INRIKES Det har blossat upp ett mindre bråk om public service efter att en utredning presenterat förslag kring hur man ska reglera denna i framtiden. Men vad handlar det hela egentligen om?
Om man skulle sammanfatta vad konflikten kring public service handlar om, så skulle man kunna säga att den ena sidan, där oppositionen finns, förespråkar en bred public service med färre begränsningar, medan den andra sidan vill se begränsningar av bland annat spridning och material, samt en mer återhållsam finansiering. Här finns regeringspartierna.
Splittringen är på sätt och vis inte konstig. Regeringspartierna representerar det privata mediekapitalet, som ser sig utmanade av public service. Dessa har bland annat argumenterat för att mängden text i public service-kanaler ska begränsas för att inte snedvrida konkurrensen. Dessa intressen söker därför begränsa public service inflytande och relegera public service till områden där de inte kan konkurrera med de egna tidningarna och mediekanalerna.
Å den andra sidan finns den parlamentariska vänstern, som ger sitt stöd till en statlig nyhetsrapportering, fri från privata kapitalintressen. Detta gör dock inte att den hamnar i en motsatsställning gentemot de privata mediehusen, utan den statliga nyhetsrapporteringen är summan av de enskilda kapitalens intressen – den speglar den svenska kapitalismen som sådan. Public service tjänar det samlade kapitalet väl, inte minst eftersom man genom en aura av neutralitet målar upp sig som ett alternativ till den privata nyhetsrapporteringen. Genom en rapportering som man menar är objektiv förmedlar man nyheter som man framställer som sanning.
När politikerna bråkar om public service handlar det alltså inte om mer eller mindre demokrati eller en begränsning av yttrandefriheten, utan det handlar om de partikulära kapitalintressena mot det mer allmänna kapitalintresset.
