Vi använder oss gärna av jämna år, decennier eller sekel för att minnas. Ett försök att strukturera för att inte låta viktiga händelser för alltid försvinna i historiens myller.
För 70 år sedan, den 13 februari 1945, bombade brittiskt, och dagen därpå amerikanskt, flyg den tyska kulturstaden Dresden i en omfattning som utplånade den historiska innerstaden och kostade mellan 25 000 och 30 000 människor livet. Ett brittiskt direktiv från 1942 hade gjort civil bostadsbebyggelse till bomflygets huvudmål och tillämpades på Dresden tre månader före krigsslutet. Varför? Att Tyskland hade startat kriget och självt bombat och dödat är ett svar som vi får låta gälla.
I februari 1965 intervjuade jag, som upplevt och överlevt bombnatten den 13 februari, en nära medarbetare till fältmarskalk Paulus som efter kapitulationen i Stalingrad och sovjetisk krigsfångenskap levde i Dresden i DDR fram till 1957. Den tidigare militären som jag ställde frågor till framförde två skäl på frågan om varför. Det första var att Storbritannien och USA ville demonstrera styrka gentemot sin allierade Sovjetunionen i samband med Jaltakonferensen som ägde rum 4 till 11 februari 1945. Där fattades beslut om den tyska efterkrigsordningen (väderleksförhållanden kan har varit orsaken varför bombningen inte skedde samtidigt med konferensen). Andra skälet var enligt min intervjupartner att en kaotisk situation med en utplånad stad i vägen för en del av Röda armén som var på väg från Prag till Berlin skulle fördröja framkomsten till den tyska huvudstaden.
Den brittiske författaren och historikern Frederick Taylor vars 500 sidor tjocka bok ”Dresden. Tisdag den 13 februari 1945” utkom för tio år sedan i svensk översättning ser inga orsaker av den karaktären. Han försvarar att bomberna gällde stadens rustningsindustri (som var begränsad) och en rangerbangård som skulle göras oanvändbar för trupptransporter. Jag har alltid undrat om England har kvar sekretessbelagda källor angående beslutet att bomba staden. Hur som helst har man gjort allt för att avvisa anklagelser för krigsförbrytelse.
I före detta DDR blev delstaten Sachsen efter 1990 först med att få ett nationalistiskt högerparti, NPD, i parlamentet som har sitt säte i Dresden. Nyfascister från västra Tyskland hade sett jungfrulig mark för att kunna vinna anhängare bland arbetslösa, hunsade och desorienterade människor. NPD utnyttjade dresdenbornas krigserfarenheter för egna syften. De från DDR-tiden traditionella minnessamlingar varje 13 februari som var riktade mot imperialism, krig och krigsförbrytelser mot civila förvandlades av NPD till missnöjesdemonstrationer där man deklarerade tyskar som offer. Högerpopulister och nyfascister prisade sig själva som det tyska folkets försvarare och vände sig mot invandrare som i dag endast utgör 0,1 procent av befolkningen i delstaten.
2013 klarade NPD i Sachsen inte längre femprocentspärren och försvann från parlamentet. Det betyder inte att stora grupper hade tänkt om, utan de gick i stället över till ett nytt tyskt högerpopulistiskt parti , Alternative für Deutschland (AfD). Bland de tyska politiska partierna är det idag bara AfD som stödjer den rörelse som startade i Dresden och kallar sig Pegida vilket betyder Patriotiska européer mot islamiseringen av västerlandet. Liknande grupper och demonstrationer har startats i andra tyska städer och motdemonstrationer har ägt rum där den i München verkar har blivit störst. Pegidas växande omfattning med upp till 25 000 demonstranter i december har gjort att tysk TV har bjudit in en representant till sitt mest kända debattprogram. Utländska nyhetskanaler rapporterar och SVT:s Tysklandskorrespondent har intervjuat ledarfiguren Lutz Bachmann som har ett kriminellt förflutet men som nu har avgått.
Enligt en undersökning på Tekniska universitetet i Dresden uttrycker 25 procent i Pegida rädsla för fyra miljoner muslimer i Tyskland men hela 50 procent uttrycker allmänt missnöje mot politiken och mot media. Ett program på 19 punkter sammanfattar vad rörelsen står för. Samtidigt knivmördas en asylsökande från Eritrea i staden.
På motdemonstrationerna talar välvilliga människor om tolerans, öppna hjärtan och bättre integration. Andra går till attack. Den rubricerade Bachmann talar om kvävd nationalstolthet och att det nu efter 70 år borde vara slut med påminnelser om Tysklands historia. Varken i Tyskland eller Sverige ställs frågor om de egentliga orsakerna till den djupa samhällskrisen i det egna landet och hela den kapitalistiska världen. Om sambanden mellan kapitalismens och imperialismens regionala och globala ekonomiska och politiska agerande som skapar krig och sönderfallande stater, flyktingströmmar, ofattbart mänskligt lidande, nya populistiska partibildningar och rörelser som skyltar med problemlösningar, totala övervakningssystem och – med all rätt- förakt för den borgerliga formen av demokrati. Om dessa frågor skulle ställas skulle svaret bli att det krävs ett annat samhällssystem.
Barbara Brädefors
