UTRIKES Eurovision är över. Protesterna mot Israels deltagande har varit massiva, men pseudonyheterna om vad artisterna tänkt och tyckt och sjungit har kablats ut som om Gaza inte fanns. Som om de tiotusentals döda bara var en marginalanteckning till ett superjippo för att bekräfta den västerländska imperialismens eviga rättigheter.
Och under tiden, i skuggan av det falska och hycklande arrangemanget, har den israeliska armén fortsatt att bekriga och förinta Rafah. Man har under helgen uppmanat civila i östra Rafah att söka skydd i ett område som kallas Al-Mawasi och som enligt Israel är en säker humanitär zon i Gaza.
I ett uttalande från 9 maj säger Unicef:s verkställande direktör Catherine Russell att tiotusentals personer redan lämnat östra Rafah – men Al Malwasi är ingen säker plats. Det är en smal strandremsa utan toaletter eller rinnande vatten där det helt enkelt inte är möjligt för människor att överleva.
“Situationen är katastrofal. Om gränsövergångarna i Kerem Shalom och Rafah inte öppnas igen för att släppa in bränsle och förnödenheter […]kommer livsuppehållande behandling för prematura barn att stå utan ström, barn och deras familjer kommer att bli uttorkade eller dricka farligt vatten, avlopp kommer att svämma över och sprida ännu mer sjukdomar. Enkelt uttryckt, förlorad tid kommer snart att vara förlorade liv”, sade hon.
Idag på morgonen säger uppgifterna att det nu är 300 000 människor som ska ha flytt från staden – en nästan oföreställbar folkmassa som hamnar i ett ständigt ökande elände. Rafahs största sjukhus har också slutat att ta emot patienter till följd av striderna.
Också i Israel har tusentals människor protesterat mot Benjamin Netanyahus regering och krävt nyval, och bland annat har man demonstrerat utanför försvarsministeriets högkvarter i Tel Aviv. Som vanligt kräver man förhandlingar som ska se till att de återstående personerna av den gisslan som tagits av Hamas ska friges – något som polisen besvarade med vattenkanoner. Men bland dem som demonstrerar är trots allt solidariteten med palestiniernas grundläggande rättigheter svag: de som håller upp skyltar som kräver vapenvila och ett erkännande av en palestinsk stat är i minoritet.
Därför är det på sin plats att citera det israeliska kommunistpartiets krav på 1 maj – vad de manifesterade för i sin marsch från Jaffa till Tel Aviv var att arbetarnas rättigheter hänger ihop med den internationalistiska kampen för att få slut på kriget i Gaza och upprättande av en varaktig fred mellan Israel och Palestina: ”Kapitalistisk exploatering och krigsmaskinen hänger ihop, och så gör kampen mot dem. Ingen kommer att vara fri förrän alla är fria.”
