ha förmågan att få ett grepp om problemet, och kunna lösa det åt arbetarklassen och andra förtryckta skikt. Tvärtom når koldioxidutsläppen nästan årligen nya rekordvärden, och jordens uppvärmning, som sker med fördröjning, kommer att fortsätta på obestämd tid. Den kapitalistiska produktionens anarki och den kapitalistiska konkurrensen står principiellt i vägen för ett gemensamt svar från kapitalet på dessa utmaningar.
16. I miljöfrågan finns ingen neutral ståndpunkt, och det gäller även för alla andra politiska frågor. Den internationella arbetarklassen och andra förtryckta skikt av folket, särskilt småböndernas, har ett intresse av att vetenskapliga upptäckter som gäller klimatförändringarna görs till basen för politiska beslut, med målet att säkra och förbättra befolkningens levnadsförhållanden. I en värld där kapitalismen nära nog råder fullständigt står kapitalets profitintressen mot detta i varje enskilt land. Kampen mot miljökrisen är därför en global kamp mot kapitalismen.
17. Att förneka den globala uppvärmningen eller dess ursprung i det materiella utbytet mellan människa och natur är ovetenskapligt och en form av modern irrationalitet. Det går emot arbetarklassens intressen, mot arbetarklassens intresse av en rationell syn på samhälle och natur, samt mot en omvandling som motsvarar de mänskliga behoven. Det motsvarar intressena hos specifika delar av kapitalet: de delar som i synnerhet deltar i produktionen av växthusgaser och därför fruktar de största förlusterna genom klimatskyddsåtgärder. Den irrationalitet som breder ut sig är ett uttryck för ett irrationellt samhälle och förnekelsen av klimatförändringarna och deras orsaker är en variant därav, såsom exempelvis, förutom esoterik, även medicinsk pseudovetenskap som homeopati eller att förneka coronapandemin.
18. Förnekelsen kompletteras med orealistiska scenarier om världens undergång, där klimatförändringarna skulle leda till att mänskligheten utraderas om man inte vidtar omedelbara, drastiska åtgärder. Det handlar inte om att man inte tar konsekvenserna, som verkligen är katastrofala, på allvar. Katastrofnarrativen främjar emellertid en ångest som står i vägen för den organiserade klasskampen, i stället för att föra den framåt och är till dubbel nytta för bourgeoisien. För det första förmedlas till arbetarklassen att kampen för socialismen ändå är meningslös i den nuvarande situationen, eftersom det egentliga problemet är klimatkatastrofen – den samhälleliga drivkraften för denna klimatkatastrof döljs därmed. För det andra försöker utsugarna att få de utsugna att acceptera en ideologi där man avstår, i enlighet med vilket lösningen skulle ligga i att alla (men endast arbetarklassen avses egentligen) drar åt svångremmen. Helt konkret uppfyller detta kravet att vältra över kostnaderna för den tyska energiomställningen på arbetarklassen och i förebyggande syfte ta udden av kommande klasskamp. Kombination, där man lösgör kampen mot miljöförändringarna från klasskampen och främjar ett katastrofscenario leder till att de principiella skillnaderna mellan den progressiva klasskampslinjen och reaktionära, systembevarande linjer suddas ut och förskjuts till bakgrunden.
Övers. Marina Weilguni
_____________________________________________________________________________________________
[1] Bertolt Brecht skriver: ”Det finns många sätt att döda. Man kan sticka en kniv i buken på någon, ta bort någons bröd, låta bli att bota någon från en sjukdom, sätta någon i en dålig bostad, slita ut någon till döds genom arbete, driva någon till självmord, ta ut någon till kriget osv. Bara litet av detta är förbjudet i vår stat.” På samma sätt som Brecht menar att det att ta bort någons bröd eller att ”sätta någon i en dålig bostad” är ett sätt att döda, måste de olika följderna av klimatförändringarna förstås som konsekvenser av de samhälleliga förhållandena.
