På internet pågår just nu en frenetisk kampanj bland vänsterpartiets vänsterflanks anhängare. Under parollen ”Bred och enad rörelse” talar de för att vänsterpartiet skall tillåta fraktioner och tendenser, alltså organiserad opposition.
Vi måste erkänna att vi känner till förhållandena inom Sjöstedts parti för lite, men med tanke på vilka utrensningar som skett under senare år, både inom moderpartiet och ungdomsförbundet, allt för att få partiet att framstå som en lydig vänsterkritiker av Löfvén, så är nog det troligaste att denna opposition inom (v) kommer att uteslutas eller i alla fall starkt motarbetas.
Vi i arbetarrörelsens revolutionära gren får ofta höra, när vi talar med folk som har viss sympati för oss, men inte vill bli medlemmar, att ”om bara vänstern var enad…”.
Vad Sjöstedts parti kommer fram på under sin kongress överlåter vi åt dem själva att lista ut.
Men det är talande att denna opposition talar om ”rörelse” just nu, just som partiledningen pressar radikalismen ur partiet och ungdomsförbundet.
Till att börja med, vad är en rörelse? För en kommunist kan rörelse bara betyda en rörelse i historien från punkt till punkt b, alltså från klassamhälle till kommunism. En rörelse är inte i första hand en samling människor med stadgar och program, medlemsavgifter och styrelse, utan en bärare av historisk förändring.
Men rörelsen behöver mer än bara vara en rörelse från punkt a till b. Rörelsen måste vara baserad på en historisk aktör och för oss kommunister innebär detta arbetarklassen och alla förtryckta folk.
Vi säger att det behövs mer än en rörelse, det behövs ett parti.
Ordet ”parti” har även det förlorat i betydelse. Om vi med rörelse inte menar en lös samling människor, så menar vi naturligtvis inte det samma när vi snackar om parti heller. När Marx snackade om ”det proletära partiet”, så snackade han också om dess motståndare, det ”reaktionära partiet”. Det kan inte finnas mer än ett arbetarparti, för arbetarpartiet är det parti som samlar arbetarklassens mest klassmedvetna skikt, dess förtrupper, och organiserar kring detta de massor som utgör rörelsen. Det reaktionära partiet kan vara splittrat i allt från liberaler till sverigedemokrater, men de utgör ändå ett reaktionärt parti i kamp mot arbetarklassen.
Kort sagt, vad Marx snackade om var arbetarklassen ”i sig”, alltså de av oss som har gemensamt att vi säljer eller vägras sälja vår arbetskraft, såväl som arbetarklassen ”för sig”, alltså arbetarklassen sammansvetsad kring ett program för att ta oss från klassamhället till kommunismen. Partiet leder rörelsen och skall aldrig förväxlas med den.
Det är inget av det här som (V) och dess opposition talar om. Även de mest radikala oppositionella inom ”Enad rörelse”-folket visar sin reformism när de vägrar definiera Vänsterpartiets uppgifter. Rörelse står för dem i motsats till parti. Det Vänsterparti de ser framför sig är ett låtsasparti som organiserar hela den småborgerliga vänstern och som sådan i motsats till den Leninistiska idén om ett revolutionärt kaderparti.
Om denna opposition skulle lyckas, så håller vi det inte för otroligt att partiet i sig, för att inte tala om ungdomsförbundet, kommer att vara lite mer frasradikala, men de avslöjar sin reformism obönhörligen, när de talar om en bred vänster.
För det första, vi behöver ingen bred vänster, vi behöver ett revolutionärt parti.
Begreppet ”vänster” uppstod när de mest radikala under franska revolutionen satte sig till vänster i nationalförsamlingen, medan de mer reaktionära satte sig till höger. Men båda krafter fanns kvar inom samma nationalförsamling och vill ha den som grund. Detta är grunden all reformism, att tala om ”vänster” snarare än klasskamp. ”Vänster” innebär, i alla fall när man snackar om Sjöstedts parti, att vara systemets vänsterflank och hålla sig inom dess ramar.
”Rörelsen” som dessa herrar talar om är en rörelse som går i cirklar. Vad de eftersträvar är en klubb för folk som har vänsteråsikter, men som inte vill kämpa för arbetarklassen. De har inget program och ingen disciplin. På så sätt blir det en rörelse som flyttar sig fram och tillbaka inom kapitalismen, men inte till kommunismen, då de avser att hålla sig helt och hållet som valmaskin under kapitalistisk hegemoni. De som strömmar till denna rörelse är inte bevis för en vänstervridning av Sjöstedts parti, utan en högervridning av hans parti och av alla små vänstergrupper till vänster om (V), som hoppas få vara med och snacka med Löfvén och därmed inbilla sig att de påverkar historien.
Så, för att summera, i stället för ett revolutionärt parti: en bred rörelse. I stället för ett revolutionärt program: vänsteralibi åt Löfvén.
Uppgiften idag är inte att bredda eller ens demokratisera (V). Partiet är, med samtliga riksdagspartier, dödsdömt. Alla riksdagspartier har det gemensamt att de vill anpassa Sveriges politik efter just deras önskemål, men alla stödjer det kapitalistiska systemet. Såvida finns det ingen kvalitativ skillnad mellan Sjöstedt och Åkesson. De utgör ytterligheter, men ytterligheter av ett och samma system.
Uppgiften idag är att bygga ett disciplinerat parti runt ett program som sammanfattar de viktigaste lärdomarna som arbetarklassen gjort i kamp och att omvandla dessa lärdomar till grund för oss, kommunisterna, att deltaga i klasskampen med.
Just det Leninistiska partiet är en sådan lärdom. Kommunistiska Internationalen, Komintern, hade krav på alla partier och fraktioner som sökte sig från Andra Internationalen (sossarna) till Komintern om att de skulle bygga kaderpartier. En hel del partier, som norska Arbeiderpartiet, vägrade anpassa sig till Komintern och förrådde, inte Komintern, utan arbetarklassen.
Det är samma reformism som ”Enad rörelse” står för idag.
Vi kommunister står också för samma sak som då, för den socialistiska revolutionen.
För den som vill se en rejäl förändring, en revolution, är (V) inget alternativ, utan ni måste söka er till oss och hjälpa oss bygga det svenska arbetarpartiet, Sveriges Kommunistiska Parti!
Bengt Lennartsson
