Att kalla någon för kommunist är att tillägna personen i fråga den största bemärkelsen som överhuvudtaget går att få. För att kunna göra anspråk på hederstiteln ”kommunist” krävs först och främst ett gott hjärta och en stark empatisk förmåga där medkänslan för andra faller sig naturlig. Därefter krävs en stark karaktär, en rak rygg som inte viker och en personlighet som aldrig lismar för chefer eller ställer sig in hos överheten. En kommunist ställer alltid upp för arbetskollegor eller klasskamrater utan att göra en sak av det eller vänta sig något tillbaks. Därtill fordras kunskaper om klassamhället, professionell kompetens, ett vetenskapligt angreppssätt och en kunskapstörst inom livets alla områden. I slutändan är en kommunist någon som offrar sig själv för något som han eller hon själv kanske aldrig får uppleva, för en bättre morgondag för andra människor.
Därför kan jag inte med hedern i behåll kalla mig själv för kommunist. Jag har aldrig ställts på allvarliga prov i min övertygelse eller tvingats ge upp något för mig riktigt värdefullt för att göra det som är rätt. Däremot kan jag stolt säga att jag strävat efter att bli en kommunist sen tonåren.
Vari bottnar då min kommunistiska övertygelse? Mina föräldrar var aldrig politiskt aktiva, även om de alltid haft hjärtat till vänster. Säkert spelade min mammas högläsning ur Bamse när jag var liten en viss roll och säkert även min pappas medfödda antiimperialism då jag tidigt fick lära mig i mina lekar det var indianernas som var de goda och cowboysen de onda. Jag växte upp i ett litet samhälle på landet i en trygg familj med bakgrund i jordbruket. Även om den skogen och ladugården var en naturlig del av uppväxten var mötet med andra kulturer aldrig långt borta. Barnen från flyktingförläggningen i det lilla samhället lärde mig snabbt att människor från olika länder är otroligt lika varandra.
Jag hade även förmånen att kunna resa betydligt mer än de flesta, något som bidrog till att jag utvecklade ett starkt intresse för geografi, kultur och historia. Med sådana intressen tog det inte lång tid innan jag började inse vilka det var som kämpat och fortfarande kämpar för de vanliga människorna mot överklassen världen runt – kommunisterna.
Någon brytpunkt för när jag började kalla mig kommunist kan jag inte minnas men det var nog någon gång i de sena tonåren. Det var inget som kom plötsligt utan som en gradvis övertygelse. Lika naturligt tog jag från början avstånd från reformismen och de så kallade vänsterpartierna; de var ju inte kommunister utan sådana som försöker lura folken att tro att kapitalismen kan förändras och få ett mänskligt ansikte. Denna övertygelse har sedan dess stärkts och jag tycker att det är anmärkningsvärt att människor med basala historiekunskaper som påstår sig se problemen med kapitalismen, som känner till de imperialistiska krigen och deras konsekvenser, ändå lägger sin energi på att ställa upp bakom reformismens paroller om sådant som reglering av finansmarknaden, småpengar till vården, bilfri innerstad, könsneutrala toaletter och veganmat i skolan.
Att organisera mig i Sveriges Kommunistiska Parti tog desto längre tid för mig men när beslutet väl togs kändes det självklart. Kampen för ett annat samhälle, ett bättre samhälle, måste organiseras av det kommunistiska partiet i varje land. Det hade ju Lenin övertygat mig om redan när jag var nitton.
Uppsalakommunist
