LEDARE (4/2024) Bland mycket annat, så är kapitalismen också en härva av motsättningar. I sin strävan efter maximal profit söker varje lands härskande klass de största fördelarna för sig själva, vare sig det är en stor och stark borgerlighet eller en liten och oansenlig sådan. Det är ett faktum att “[b]ehovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisien över hela jordklotet”, som Marx och Engels skrev i Kommunistiska Manifestet.
På den punkten har ingenting förändrats, utan varje lands bourgeoisie jagar fortfarande över hela jordklotet på jakt efter profit.
Här finns upphoven till krig, konflikter och alla de internationella motsättningar vi ser. För vad händer när alla länders bourgeoisie jagar en ständigt större avsättning i en värld som inte kan expandera? De stöter på varandra. De måste börja ta av varandra. Ständigt växande aktörer ska rymmas på samma lilla planet.
Kampen om marknadsandelar, råvaror och transportrutter ökar. Konkurrensen om arbetskraften och om produktivkrafterna blir hårdare. I slutändan är resultatet alltid detsamma – krig.
Så har kriget i Ukraina, som har sin upprinnelse i kontrarevolutionen, då kapitalismen, och därmed de lagar som styr kapitalismen, återinfördes i både Ukraina och Ryssland, blivit ett tydligt tecken på den allt hårdare kampen om den begränsade profiten. Det är dock inte den enda konflikthärden i världen.
På flera andra ställen spetsas också motsättningarna. Från Centralasien, där det inte bara finns gott om viktiga råvaror, utan också oerhört viktiga transportrutter, till Taiwan, som Kina gör anspråk på sedan 1949 och som USA sedan dess också försvarat, finns det risk för en eskalering. I skrivande stund ter sig dock konflikten i Mellanöstern som den mest skarpa.
Den terroristiska bekämpningen av det palestinska folket är en aspekt av vad som just nu händer i Mellanöstern; den eskalerande konflikten mellan Israel och Iran en annan. I området möts flera intressenter som alla har olika intressen. De israeliska och iranska borgerligheterna strävar naturligt nog efter fördelar i det omedelbara närområdet, medan deras uppbackare skymtar bakom dem.
Motivet är som alltid profiten och de egna fördelarna. Det iranska inflytandet i Syrien och Irak, som står i motsättning till de amerikanska och israeliska intressena i området skapar konflikter; det amerikanska behovet av ett brohuvud i området, som man säkrar i form av Israel, är en nagel i ögad på konkurrenterna; den mångmiljonstora avsättningsmarknaden som Iran utgör är viktig för både Ryssland och Kina spelar stor roll, samtidigt som landets funktion som transitland för framför allt kinesiskt kapital och kinesiska varor gör det högintressant för Kina – och nu har vi inte ens nämnt Saudiarabien och Turkiet, som också agerar i området.
När de israeliska raketerna och de iranska missilerna flyger över huvudena på folken i Mellanöstern och upptrappningen riskerar att leda till krig, kan vi skylla på den ena eller andra sidan? Kan vi tillåta oss att tycka att den ena sidan är mer aggressiv än den andra? Eller att den ena sidan har mer rätt än den andra?
Om man accepterar den grundläggande logiken i det kapitalistiska systemet, som vi beskrivit den ovan, så är svaret nej. Alla länder agerar efter samma logik och den logik är lika fientlig mot arbetarna, vare sig den bär den israeliska eller iranska flaggan.
Vi vet att om denna upptrappning stoppas, så kommer den någon annanstans någon annan gång. Blir det inget krig här, så händer det någon annanstans och folken där kommer att lida lika mycket. Krigen under kapitalismen är oundvikliga, eftersom kapitalismen fungerar som den gör.
Eftersom vi förstår detta, förstår vi också att det är meningslöst att lägga skulden på det ena eller andra landet, utan vi pekar på systemet som sådant – det är kapitalismen som tvingar fram ett visst sätt att agera och vill vi komma åt detta, så måste vi komma åt systemet. Vår revolutionära inställning gör det klart för oss att det bara finns ett enda svar på frågan – vem bär skulden?
Vi måste kunna se skogen och inte fastna i alla träd – vi måste fortsätta säga att det är kapitalismen som är problemet och att den upptrappning vi nu ser ske mitt framför våra ögon i slutändan är ett symptom, som kommit sig av det kapitalistiska systemets logik.
