Nutidens guldkalv är för kapitalet den offentliga sektorn där man avser att jaga ytterligare profiter på det kapital som kapitalisterna i en ohämmad ström tillåtits att ackumulera. I synnerhet kring 1970-talets början har deras andel av den samhälliga produktionen gett betydande överföringar från arbete till kapital. Ett kapital som de i stor utsträckning använt för spekulation som drivit fram många ekonomiska kollapser och kriser i det kapitalistiska systemet, och där staterna i kapitalisternas intressen fått ta det ekonomiska ansvaret för att städa efter dem. Betydande ekonomiska tillgångar har därför överförts av skattemedel avsedda för offentlig konsumtion till det privata bankväsendet och kapitalisterna. Överföringar som tärt hårt på den generella välfärd som de arbetande i hård kamp lyckats skapa. Den kampen har alltid varit riktad mot kapitalet och dess mål är att åstadkomma en förändring av fördelningen mellan kapital och arbete, av det värde som skapas genom vårt samhälliga arbete.
EU-inträdet i början av 1990-talet var en skänk till kapitalet vars intressen EU tillvaratar med en lagstiftning som ger den nyliberala politiken företräde, allt som kan drivas privat skall överföras till privata intressenter. En politik som kommer att skärpas med de nya avtalen CETA och TTIP som EU-byråkraterna nu förhandlar med Kanada och USA om.
Den så kallade ”välfärdsutredningen” har nu fått kapitalet och dess företrädare att ta till brösttoner. Ett av välfärdsutredningens syfte skulle vara att begränsa vinstuttaget inom skola, vård och omsorg bland floran av lycksökare som tänkte leva fett på de skattemedel som det arbetande folket betalar till kommuner, regioner och staten för att få tillgång till en offentlig välfärd. Det modesta förslaget som läckt ut från välfärdsutredningen var att vinsten skulle begränsas till 10 procent på insatt kapital, vilket fått kapitalet och dess företrädare att tala om planhushållning och konfiskering.
Självklart skapar det problem för kapitalisterna därför att de flesta privatiseringarna har genomförts utan eller med mycket låga kapitalinvesteringar, kapitalinsatserna kommer när de lyckats förvandla den offentliga sektorn till spekulationsobjekt och en vara som de kan sälja och köpa.
Tre av de stora vårdkoncernerna ägs av riskkapitalbolag. Dessa tre företag har tvister med Skatteverket om flera hundra miljoner kronor. Det är vanligt att riskkapitalbolagen är registrerade utomlands och att ett moderbolag i en vårdkoncern lånar ut pengar till mycket hög ränta till sina dotterbolag eller dotterdotterbolag. Den höga räntan gör att vinsten blir minimal i Sverige och istället redovisar moderbolaget vinsten i länder med betydligt lägre företagsskatter än i Sverige.
Längst går Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne som påstår att vinstbegränsningar skulle vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna genom att den privata äganderätten inskränks. Att kapitalisterna inskränker vår rätt att kollektivt äga vår offentliga sektor bekymrar inte Carola Lemne, hon har ett uppdrag från Svenskt Näringsliv att försvara den stöld som privatiseringarna är, för det belönas hon med en månadslön på 490 000 kronor.
Många av kapitalets propagandister försöker också slå myt av påståenden om att privatiseringar skapar större effektivitet och därmed effektivare välfärd. Det är ett påstående som de inte har ett enda vetenskapligt belägg för.
Inom skolan ser man klara bevis för att resultaten faller och att det rör sig om kunskapsförsämringar både i absoluta och relativa tal. Samtidigt har privatiseringarna och det fria skolvalet skapat en betygsinflation. Att ett högt betyg inte längre mäter goda kunskaper är ett tecken så gott som något på att den svenska skolan krackelerar. Tester visar dessutom på det faktum att det är möjligt att gå 13 år i svensk skola, få högsta betyg och ändå ha mycket begränsade kunskaper.
Det finns många argument för att den enda riktiga åtgärden är att förbjuda överföring av skattemedel i första hand till företag inom vård, skola och omsorg. Vill man försvara demokratin finns där inte utrymme för privata aktörer som finansierar sin verksamhet med offentliga medel, det räcker inte med att begränsa deras vinster. Att krångla undan och dölja vinster är deras specialitet.
När skattefinansierad verksamhet drivs av privata huvudmän gäller inte offentlighetsprincipen. Den rätt till insyn som väljare och förtroendevalda har när det gäller kommunala skolor eller landstingsdrivna vårdinstitutioner gäller inte när verksamheten läggs över på privata producenter.
I offentligt drivna verksamheter gäller också meddelarfrihet för personalen dvs. de har rätt att slå larm om misskötsel eller oegentligheter. De som arbetar inom skattefinansierade verksamheter som drivs i privat regi, har inte samma rätt. All personal i skattefinansierad verksamhet, oavsett vem som svarar för själva driften, ska ha rätt och skyldighet att anmäla missförhållanden till de politiskt ansvariga.
Därför bör välfärdsutredningen komma med ett förslag som räddar demokratin och vårt inflytande på välfärden genom att föreslå stopp för all utförsäljning, en utförsäljning som ofta skett till underpriser. Ta tillbaka vår välfärd!
